Via MFF och Europa till BoIS
Skånederby i Svenska Cupen stundar. Då plockar vi fram lite långläsning om en profil med historia i båda lagen.
Filip Pivkovski är jättetalangen som slog igenom i MFF, skolades i Blackburn, ledsnade i Italien och började om i Landskrona BoIS.
Landskrona BoIS har inlett säsongen starkt och verkar kunna etablera sig i toppen av division ett södra.
Kvicktänkt anfallsspel kombinerat med tight försvarsspel har gjort dem svårslagna och bortsett från ett bottennapp mot Tvååker i förra omgången har laget levererat över de flestas förväntningar.
Spelbolagen som innan säsongen hade förutspått en placering på nedre delen av tabellen håller nu BoIS som seriefavoriter tillsammans med Öster.
− Jag kände redan på försäsongen att det här var ett bra gäng och att vi hade någonting rejält på gång. Det är ett bra lag i en serie där många av spelarna i våra motståndarlag hade kunnat bli lika bra rugbyspelare om fotbollsspelare. Fysiskt sett är många lag starka, men saknar spetsen kring det tekniska och taktiska, säger Filip med ett skratt.
22 år gammal kan han tyckas vara en färsk och oerfaren kille. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt. Filip Pivkovski har haft en fotbollskarriär med höga berg, djupa dalar, två länders landslag och ett mindre avslut. Samtidigt som han fortfarande när på drömmen att slå igenom stort − och med flera år kvar till sin naturliga peak kanske det också blir så?
Men vi tar det från början.
Båda hans föräldrar kom till Sverige från Makedonien under slutet av 1970-talet. Som arbetskraft − inte som krigsflyktingar som var fallet under 90-talet.
− Familjen slog ner sina bopålar i Oxie och där fick jag en väldigt trygg uppväxt. Tidigt blev fotbollen mitt största intresse och efter att ha börjat spela i BK Vången tog jag klivet till Malmö FF:s ungdomslag som elvaåring.
Ett uppenbart mått av talang fanns där tidigt, men 13 år gammal insåg han att det krävdes mer än talang för att en dag bli professionell fotbollsspelare.
− Många skulle nog hålla med när jag säger att jag till stor del tränat mig till min framgång. En träningsprodukt i grund i botten. Några säger att mina skador i karriären till stor del beror på att jag tränat för hårt. Kanske har de rätt.
[ad_dropper zone_id=”1234″]
Idag karaktäriseras Filip Pivkovski som en snabb vessla till anfallare. Och det är ingen tillfällighet att han har ett smidigt och effektivt löpsteg.
− Redan som 13-åring anställde jag och farsan, för familjens egna pengar, en friidrottstränare. En timme två gånger i veckan hjälpte han mig i löpteknik och explosivitet. Det har varit väldigt nyttigt och formade mig till den spelare jag är idag.
Spelarna födda 1994 firade i Malmö FF stora framgångar.
SM-guld i ungdomsserierna följdes upp av cupsegrar både i Sverige och internationellt.
− Vi hade ett riktigt bra lag i den årskullen.
– Pa Konate. Pawel Cibicki, Johan Hammar och Alex Blomqvist var några av de andra spelarna i laget.
Den unge målsprutans framfart i internationella turneringar gjorde att utländska klubbars scouter mycket tidigt slickade sig runt munnen.
− Som 14-åring tror jag att jag gjorde över 100 mål under en säsong. Det gjorde att intresset från utlandet tidigt blev verklighet. Min pappa var väldigt stöttande och hjälpte mig även med en agent.
En del fotbollsföräldrar kan vara väldigt hårt drivande…?
− Ja, jag vet. Tack gode gud för att min pappa inte var en sådan galning. Blackburn, som då spelade i Premier League, var tvungna att övertala honom hur bra det skulle bli för mig i den klubben. Och när vi i princip var redo att skriva kontrakt kom plötsligt Chelsea och ville att jag skulle gå till dem.
– Men pappa stod fast vid sitt ord och ville inte förstöra relationen med Blackburn så till slut hamnade jag där. Paul Ince tränade A-laget då.
Som 15-åring övergav Filip sina klasskamrater i årskurs åtta för att slå sig in i Blackburns ungdomsorganisation.
Många av de andra tonåringarna som lockades över till den engelska fotbollsfabriken kom med korttidskontrakt. De fick ett år på sig att visa sig på styva linan.
Men inte Filip.
− Jag fick sex år på mig och det betydde mycket. De andra som kom till klubben var desperata på att få visa upp sig och stämningen var inget vidare. Afrikaner umgicks bara med varandra, grabbar från Liverpool umgicks bara med varandra och sådär. Grupperingarna blev väldigt tydliga.
– Men jag och en kille som hette Tony Vastic (idag Österrikisk U21-landslagsman) klickade bra direkt och umgicks mycket. Vi hjälpte varandra.
Hur fungerade det med skolarbetet?
− Tre dagar i veckan gick man i skolan och jag hade bra lärare och en laptop med svenska skolhjäpmedel.
Det låter inget vidare…?
− Nä, skolarbetet blev inte så jätteseriöst. Det var synd, den biten trodde vi nog skulle fungera bättre. Men du vet, man hade ju bara fotboll i skallen ändå. Jag hade bestämt mig tidigt för att bli bäst.
En 15-åring i Blackburn mer eller mindre helt själv med ett enda uppdrag. Hur trivdes du egentligen?
− Inget vidare. Jag minns en gång när jag vaknade upp i sängen och undrade vart fan jag hamnat egentligen. Bara träning, få kompisar och ingen familj. Man tänkte både en och två gånger att ”fan heller, nu får det vara nog”.
– Men familjen och jag kunde ses väldigt ofta ändå. Klubben styrde upp så att vi kunde hoppa på ett flyg och resa fram och tillbaka till varandra lite när vi själva ville. Och jag blev kvar i klubben i 5,5 år. Samtidigt lärde man sig att kämpa. Minsta lilla gnäll och någon i klubben kom fram och svor sönder en.
Någon A-lagsfotboll i Blackburn blev det dock aldrig tal om.
Efter att ha jobbat sig upp i U19-laget fick Filip ett par chanser med reservlaget, men några A-lagsmatcher blev det inte.
Tjänade du hyfsade pengar ändå?
− Jadå. Som 15-åring fick man 8000 kronor i månaden plus boende, logi och flygbiljetter. Som 16-åring blev det ytterligare någon tusenlapp, men det var först när jag som 17-åring fick proffskontrakt som det började handla om helt andra summor.
Blackburns intresse för svensken rönte uppmärksamhet även i Sverige. Den tidigare MFF-talangen kallades in till U-landslagen och karriären började ta fart på allvar.
Sverige var dock inte det enda landet som ville ha Filip i sitt ungdomslandslag. Eftersom han har dubbla medborgarskap i och med sin makedonska bakgrund fanns det även intresse från Makedonien.
Och det krävdes inte mer än en utebliven U19-landslagsuttagning för att byta land.
− Makedoniens A-landslag har aldrig varit speciellt mycket att hänga i granen, men det ungdomslandslaget som tillhör min årgång är riktigt bra med spelare från Real Madrid, Barcelona och andra stora klubbar. Jag såg det som en chans att utvecklas, men även att spela internationella mästerskap.
I Makedoniens U21-landslag är just Landskrona BoIS tränare Agim Sopi assisterande förbundskapten, men det knyter vi an till senare.
[ad_dropper zone_id=”1246″]
Hur går det för dig i Makedoniens U21-landslag då?
– Riktigt bra.
– Jag har även bra kontakter med Makedoniens A-landslagsledning och har goda förhoppningar att få spela även där i framtiden. Det är ju också en viktig detalj för att kunna bli proffs utomlands igen.
Tillbaka till Blackburn.
2012, efter drygt fem år i klubben, kom plötsligt intresse från ett oväntat håll.
Nordsjälland stod inför en rejäl satsning i den danska ligan (som även lyckades i och med seriesegern) och Filip såg sin chans att få spela efterlängtad A-lagsfotboll.
− I laget då fanns bland annat Kofi Adu och jag spelade till mig en plats i startelvan under försäsongen. Det gick kanonbra. Men strax innan ligastarten drog jag på mig en vadskada.
– Läkarna ville att jag skulle opereras med en gång, men eftersom jag var på lån från Blackburn så var det deras spelarförsäkring som gällde. Och eftersom klubben var på väg att trilla ur Premier League i det läget prioriterade de inte min skada. Jag fick vänta ut mitt kontrakt i Danmark innan jag kunde opereras.
– I och med det så var jag helt låst och fem månader gick åt helvete i ren väntan. Jag bli förbannad igen bara av att prata om det. Efter det kändes det inte aktuellt att fortsätta i Blackburn.
Efter det hamnade du i BK Häcken. Hur i hela världen gick det till?
− Säg det… Jag ville bara lira fotboll och vaden var okej igen. Allsvenskan var en kul utmaning och de hade ett bra lag.
Efter sju månader kom plötsligt sportchefen Sonny Karlsson fram till Filip och levererade en oväntad nyhet.
− De skulle värva El Kabir från Mjällby och jag skulle ingå i ett utbytespaket. Jag hade ingen aning om att det var på gång och fick veta att alternativet var att stanna i Häcken som fjärdehandsval efter att de köpt en ny islänning.
Men du hamnade aldrig i Mjällby?
− Nej, tack gode gud. Jag provade en vecka där men hade stora ljumskproblem just då. Sölvesborg kändes inte speciellt roligt och de tränade i någon gammal jävla gympahall.
Efter det hamnade du i den italienska serie B-klubben Novara. Hur i hela världen gick DET till?
− Det svenska U19-landslaget var på La Manga för att spela en träningsturnering. Det gick väldigt bra för mig personligen och Novara, som just ramlat ur serie A, hade en scout på plats som fastnade för mig. Jag fick ett kontrakt på 1+1 år och tvekade inte en sekund.
– God mat, varmt klimat och bra möjligheter att utvecklas. Som fotbollsspelare ser jag mig dessutom som mer italiensk än svensk eller brittisk.
Efterhand blev det spel i klubbens Primavera-lag, den svenska motsvarigheten är U21-allsvenskan, där han tillhörde skytteligatoppen och en del inhopp i serie B-laget.
Korsbandsskadad. Fotbollslivet lekte för 20-åringen och nu började fler klubbar att höra av sig.
− Everton visade stort intresse och Basel levererade ett konkret kontraktsförslag. Valmöjligheterna var många. Jag trivdes samtidigt i Novara och såg fram emot att ta laget tillbaka till serie A.
Då sket sig allt på en träning.
− Jag skulle undvika en glidtackling och hoppade upp, men i landningen vek sig knät.
Pang. Främre korsbandet var av och omgående skickades Filip till kirurgen.
− Operationen var ett helvete. Jag var först bara ryggmärgsbedövad, men blev orolig när jag kände hur de inte lyckades borra hål i skelettet. Hela sängen började skaka så jag frågade vad de höll på med. Då tryckte de upp en narkosmask i ansiktet på mig… När jag vaknade hade jag enorma smärtor, men jag bestämde mig för att komma tillbaka.
– Kontraktet med Basel var inte längre på bordet. Novara hade kunnat dumpa mig, men klubbens president Massimo de Salvo erbjöd mig ett nytt kontrakt i sjukhussängen. ”Vi tror på dig” meddelade han.
Åtta månader senare var Filip också tillbaka i fotbollsskorna.
Men efter ett sådant långt uppehåll var steget in i Novaras A-trupp stort att ta.
− De föreslog att jag skulle lånas ut till en serie C-klubb för att få speltid och komma igång i min egen takt och jag nappade utan att riktigt veta vad jag gav mig in på.
Klubben som ”tog över” Filip Pivkopski på lån var Martina Franca, en mindre stad i den sydöstra delen av Italien.
− Den banditstaden handlade bara om två saker: fotboll och mozzarella… Det fanns knappt mobiltäckning. Och även om det gick bra på fotbollsplanen var det rena High Chaparal vid sidan av. Lönen kom i omgångar lite hur som helst och ledningen var halvgalen.
Filip skrattar åt det idag, för det var raka motsatsen till vad ett proffskontrakt med Everton eller Basel hade kunnat ge.
Men där och då var fotbollslivet en stor besvikelse.
När Novara-kontraktet löpte ut såg sig Filip och hans agent om efter alternativ.
De fick napp i Schweiz.
− FC Aarau som spelade i division två erbjöd ett kontrakt på cirka 100 000 kronor i månaden. Men då kände jag innerst inne tvekan. Jag frågade min flickvän i Sverige vad hon ville och hon var beredd att flytta dit och söka jobb. Men jag ville på något sätt hem.
Och vad är hem för dig?
− Södra Sverige. Skåne. Malmö.
− Jag ville till ett lag där jag fick spela en central roll, ha en klubb som trodde på mig och ha en fast tillvaro med tjejen. En bostad där det fanns mobiltäckning, där lampan började lysa när man tryckte på knappen och saker var organiserade.
– Så jag packade väskan, satte mig i bilen och körde hem till morsan o farsan. Utan klubb eller någonting
Väl i Sverige kastade Filip ut ett par krokar. Ängelholm tackade nej. Så även Halmstad. Månaderna gick…
− Agim Sopi kände till min situation och det var han som tipsade BoIS om mig − trots att han själv inte var i klubben redan då. Jag och BoIS hittade tidigt varandra och det känns helt rätt med både klubbledning, lagkamrater och fans.
– Jag stormtrivs och har nyss köpt en lägenhet tillsammans med tjejen.
Men du tjänar knappast några 100 000 i månaden?
− Haha, nej, såklart inte. Men jag är lycklig och det är en viktig del för att utvecklas. Jag har ett tvåårskontrakt med BoIS.
Proffsdrömmen då? Lever den?
− Ja för 17.
Vart ser du sig själv om tre år?
– Då är jag på väg att vinna Allsvenskan med Landskrona BoIS! Och tillhör man ett allsvenskt topplag är steget ut till ett proffsliv i Europa inte jättestort.
– Jag känner att min bakgrund har gett mig rutin och hårdhet som krävs. Jag känner mig mer som 30 än 22…. Och ärligt talat tror jag även att mina lagkamrater ser mig mer som en 30-åring…
Christoffer Ekmark

Foto: Avdo Bilkanovic / BILDBYRÅN
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se