Ingen raggar-fotboll tack
Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.
Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.
MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.
MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.
MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.
Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.
Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.
[ad_dropper zone_id=”16″]
Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!
Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.
Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.
För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.
Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:
Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.
Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.
Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?