Den svåra konsten att hata sitt motstånd

Det är något speciellt med att dra på sig en matchtröja.

Människor förändras. Lämnar kvar sitt skal i omklädningsrummet och låter vansinnet och ursinnet ta över kropp och hjärna.

Som handbollsspelare var jag väl för ung för att utveckla de karaktärsdragen innan jag valde fotbollen. Men på fotbollsplanen skämdes jag nästan för mig själv.

Med ett matchställ på kroppen och ett klubbemblem över bröstet slutade alla vanliga regler att gälla. Det var jag och mina medsoldater som man försvarade in i döden, en bolldjävel och resten av världen är svurna fiender. Publik, domare, hörnflaggor och mest av allt motståndare. De asen.

Jag brukade inte ens kunna värma upp traditionellt. Ivern över att mangla en motståndare var för stor. Alla knep var tillåtna. Inga gränser gick att se. Alla aggressioner som tvunget behövde kontrolleras i vanliga livet fick levas ut till fullo.

[ad_dropper zone_id=”1234″]

Att tygla dessa känslor var en svår konst som misslyckades allt för ofta. Det finns en anledning till att jag aldrig låtit min sambo sedan 17 år se mig spela fotboll. Väskorna hade varit packade samma kväll.

Men jag älskar att se andra idrottare med just den attityden. Speciellt i landslagssammanhang. Av någon anledning som jag aldrig kommer att förstå är detta intensiva hat till motståndarna väldigt sällsynt inom handbollen. Trots att man i den sporten är betydligt hårdare mot varandra och betydligt oftare hanterar små marginaler.

Ni vet när en anfallare går in sent i en duell med en målvakt i fotboll – då kan det smälla ordentligt.

Hockeyn ska vi bara inte snacka om. Där är de tuppgalna.

Men i handbollen, där är det i princip bara gentlemän och hederskvinnor som plågar varandra – med den största av respekt för varandra. Ena sekunden slår de varandra blodiga. Nästa stund kramar de om varandra. ”Är du ok, kompis?”

När jag glidtacklade sönder en sprättig yttermittfältare som kommit lite för sent på bollen kunde jag inte bry mig om denne ett dugg. ”Vem är näste man på listan? Deras vänsterback som gav vår lagkapten en eftersläng? Yes, han ska få åka. Ett par dubbar på tårna vid nästa hörna åtminstone.”

Det gör mig både glad och förbannad att handbollars är mer rumsrena. Glad för att det råder en sportslighet ända upp på högsta elitnivå som inte går att se i fotbollen. I handbollen tolereras aldrig simulanter av några slag. I fotbollen är det en väldigt stor del av spelet.

Mitt psykopat-jag skriker dock efter mer hänsynslöshet på handbollsplanen. Det där sista såg jag faktiskt mer av hos Egypten när de spöade Sverige i nattens OS-rysare. Svenskarna må vara bättre, men egyptierna var betydligt galnare. Vissa skulle säga att de ville vinna lite mer. Jag ser det som att de hatade sina motståndare lite mer.

 

 

På tal om den matchen så tar jag främst med mig Lukas Nilsson fullständigt orädda attityd. “Jag älskar att få stryk, det gör mig bara bättre” sa Nilsson till mig efter någon match i Ystad. Så med tanke på hur mycket stryk han får är det inte konstigt att han blivit så bra. Frågan är hur länge han kan fortsätta med den spelstilen, speciellt i Kiel med 40-50 tuffa matcher om året…

 

***

 

På sociala medier jämförs alltid handbollen med fotbollen. Som tidigare nämnts så är det ofta sportmanchip och spotta-i-nävarna-attityden som hyllas.

Men även publiksituationen är väldigt annorlunda. Inom handbollen finns sällan eller aldrig “högriskmatcher”. Ändå blir det ohyggligt tryck i hallarna och efter SM-finaler och Champions League-finaler så umgås vinnare och förlorare tillsammans. Folk är så ohyggligt storsinta. Så långt ifrån min inre fotbollsdemon som man kan komma.

På fotbollsläktarna kan jag njuta av rivaliteten mellan olika grupperingar. Om det så är Höör-Snogeröd, Bara-Klågerup, Helsingborg-Landskrona eller Malmö FF-AIK. Ribban ska ligga högt i spelar- och supporterleden.

Dock finns det en gräns för mig i de sammanhangen. En gräns som passerades just på MFF-AIK. Solnaiterna höll upp banderoller med budskap som grovt förminskade Showan Shattak – MFF-supporten som höll på att mista livet i en nazistattack. Dessutom syntes dumheten ännu tydligare när idioterna höll budskapet bakvänt mot publiken…

MFF-klacken, som jag kommit att gilla allt mer med sina fyndiga ramsor, vrålade upprepat ut “Stockholms blodbad det bästa som har hänt”.

Nej, jag är ingen skitnödig vänsterpartistisk PK-konstapel, men att hylla massavrättningar av människor som inte passade in i en regents mallar, känns väldigt långt från fotboll och all annan idrott och mänsklighet över huvudtaget.

Dock har vi vant oss med sådana hjärndöda salvor inom fotbollen. Inom handbollen känns sådana budskap fullständigt otänkbara.

Tack och lov.