Arkivkollen: YIF-Perssons psykbryt

Enligt Anders Persson måste den positiva energin som ett bra jobb ger få någon form av utlopp. . .
Serien med psykbryt går vidare.

Anders Persson i Ystads IF är en herre som lever ut sina känslor med ursinne.
– För en handbollsmålvakt handlar väldigt mycket om mod. Att inte blunda när skotten kommer och att våga rädda med hela kroppen. Det modet kan man påverka genom att fokusera totalt på sin uppgift.
– När jag ”seglar iväg” och inte är lika tänd så är jag i regel en sämre målvakt. Det gäller att hitta rätt balans.

[ad_dropper zone_id=”1234″]
Rätt balans, ja. Ibland måste det koka över även för målvakter.
Så var fallet för ett år sedan när Perssons YIF mötte Lugi hemma i en SM-kvartsfinal.
– Det var en väldigt viktig match och Lugis kantspelare Jildenbäck hade nyss hoppat in från kanten och prickat mig i huvudet. En gång är ingen gång, sådant händer då och då.

– Men en minut senare hoppade han in från kanten och sköt mig i ansiktet – igen.
Då fick Persson ett mildare utbrott. Eller snarare psykbryt.
Den två meter långe Persson hade fått nog. Med ursinniga steg for han fram mot Lugispelaren och skickade ner honom i golvet utan pardon.
Kort senare visade domaren upp det röda kortet.
– Jag var tvungen att visa att jag inte accepterade vad han hade gjort. Det blev för mycket för min del. Man övertände lite grand…
Så nu tittar sig Jildenbäck över axeln varje gång han är i Ystad i fruktan för fler repressalier?
– Nej för fan. Det är lugnt nu.
– I stridens hetta kommer det alltid att ske sådana grejer.
En del målvakter har speciella tics och gester när de får sina psykbryt efter viktiga räddningar.
Så även Anders Persson.
– Ja, jag brukar slå lite på stolpar och ribba ibland.

”Lite?” Det har funnits stunder du varit nära att slita loss hela målramen från sina fästen.
– Mmm, det kan nog vara så.
Har du alltid varit sådan här? I förra numret berättade HK Malmös Dan Beutler hur han när han kom till Bundesliga blev satt på aggressionskurs.
– Jag var betydligt lugnare i början av min karriär. Det var först när jag kom till Danmark som folk reagerade på det. Min tränare kom fram till mig och muttrade att det såg ut som att jag stod och sov i målet. I Danmark är kulturen annorlunda på så sätt att målvakterna förväntas elda på sina medspelare och framförallt sin publik.
– I Bundesliga är den biten nästan extrem. Det är helt galet. SPELARE i Berlin är något alldeles extra, ibland efter en räddning springer han upp och är nästan med i anfallet. Ibland sitter jag och kollar youtube-klipp på honom och garvar.
Spelar du teater ibland eller är du verkligen sådär tokhet?
– Först och främst försöker jag se till att jag själv är i zonen. Men ibland kan det hända att man överdriver sina utspel lite. Som i en match nyligen när vi låg under stort mot Sävehof i paus. I början av andra halvlek gjorde jag två viktiga räddningar och då eldade jag på vad som gick för att få mer energi till mina medspelare.
– Och det fungerade. De höjde sig, publiken lyfte fram dem och det blev en positiv kedjeeffekt. Visserligen förlorade vi matchen med ett ynka mål till slut, men du fattar poängen.
När du gjort de där räddningarna och Tarzanvrålar samtidigt som du rycker i stolpen så att hela målet gungar – gör du det delvis för att påverka motståndarna?

– Inte på det viset att man riktar energin mot en enskild spelare. Men jag tror säkert att spelarna i andra laget då tänker ”Fan, nu är han i zonen”. Och sådana detaljer kan vara viktiga.
– Det kanske är lite nördigt, men…
Stopp. Inget med handmålsvakter är nördigt. Inget!
– Okej. Det kanske är lite speciellt, men när man som målvakt lagt ner massor med tid på att analysera olika skyttar och tränat på hur man ska hantera väldigt svåra situationer – och lyckas… Då får man ett väldigt skönt lyckorus.
– Då måste energin ut. Och då, ja…
Då får man psykbryt?
– Precis.
Christoffer Ekmark