Nyheter

“Labradoren” håller MFF-skalpen högt

Ränderna går aldrig ur, sägs det. Speciellt när det gäller Bosse Lövberg. En svartvit-randig själ ända in i märgen.

Många Landskrona BoIS-vänner vet redan vem Bosse Lövberg är.
Undertecknad hade dock ingen aning. Men under ett besök på Landskrona IP när FC Kristianstad kom på besök så var det omöjligt att inte reagera.
På ståplatsläktaren där klacken normalt sett håller till fanns en man med vitt hår, känsloplågat ansikte och hög röst. Där det normalt sett står män i 18-30-årsålderna (om vi ska hårdra det lite) var 69-årige Bosse chef. 70 bast den 28 december.
I ett videoklipp på twitter och instagram syns hans glädje tydligt när BoIS-publiken firar matchens enda mål. Och när vi lade ut det på twitter identifierades han snabbt.
“Det är ju labradoren” skrev någon.
“Nej, han är död” sa någon annan?
– Död? Nej för fan. Då skulle min frul bli förbannad, haha, skrockar Bosse “Labradoren” Lövberg när han får höra ryktet om sin egen bortgång.
Hans kärlek till Landskrona BoIS startade 1952.
– Då var jag sex år och farsan tog med mig till idrottsplatsen. Jag vet inte vilken match det var, bara att Landskrona förlorade och att de då låg i tvåan/trean.
Kärleken till det svartvit-randiga laget har nu överlevt i snart 64 år. Och den blir bara starkare…
– Farsan jobbade på varvet och senare kom jag och man bröder också att jobba där. Då var det inget snack om det. Alla höll på BoIS och jag minns att fotbollen betydde mycket för hela staden redan då.
Efterhand bytte Bosse yrke, från plåtslagare till målare, och numera lever han pensionärslivet.
– Jag må vara pensionär, men som fotbollssupporter har man ingen ålder. På läktaren är det mest yngre grabbar, men det är härligt att bli respekterad som en av dem. Vi gör ingen skillnad på varandra. Fotboll förbrödrar, säger han.
Någon toppspelare har han aldrig varit. Men föreningsmänniska har han alltid varit.
– Under tidigt 1970-tal var jag, mina bröder, en svåger och några till med och startade Landskrona Sportklubb. LSK nådde som högst femman och finns inte längre idag, men jag var med och gjorde en hel del mål som högerytter. Senare varvade jag ner som målvakt. Men när det senare kom in mer allvar och pengar i bilden tog det udden av det roliga, så allt rann ut i sanden…
Istället växte passionen för Landskrona BoIS.
Oavsett serietillhörighet.
– Det är väl så inom de flesta klubbar att medgångssupportrarna bara kommer när det går bra. Men jag har alltid levt för Landskrona BoIS oavsett. Visst har man skrikit ut sitt missnöje då och då, men det bottnar sig i att man så oerhört gärna vill att det ska gå bra.
– Jag har ju den attityden också att jag alltid utgår från att det ska gå bra. Varje match sätter jag 100 spänn på BoIS. Mot Malmö FF fick jag tillbaka 1050 kronor, hehe.
Sedan 2001 är Bosse tillsammans med sönerna Jonathan och Fredrik, samt vännen Fred, fanbärare på IP.
– Det har jag gjort i drygt 15 år. I samband med inmarschen ser vi till att flagga med de stora klubbflaggorna för att ge en mäktig inramning. Tidigare om åren hade vi bra drag med pyro och annat på läktarna och jag minns speciellt en gång, 2003, när vi mötte MFF och vann med 1-0. Efter matchen hade MFF-supportrarna 100 personer kvar på kortsidan när jag samtidigt plockade ner flaggor och annat. Då skrek de efter mig. “Labradooooren” – och jag trodde att de kanske ville slå skalen av mig… Men de ville bara ta en bild. Så mjag viftade med en finsk flagga, eftersom vi i BoIS då hade Anti Okkinen i laget. Det blev en härlig bild och ett härligt minne.
Är du gift?
– Ja, hur så?
Hur hanterar hon livet med en snart 70-årig hardcoresupporter?
– Ganska bra. Men det är stört omöjligt att få med henne på matcherna. Hon har bara varit på en BoIS-match en enda gång – cupfinalen 1972 som vi vann mot Degerfors. Den för övrigt största framgången som vi haft i mina ögon. Numera följer hon BoIS i media, men när hon såg på text-tv att det stod 2-0 i halvlek mot MFF i torsdags utgick hon från att text-tv hade gjort fel…
– Jag har åkt på många bortaresor genom åren och det kommer att bli många ödesmatcher i höst, men hon står ut med mig.
Hur har du mått, fysiskt och psykiskt, under dessa senare svåra år med bollsparkande mot “ängagäng” i division ett?
– Det har varit påfrestande på ett sätt eftersom jag ALLTID är optimist och tar för givet att det ska bli seger i nästa match, men för mig är det viktigaste inte vilken serie vi spelar i. Det är glädjen över att följa det här laget såpass nära.
Vad tror du om resten av säsongen?
– Vi har väldigt bra spelare och en tränare i Agim Sopi som fungerar perfekt. Laget hör hemma i Superettan och det säger jag inte bara för att jag håller på BoIS. Laget ÄR såpass bra. Och spelar de på 50 procent av vad de visade mot MFF så kommer de gå upp i Superettan. Då löser det sig…
Bosse tar ny sats och förklarar vad det var som gjorde att lillebror kunde välta storebror MFF.
– Det unika med det här laget är att det består av spelare som står nära sin publik. De spelar för klubbmärket som är broderat på bröstet. MFF-spelarnas inställning i den matchen var skrämmande – för sett till kapacitet skulle de bara ha gått ut och köra över oss. Men vi spelade med hjärta. Det var skillnaden.
Vad betydde den segern för dig, personligen?
– Alltså. Jag gör inte så stor skillnad på MFF:are och HIF:are, men det är alltid stort att spela mot de lagen och att vinna på det här sättet – det var stort. Det är befriande när pengar inte styr allt här i världen. En av de tyngsta stunderna för mig var när vi förlorade det allsvenska kvalet mot Gais 2005. En av de bästa var naturligtvis 6-2-segern mot HIF i den allsvenska premiären 2002 – och även segern på Olympia samma säsong. Men den här 3-1-matchen mot MFF kommer inte långt efter. Det var någonting alldeles extra och jag är helt bombsäkert på att det kommer att locka landskronaborna tillbaka till IP redan i höst. När vi spelar i Superettan nästa säsong kommer vi lätt att snitta 3500 personer, avslutar Bosse.
/Christoffer Ekmark

Relaterade artiklar

Back to top button
Close