Arkivkollen: Jägaren från Löberöd
Vi kan historien. Men tröttnar inte på den. Vi träffade Fredrik Jensen 2016, en riktig idol. Dagens titt i arkivet behandlar en skånsk klassiker.
Namn: Fredrik Jensen (inga mellannamn).
Familj: Förlovad med Christina och dottern Julia.
Bor: I villa i Löberöd.
Tränare nu: Löberöds IF som spelare “där det behövs”.
Tränare som inspirerat mig: Tom Prahl.
Favoritbortamatch: Göteborg borta för att det var mitt första mål. Inramningsmässigt är det dock inget som slår Hammarby på Söderstadion när de spelade där.
Paradrätt i köket: Grillad dovhjortsfilé med rotfruktsgratäng.
Blir arg när: När något jag byggt eller snickrat visar sig vara två centimeter fort och och jag inte kan skylla på någon annan.
Blir glad när: Jag kan tillbringa hela dagar tillsammans med med dotter Julia. Pappaledighet är inte så dumt alls.
Han kunde inte trixa till tio, han sprang som en halt kråka och mellan 14-18 års åldern spelade han inte fotboll alls. Ändå blev han måltjuv i allsvenskan och när chansen kom att spela i Italien och Tyskland – då valde han division sex i Löberöd.
Det puttrar fotbollsblod i Fredrik Jensens vener. Pappa Ole Jensen snurrade upp de flesta skånska backar som fanns tillgängliga under årtionden. Karriären tog Ole både till Landskrona BoIS, Malmö FF och Helsingborg, de senare var han med och tog upp i Allsvenskan 1993.
– Vilken klubbhora! Hur kan man spela för samtliga de tre klubbarna, frågar sig Fredrik och skrattar gott.
De första månaderna under 2016 är han stationerad i villan i Löberöd för att ta hand om sin dotter Julia. Pappaledigheten är nytt för honom och han ser ut att njuta av varje sekund. Möjligtvis ett blöjbyte undantaget…
Just Löberöd har kommit att bli orten i hans hjärta. Den mellanskånska metropolen, vi säger väl så, var en trygg uppväxtplats och fotbollsplanen blev tidigt det givna tillhållet.
Med sin vilja visade han i tidig ålder att han kunde bli riktigt bra. Inte minst när han släpptes lös på en elvamannaplan som 13-åring. Fredrik bestämde sig för att söka in till fotbollsgymnasiet när han blev lite äldre. Men så spelade en 14-årig Fredrik Jensen en inomhusmatch i Romelecupen som kom att få stor, om inte avgörande, betydelse i hans liv. Den kan ha varit skillnaden på en megakarriär som anfallsproffs i Europa istället för målvakt i division sex med Löberöd.
– Jag kommer fortfarande ihåg situationen. Det var en enkel vändning med bollen. Knät stannade upp, men jag fortsatte vidare.
Smack.
Korsbandet trasades sönder i Fredriks knä.
14 år gammal ville läkarna inte operera. Det fick vänta tills han blev 18. Det hann gå nästan fem år (!) innan han började spela fotboll igen.
– Läkarna förbjöd mig naturligtvis att spela fotboll och sådant under tiden, men jag kunde inte hålla mig. Jag smög upp på en del träningar och stod i mål och försökte vara med ändå. Förmodligen slog man upp skadan ytterligare under tiden fram till operation.
Men fotbollsdrömmen dog aldrig. Några proffsdrömmar hade jag verkligen inte, det fanns bara en enorm längtan efter att få springa och träna.
När operationen väl ägde rum togs en sena från baksidan av låret. Rehabtiden gick utan problem och när Fredrik väl knöt på sig fotbollsskorna igen och sprang ut för att representera Löberöd fanns det en enorm hunger. Trots att han gick på lantbruksgymnasiet i Osby ville han tvunget spela för ”sin” egen klubb. Det började med några B-lamatcher och när han fick sin första chans som inhoppare i A-laget pangade han in två mål direkt.
– Det var mot Torn, som höll till i de lägre divisionerna på den tiden, minns Fredrik.
Framgångarna i Löberöd fortsatte. 19-åringen hade inga större bekymmer att springa förbi de stabbiga division sex-backarna och efterhand började lokaltidningarna ana att det fanns något speciellt i Jensens sinne.
”Bättre än pappa Ole” stod det i ett av de pressklipp som mamma Cecilia maniskt sparat i pärmar. Hon har förresten sparat alla klipp av dignitet där Fredrik någonsin figurerat.
Det dröjde inte länge förrän klubbar med högre serietillhörighet hörde av sig. Fredrik flyttade ogärna på sig, men i Löberöd fanns inga större utsikter att utvecklas vidare så när Höörs IS hörde av sig nappade han. I laget fanns en viss Mats Lillienberg, den lille terriern från Vollsjö som tidigare vunnit den allsvenska skytteligan (1993).
– Jag snackade med styrelsen och blev positivt överraskad. Att lämna det trygga i Löberöd var inte enkelt och i början av den första säsongen, 2005, gick det bara sådär.
– Om jag är att betrakta som översocial nu så var jag raka motsatsen då, blyg och tillbakadragen. Steget från sexan till fyran var ganska stort. Alla som kom till träningen strävade efter att bli bättre, det var mer ordning på det mesta. Inget hattande med detaljer.
– På höstsäsongen lossnade det rejält. Det var väl då jag fick mitt första genombrott, menar Fredrik som kom upp i 28 mål under sin första division fyra-säsong.
Året efter fortsatte Fredrik att leverera och Mats Lillienberg begrep att den trubbige och totalt oskolade Löberödstanksen kunde fungera i betydligt höge sammanhang.
Till Trelleborgs FF. IFK Hässleholm hörde av sig, men Lillienberg med känningar i både Halmstads BK och Trelleborgs FF tipsade sina gamla Allsvenska klubbar om Fredrik. Efter att ha provtränat med Trelleborg erbjöds Fredrik ett tvåårskontrakt av TFF-legenden Lasse Larsson och genombrottet var fullständigt. Från fotbollsinvalid på lägsta amatörnivå som inte tränat fotboll på nästan fem år – till Allsvenskan på drygt tre år.
– Jag fick träna med TFF i november när de spelarna precis hade kommit tillbaka från ledighet samtidigt som jag hade hållit igång ordentligt. Det var nog nyckeln. Men jag minns att det var en otroligt stor skillnad på allt i träningsväg.
– På en av de första träningarna stod löpning på schemat i parken utanför Vångavallen. Jag försökte hänga på Mattias Thylander så gott det gick utan att veta att han var lagets Kenyan. Jag var helt slut efteråt och vände sig om mot mig och sa: ”Fan, du har ju rätt bra kondis för att vara målvakt”.
Den riktiga förnedringen kom dock i styrketräningssalen.
– Alla spelare skulle gör styrkelyft. Men när de andra spelarna fick stänger med vikter på fick jag en kvast (!) att börja med. Och efter att ha tränat på utfallssteg vaknade jag dagen efter med en otrolig träningsverk. Då började jag förstå hur stor skillnaden var på fysik i Allsvenskan och division fyra. Och jag var tacksam för att jag bara fick en kvast.
Utan att kunna mäta sig med sina medspelares färdigheter i fysik och teknik, ”jag kunde inte trixa till tio”, tog Fredrik ändå för sig på träningarna. Fotbollshungern var fortfarande enorm.
– Försäsongen på träningarna gick okej. Första träningsmatchen var borta mot Elfsborg, där fick jag en halvlek utan att göra något större väsen av mig. Sedan fick jag en halvlek mot Halmstad där jag missade ett friläge. Sedan lossnade det. Mot Bunkeflo gjorde jag tre mål.
Tidningarna högg direkt. ”Fyndet från Höör” och ”snickaren från Löberöd” tog plats i kvällstidningarnas rubriker. Succén bara fortsatte. Men det gick lite för bra och verkligheten hade en ny örfil att dela ut i en träningsmatch mot danska Frem.
– Vi spelade på en usel konstgräsplan i Anderslöv. Jag pressade en ytterback i en löpning när jag slant till.
Smack.
Korsbandet trasades sönder i Fredriks knä. Igen. Även menisken drogs av och brosket i knät hamnade lite överallt.
– Allt var en enda sörja i knät. Det gjorde fruktansvärt ont och de fick hämta mig med ambulans. Jag minns hur jag låg där på planen och förbannade mitt öde. ”Det här skulle ju bli min resa”. Jag var 22 och hade nått något jag inte ens hade kunna drömma om.
Läkarna kunde inte göra som senast, att ta en sena från baksidan av låret. Istället fick Fredrik en fryst sena, en transplantation. Han gav inte upp sin dröm, även om herrar i vita rockar avrådde honom från en fortsatt elitsatsning.
– Efter två så svåra skador i samma knä sa läkarna att jag skulle skita i det. Påfrestningen skulle bli för stor och det skulle ge för stora men när jag blev äldre. Men jag var ung och så sugen. Jag kämpade mig tillbaka.
Lagom till den Allsvenska premiären 2008 var Jensen spelklar igen. I en hemmamatch mot Gais fick han göra debut i svensk fotbolls finrum. Snickaren från Löberöd sprang och sprang och sprang efter att ha bytts in de sista minuterna.
– Jag höll motståndarna sysselsatta så gott det gick medan resten av laget försvarade. Det gick skitbra och jag såg till att två Gaisspelare blev varnade, bland annat målvakten Dime Jankulovski. Efteråt var jag otroligt lyckligt. Jag hade fått vara med och vinna en match i Allsvenskan.
Tom Prahl, som då hade tagit över Trelleborg, insåg att Fredrik Jensen inte var vilken fotbollsspelare som helst. Det krävdes en speciell strategi för att få ut max utav honom. Och Jensen stod rakt i ledet och gjorde precis vad han blev tillsagd.
– Tom betydde jättemycket för mig. Han skapade en roll som utgick från mig. Det handlade lite förenklat att löpa som en galning så länge det gick. Det drog sönder motståndarnas försvar och skapade ytor för mina medspelare. Efter 75 minuter var jag helt slutkörd och brukade bytas av då.
Första målet kom i en bortamatch mot Göteborg som TFF vann. 0-2 målet chippade Fredrik in efter en djupledslöpning i den 75:e matchminuten och 30 sekunder senare var han utbytt.
– Normalt sett är jag inte typen som firar mål med stora gester, men då var det ren galenskap. Jag har aldrig haft en minneslucka i hela mitt liv, men de där 30 sekunderna efter målet är helt raderade i mitt minne.
Löberödssonen hade slagit sig in i Trelleborg på allvar. Fem mål blev det den säsongen och sex mål säsongen efter. Med en osedvanligt osjälvisk offervilja kom han bli en mardröm för de allsvenska försvararna som tvingades till maxlöpningar varje gång TFF drog iväg en djupledsboll.
2010 kom att bli Trelleborgs bästa säsong i Allsvenskan. Trots att Landskrona BoIS var väldigt nära att värva honom. Fredrik Jensen missade dock stora delar av den. På en av de oräkneliga tjongbollarna mot Brommapojkarna small det till i knät. Den lårmuskel som ”gröpts ur” för att skapa ett nytt korsband som 18-åring brast. Det kostade tre månader av säsongen och nu började smärtorna bli allt mer påtagliga. I ben, knän och fötter.
– Jag åt voltaren och diklofenak inför varje match. Dessutom har min knäskål under lång tid en förmåga att hoppa ur led. Ben låg mot ben i knät.
Löpningen, som var hans stora styrka, blev allt mer kostsam för kroppen.
– Det var ju det jag levde på. Även om jag oftare sprang mot hörnflaggan för att hämta bollar än mot målet. På en skala mellan ett och tio var mitt löpsteg en tia, trots att det såg märkligt ut med ett ben som älgade fram och ett annat som hasade efter.
Om du betygsätter dina andra egenskaper på samma skala då?
– I luftrummet en nia. Skottet en åtta. Spelförståelsen en fyra och tekniken en stark tvåa.
Med sina 1,83 var Fredrik ganska nätt jämfört med många andra allsvenska försvarare i luftrummet. Ändå vann han många av duellerna.
– Det finns bara en spelare som jag aldrig någonin vann en nickduell mot och det var Daniel Andersson i Malmö FF. Han hade en ruskig timing och spelförståelse. Han kom in helt rätt, petade till mig lite så jag kom i obalans och så vann han duellen.
– Han vann nog alla dueller trots att han nästan alltid var några centimeter kortare än sin motståndare. Jag förstår verkligen att han fungerade perfekt som mittback.
När Trelleborg åkte ur Allsvenskan 2012 följde Fredrik med ner i Superettan. Men när laget sedan degraderas till division ett tog han ett beslut att sluta med fotbollen. Åtminstone på elitnivå.
– Jag och sambon såg fram emot att starta familj och jag saknade jobbet som snickare. Att hålla på med att slita sönder kroppen för spel i division ett, det lockade inte. Det var egentligen inget svårt beslut alls.
Då ringde telefonen.
Bud från utlandet. Först nu, som 27-åring, kom det konkreta bud från utlandet.
– Spel i Europa kom att bli en dröm när jag slog igenom i TFF. Inte för att jag trodde speciellt mycket på det, men det hade varit en häftig grej att pröva på. Ett helt nytt liv – en gång till. Inte för att det var några jätteklubbar som hörde av sig. Det var tyska andraligan och italienska tredjeligan och jag tänkte ”Tänk om det här erbjudandet kommit något år tidigare”.
Fredrik stod fast vid sitt beslut. Han avfärdade sista chansen att leva på fotboll utomlands för att istället bli assisterande tränare och spelare i Löberöds IF. Moderklubben som fortfarande harvade i division sex.
– Det handlade om mer än bara fotboll. Jag kände att jag där och då kunde hjälpa till att lyfta klubben och göra någon form av samhällsinsats. Mitt engagemang i klubben gjorde intresset större för klubben som fått ordning på bland annat ungdomssektionen – vilket verkligen glädjer mig. Som knatte fanns det inga lag att spela i i Löberöd utan jag fick flänga till Eslöv för att lira boll. Nu finns det ungdomslag i byn i en tid då föreningarna har väldigt svårt att få ihop lag.
Men nedvarvningen inleddes med en avsliten hälsena på en gropig grusplan mitt i vintern. Första comebacksäsongen i Löberöd blev av intet. Just då åtminstone. Året efter var han tillbaka och vann skytteligan med 25 mål (tvåan gjorde 13 mål).
– Då spelade jag ändå inte anfallare utan fyllde luckor i laget där det var tomt. Två matcher stod jag i mål… Jag provade som mittback en gång och det gillade jag skarpt. Då tänker man precis som en anfallare, fast spegelvänt. I division sex är dock spelarna inte lika snabba – och bollarna trillar inte när där de borde…
Löberöd gjorde en säsong i division fem, men trillade ur och laddar i detta nu för en ny säsong i sexan. Fredrik Jensen är spelande tränare och gillar sin roll.
– Visst är det roligt på den här nivån och socialt mår jag väldigt bra av att kombinera fotboll med jobb och familj – allt i Löberöd. Men jag saknar ändå livet i en förening där det ser annorlunda ut på träning och matcher. Där alla har en annan drivkraft.
Du ser ändå oförskämt ”fit” ut. Om det skulle ringa någon division två- eller treklubb och locka med nummer tio på tröjan då?
– Jag har absolut inte avfärdat den tanken. Redan förra säsongen var jag och tränade lite med en division tre-klubb. Jag har inte lika ont i kroppen längre, mycket för att jag inte tränar lika hårt på hårda vinterplaner. Vi får se vad livet har att erbjuda.
Livet ja. Det kunde faktiskt ha avslutas för Fredrik Jensen för knappt sex år sedan. Mitt under 2010-säsongen fick han frågan från en kompis som var lantbrukare om han inte kunde skjuta av lite kråkor som gjorde stora skador på ett sädesfält. Fredrik, som tar varje tillfälle som ges att gå ut och jaga, nappade direkt. Han drog på sig fullt kamoufleringsdräkten och en balaklava, som ser ut som en rånarluva, över ansikten.
Han satte sig ner vid ett stengärde utanför Arup, någon kilometer utanför Löberöd, och påbörjade sitt uppdrag. Det gick riktigt bra. Kråka efter kråka sköts. Sju stycke hann det bli. Då ringde det en telefonförsäljare som möjligtvis räddade Fredriks liv.
– Han försökte sälja på mig ett stöldskydd och det lät inte helt ointressant. Jag höll mitt skarpladdade gevär i den ena handen och telefonen i den andra. Då hör jag hur en polispatrull smugit upp bakom mig och beordrade mig att lägga ner vapnet. De skrek verkligen på skrämmnde sätt. Jag förklarade för försäljaren att jag inte kunde prata vidare för polisen kom mot mig med dragna vapen.
– Polispatrullen hade fått rapporter att någon galning sköt med laddat vapen i riktning mot samhället. Det måste ha varit någon inflyttad tok från stan… Totalt var det tre poliser som hade sina vapen riktade mot mig och en av dem var märkbart stressad och nervös. ”Skjut mig inte i ryggen” skrek jag samtidigt som jag sakta lade vapnet på marken.
– Man kan ju bara spekulera i vad som hade hänt om jag, precis när poliserna kom, skjutit en kråka. Då hade de troligen skjutit mig.
Historien framkallade många skratt på TFF:s träning varpå Kristian Haynes och Andreas Drugge skrev om det i sin gemenmma blogg. Medierna kastade sig naturligtvis över storyn som lejon och plötsligt var Fredrik ”Jägaren från Löberöd”.
-Jag jagar fortfarande så mycket jag kan. Frysen är full av kött. Dovhjort är det absolut bästa…
Du verkar genuint lycklig. Men när du tänker tillbaka på elitkarriären, funderar du då ofta på hur bra du hade kunnat bli om du inte missat de viktiga, vissa kallar det helt avgörande, utbildningsåren under tonåren?
– Visst har man tänkt på det. Logiskt sett borde jag ju ha varit en bättre fotbollsspelare som 22-åring när min elitsatsning verkligen började. Men å andra sidan… Min framgång berodde inte på att jag var en träningsprodukt. Min spelstil präglas nästan helt av vilja och förmågan att springa rätt. För att lyckas med den spelstilen måste man drivas av en otrolig hunger och kanske hade jag hunnit tröttna på den spelstilen som tonåring och aldrig kommit någonvart. Nu fick jag ändå några fantastiska åren i Allsvenskan som jag aldrig kommer att glömma.
Foto: Bildbyrån
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se