FotbollMalmö FFOles MFF-blogg

Viktigt att jobba mot konstgräs

Det är enkelt att vara mot konstgräs.

Känslan, lukten, utseendet och hur många saker som helst till talar för alternativet gräs. Fotboll ska helt enkelt spelas på det underlaget. Det är sedan gammalt.

Problemet?

Det är svårt också. Att vara mot.

Realistiskt sett kan det nämligen vara kört att få bort plasten.

SvFF kommer knappast att ta ett sådant beslut. För många kommuner, breddklubbar och distrikt har redan köpt alla argumenten för konstgräs. Ni vet, anläggningarna kan utnyttjas mer, det blir billigare och 12-13-åriga fotbollsspelare av båda könen struntar numera i vilket underlag de spelar på. De har växt upp med mixen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

SEF, Svensk Elitfotboll, kommer heller inte att ändra sig. Redan är plastmatcherna vanligare än gräsmatcherna i Allsvenskan och klubbarna med konstgräs som underlag är numera alldeles för många i högsta serien och Superettan för att man ska kunna få igenom ett majoritetsbeslut om att alla matcher i elitfotbollen ska spelas på gräs. Damallsvenskans organisation EFD kommer heller inte att göra något.

Ledarna i klubbarna är dessutom något av åsikts-kameleonter som försvarar det underlag laget har på sin egen hemmaplan. När hörde ni senast en ordförande, vd eller tränare för en konstgräsklubb säga att man nog helst skulle vilja byta? Ett par spelare har gjort det. All heder åt dem. Men de är trots allt rätt få.

Till och med en tränare som Janne Andersson, som jag annars gillar och gärna hyllar, blir en av kameleonterna. Som tränare i IFK Norrköping var konstgräs världens bästa underlag och underlättade träningen något enormt. Nu är han landslagstränare och då ska givetvis all verksamhet ske på – gräs. Som den mest naturliga saken i världen.

Det funkar åt andra hållet också. En grästränare som flyttar till en konstgräsklubb tycker plötsligt att det underlaget är bra.

Alla hyllar beslutet att från och med nästa år ska samtliga klubbar i Allsvenskan spela matcherna med samma typ av boll. Skiftet mellan gräs och konstgräs, som rimligtvis måste vara mer avgörande, duckar man för.

Innebär detta att vi som vill ha matcherna på gräs ska ge upp?

Nej, absolut inte. Ibland kan det även kännas extra betydelsefullt att kämpa i motvind. Någon måste ju göra det. Och frågar man dem som följer matcherna från läktaren tror jag inte att plast är populärast.

Ingen har heller sagt att försäsongsträningarna ska gå någon annanstans är på konstgräs, eller att breddmatcherna inte passar där eller att det är fel att flytta dit när regn och snö plågar Sverige. Men jag tycker att det är ett rimligt krav att matcherna i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan ska spelas på gräs. Vill man göra något annat får man söka dispens.

I vissa fall kan dispens till och med vara okej. Av geografiska skäl. Men inte ekonomiska.

Vi ska dessutom komma ihåg att Norrlandsfönstret öppnades långt innan konstgräset brett ut sig. 1964 gick GIF Sundsvall upp i Allsvenskan och fixade det och fick sedan flera efterföljare. Därför blev jag sur när jag läste en enkät på Fotbolldirekt där man frågat klubbarna om hybridgräs. Där svarar Östersunds FK:s ordförande Daniel Kindberg inte att det är svårt, dyrt eller orealistiskt att spela på gräs i Östersund utan att det är fullständigt omöjligt! Med motiveringen att gräset inte växer däruppe och att det ibland snöar i maj.

Jag har sett Royal League i snöstorm mitt i vintern och växte upp med Tipsextra på planer i England som såg ut som dirttrack-banor. Samma lag spelar numera vid samma årstid på närmast perfekta gräsplaner. Vist går det. Om man vill.

Den första konstgräsmatchen i Allsvenskan spelades 2002. Innan dess var massvis med Norrlandslag uppe i den serien och spelade på gräs. Bland annat Umeå FC 1996. Umeå ligger längre norrut än Östersund. Ytterligare många, många mil norrut ligger Luleå. IFK Luleå spelade i Allsvenskan 1971. På gräs. Före 2002 gick det uppenbarligen bra att göra det fullständigt omöjliga.

 

 

Taggar

Relaterade artiklar

Back to top button
Close