Inför cupfinalen: möt Jack Jensen
Inför morgondagens cupfinal plockar vi ur arkivkollen fram en gammal intervju med FC Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen.
Jack Majgaard Jensen insåg tidigt att han inte skulle bli en särskilt bra fotbollsspelare. Då blev han tränare istället.
– Jag växte upp i Bröndby och började spela där. Redan när jag var 14-15 år förstod jag att jag skulle söka mig till en lite mindre klubb. Det gjorde jag också och gick över till Avarta, som fanns i närheten. Där spelade jag till jag var 18-19 och insåg att jag inte skulle nå den klubbens A-lag heller. Dessutom blev jag skadad, berättar Jack Jensen.
[ad_dropper zone_id=”1234″]
Istället för att göra ett nytt försök valde han då att satsa på en tränarkarriär han redan inlett i Bröndby. Som 16-åring hade han även tagit domarlicens och körde ett tag parallellt som domare och tränare.
– Att som ung döma de gamla är nog något av det svåraste man kan prova på överhuvudtaget. Jag fick ta emot hur mycket skit som helst. Men den erfarenheten lärde mig hur svårt det är att döma och jag är inte en tränare som gnäller särskilt mycket på domarna.
– Det enda jag har svårt för och reagerar på är domare som är arroganta, inte vill prata eller kan erkänna ett fel. Vad de inte förstår är att spelare och ledare har väldigt mycket enklare att acceptera en domare som ibland kan erkänna att de är mänskliga och gör fel.
Den tidiga starten som tränare har varit ännu nyttigare för Jack Majgaard Jensen. När han nu vid 42 års ålder tränar FC Rosengård som snart ska försöka avancera till semifinal i Champions League efter en vår med mycket skador i laget tar han det rätt lugnt.
– Jag blir inte stressad. Många år som tränare ger en erfarenhet som man inte kan utbilda sig till. Man inser att skador hör till sporten och att andra lag också drabbas. Och ska man få skador är det givetvis bättre att de kommer ett par veckor innan det är dags för de viktiga matcherna än med bara ett par dagar kvar till matchen…
[ad_dropper zone_id=”1246″]
När Skånesport träffar Jack Majgaard Jensen har hela FC Rosengårds trupp samlats för fystester i friidrottshallen Atleticum. De första testerna gjordes inför säsongen och nu ska de följas upp. Jack kör en inledande genomgång där han ber spelarna som håller på att återhämta sig efter skador avstå ett av momenten och köra det första av tre försök i de övriga lite lugnare för att känna sig för.
– Spelarna är kloka, men de kan behöva en liten påminnelse när tävlingsmomentet kommer in.
Vem var bäst på försäsongstestet?
– Gaelle var helt överlägsen på allt utom uthållighet.
Förra året vann Gaelle Enganamouit den allsvenska skytteligan för Eskilstuna United. I år är hon värvad till FC Rosengård och testerna minskade inte precis förväntningarna på henne.
Med en stjärnspäckad trupp finns det många landslag om FC Rosengård ibland får släppa spelare till. Jack Jensen berättar att han tack vare goda kontakter med MFF:s ungdomssektion kan utnyttja möjligheten att under perioder med få spelare tillgängliga på de egna passen träna tillsammans med Malmö FF:s U16-17.
– Mitt första uppdrag var ju som tränare i MFF:s ungdomssektion och jag känner fortfarande många i klubben.
– Vi piper inte över att behöva släppa spelare till landslagsuppdrag. Det är ett kvitto på att vi har ett bra lag och ger god PR för klubben, säger Jack Majgaard Jensen, men betonar samtidigt att den svenska förbundskaptenen Pia Sundhage stundtals inte riktigt förstått att allt inte kan vara upplagt för att det ska gynna landslaget.
– Hon är van vid att jobba i USA där man kan bedriva landslaget som ett klubblag. Vi kan inte ha hur många och långa landslagssamlingar som helst och det saknas en förståelse för att det är i klubbarna spelarna är anställda och att vi tränar för våra egna matcher.
Den kritiken framstå dock närmast som försiktig när Jack Majgaard Jensen, som har tränarutbildningen som krävs för att träna lag på den högsta nivån både i Sverige och Danmark, kommer in på vad han tycker om utbildningen.
Han börjar försiktigt med:
– Jag är inte speciellt imponerad över kvalitén på tränarutbildningen, varken den danska eller svenska.
Sedan funderar han ett tag och utvecklar:
– Det är för mycket socialt och för lite seriöst. Ibland känns det som om det är viktigare att ha trevligt än att lära sig något. Alla ska vara med och alla ska bli godkända.
Därför tvekar han inte om att han lärt sig minst lika mycket av att jobba som tränare ute på fältet och av duktiga kollegor.
– Jag har lärt mig av kritik och av motgångar. När jag fick sparken i Lyngby var det första gången för mig och det var nyttigt. Tom Prahl, som var en av dem som gjorde att jag fick börja i MFF, är en av tränarna jag lärt mig mest av. Men det finns många fler och jag försöker hela tiden titta på allting som har med uppdraget som tränare att göra.
En sak han lärt sig efterhand är att alltid försöka vara ärlig mot spelarna och tala om för dem både vad de gör för fel och vad de kan göra för att förbättra sig. I en fotbollsvärld där spelarna allt mer omges av ryggdunkare tycker han till och med att det är nödvändigt att tränarna tar på sig den uppgiften.
– Föräldrarna säger till dem att de är fantastiska, agenterna gör det, liksom kompisarna och många av supportrarna de träffar. Det är möjligt att de till slut tror mer på dem och att tränaren är en idiot som säger att de ibland gör fel, men någon måste ändå påpeka det och förhoppningsvis kan man nå genom bruset, påverka dem och göra det bättre.
– När jag under lång tid jobbade med talanger i Lyngby såg jag massvis med spelare som hade jättestor potential. Jag kan ångra att jag då inte var ärlig nog mot dem och tog upp allt som var fel. För övergången från duktig junior till senior är oerhört svår. Ibland gör klubbarna och förbunden den ännu svårare genom att trissa upp förväntningarna. I Danmark skrev DBU på sin hemsida om en 16-årig talang som nye Messi. Hur kan ett förbund tro att det hjälper en 16-åring genom att på sin egen hemsida börja jämföra honom med Messi? Det är ju bara korkat.
En av talangerna Jack Majgaard Jensen i många år jobbade med i Lyngby är för övrigt Malmö FF:s nyförvärv Anders ”AC” Christiansen. Att han blev bra är Jack inte ett dugg förvånad över, men allt var inte en snitslad bana mot framgången.
– AC hade ett oerhört humör i början och blev utvisad och drog på sig en massa gula kort. Han är en fighter, men ett tag hade han svårt att hamna på rätt sida gränsen. Han älskade dessutom att springa och gjorde det lite överallt. Vi behövde ha honom mer strukturerad och tror att vi lyckades rätt bra med det. Jag älskar dessutom att han verkligen brinner för fotboll och kan prata om det i timmar varje gång man träffar honom. Därför sa jag också att MFF var en bättre klubb för honom än någon av de danska när han skulle hem. I Sverige finns det en bättre supporterkultur och ett gedignare intresse för det egna laget än i Danmark. Där är det mest de stora klubbarna som gäller och bara när det går bra.
Är du förvånad över att båda Malmös Champions League-klubbar nu tränas av danskar?
– Jag själv hade ju en period i FC Rosengård som fungerade som ett test på om jag skulle trivas. När jag gjorde det, blev löst från Lyngby och trivdes med alla på kansliet och i klubben var det enkelt att skriva ett långt kontrakt.
– I MFF trodde jag att det skulle bli Kasper Hjulmand. Allan Kuhn har varit chefstränare förr och sa att han trivdes bättre som assisterande. Därför blev jag överraskad att det blev han. Men en chans i MFF tackar man inte nej till! Och han har en entusiasm och ett starkt engagemang som gör att han alltid blir uppskattad av spelarna.
Lund har hela tiden varit din fasta punkt sedan du kom till Skåne. Har du blivit en riktig Lundabo?
– Jag är mer dansk än lundensare och så lär det nog fortsätta. Eftersom jag jobbar så mycket ser jag heller inte så mycket av staden. Att jag hamnade i Lund berodde på en tjej jag träffade och jag flyttade dit två år innan jag blev tränare i Sverige. Jobbet i MFF U blev jag intresserad av eftersom jag redan bodde i Lund. Sedan blev det ju Lunds BK och det är en klubb jag fortfarande känner mycket för och jag pratar ofta med folk i LBK.
Ole Törner
