Nyheter

Arkivkollen: Valentino Lai hyllar fansen

Valentino Lai är idag den centrala pjäsen i FC Rosengård som tuffar på i toppen av division två södra Götaland. 32-åringen  är en del av lagets lungor och hjärta − men karriären började betydligt tidigare än så.

Han föddes i Cagliari i Italien men kom till Sverige som liten grabb och Växte upp på Rsengård i Malmö. Mycket tidigt visade han talang och blev den yngste svensken någonsin att spela serie A-fotboll i Venezia, efter att ha skolats i först FBK Balkan och sedan i Malmö FF.

I Italien blev det sedermera spel i Palermo, Salernitana och Tristina, samtidigt som han var U21-landslagsman. Efter att ha kört fast där flyttade han hem till Sverige igen och hamnade i Landskrona BoIS 2007. Efter ett par år blev han utfryst av tränargruppen och tog sig då över sundet till Vejle. Lai hann även med att bli utlånad till Limassol på Cypern innan han prövade en sista proffssväng i Viborg.

2012 var han trött på kringflackandet – och fotbollen. Han ville flytta hem till Malmö, men hade varken klubb eller civilt jobb. Då hamnade han i Prespa Birlik, som kunde erbjuda ett extrajobb på ett tvätteri (som visade sig vara för tufft…).

Nu gör han sin tredje säsong i FC Rosengård. Den senaste förstördes helt av en korsbandsskada. Men nu är han tillbaka i fullform och har inlett säsongen, liksom FC Rosengård, starkt.

−  Laget är fullt med vinnarskallar och vi har någonting riktigt bra på gång, säger Lai – som är veckans spelarprofil.

En dålig gräsplan eller konstgräs?
– Vår gräsplan på Rosengårds IP är riktigt kass, men jag föredrar ändå den före konstgräs. Hur dålig vår plan är? På en skala mellan ett till tio så är den bara en fyra. Belastningen är jättehög, det är många lag som ska samsas om match- och träningstider där.

Korta eller långa hörnor?
– Långa. Även om vi brukar variera oss i FC Rosengård.

Vad lyssnar du på för musik för att komma i ”game-mode”?
– Mycket blandat. Inför matcher blir det en del U2 eller hiphop eller så.. Men en specialare jag har är Italiens VM-låt 1990 ”Un estate italiana” av Gianna Nannini.

Herregud… Du minns vilken låt Sverige hade i VM 90 va?
− Nä…?
Ciao ciao Italia med Galenskaparna.
− Hahahaha.

Motståndarnas svinjobbiga retsticka har varit riktigt uppkäftig och dryg i 89 minuter. Då kommer du med full fart in i en närkamp som du är klar etta på. Väljer du att ”bara” vinna bollen eller skyfflar du ut retstickan ordentligt över sidlinjen för att markera?
– Om jag hade velat förnedra honom hade jag hellre tunnlat honom. Något behov av att tackla ut någon över sidlinjen har jag inte. Det viktigaste är alltid att vinna bollen i duellerna. Även om det är mot en retsticka.

Vad väljer du helst. En perfekt glidtackling på en motståndare som är på väg att bli fri med målvakten eller toffla in en hörnretur från en meter?
– Det blir ändå glidtacklingen (efter en lång funderare). Det är inte så ofta jag får chansen att göra sådana brytningar, men när det lyckas är det en riktigt skön känsla som ger energi till resten av laget.

Vilken träningsövning är du riktigt bra på respektive usel på?
– Jag är katastrofal på de där övningarna där man är fyra mot fyra på liten yta och det gäller att komma till avslut tidigt respektive sätta hög press. Det blir inget lir alls och då känner jag mig vilsen. Usch så trist.
− Däremot är jag vass på inläggsövningar där jag kommer löpande som innermittfältare och ska slå till på ett tillslag.

Det står 0-0 i femte övertidsminuten. Du är i offensivt straffområde och snubblar på bollen utan att motståndaren är nära. Domaren missbedömer helt och blåser straff. Hur agerar du?
– Är det så uppenbart så går jag fram till domaren och säger att det var feldömt.

Vilken självupplevd matchsekvens får du oftast upp i huvudet när du går och lägger dig?
– Oj. Det finns flera sekvenser.. Den som oftast dyker upp i skallen är nog från debutmatchen i med Venezia i serie A. Vi mötte Chievo och jag hade gjort det rätt bra. Då få vi en omställning där jag tar emot bollen med en mittback i ryggen. Jag ställdes inför två val; antingen passa en medspelare som skulle ha blivit helt fri – eller att försöka vända bort backen själv. Jag valde det senare och vände bort honom och var på väg att bli helt fri – då han körde upp en armbåge i bröstet som sänkte mig. Jag fick inte ens frispark! Mina lagkamrater påminde mig ofta om det efteråt och menade att det hade varit ”körsbäret på tårtan” om jag valt passningsalternativet istället.
− Ett annat minne är första gången jag fick sitta på bänken i Venezia. Jag var 17 år och laget mötte Lazio på bortaplan. Resan till Olympico genom staden kändes overklig – Lazio hade hela tiden varit mitt absoluta favoritlag och plötsligt var jag på väg att möta dem. I andra halvleken fick jag order om att värma upp och var till och med nära att bytas in, men tränaren valde att ta in en forward till sedan vi reducerat.
− Sedan har jag en väldigt speciell relation till fansen i Landskrona BoIS. De sjöng mitt namn och stöttade mig till hundra procent när det skar sig mellan mig och tränaren där vilket resulterade i at jag inte fick spela. BoIS-fansen har en stor plats i mitt hjärta.

Du forecheckar på en mittback som har bollen under kontroll. När han ska skyffla iväg bollen går hans baksida lår sönder och backen faller ihop. Bollen ligger fri att rusa mot mål med. Vad gör du?
– Jag tar bollen och springer mot mål. Sådant hör till spelet.

Vilken klubb drömde du om att spela för som 13-åring?
– Förutom Lazio så fastnade jag tidigt för Arsenal. Jag drömde som liten att få spela fotboll på Highbury.

Vad är det värsta du varit med om att någon fått böta till lagkassan?
– Under min tid i Palermo så hade jag en lagkamrat som blev bötfälld för att att blivit för röd i huden efter att ha solat. Tränaren, Nedo Sonetti, var inte så nöjd med förklaringen att han skulle ha somnat på balkongen och gav honom 100 euro i böter. De flesta i laget skrattade gott åt det, vi hade fina jämna solbrännor medan den här grabben var helt sönderbränd och såg ut som en tomat.

Har det hänt att du showat lite extra för ett ragg som suttit på läktaren? Med tacklingar, målgester eller annat?
– Nej. Aldig. Helst seriöst alltså. Även om det suttit flickvänner eller ”ragg” på läktaren så skulle jag aldrig göra något för att markera mot dem. När jag kliver ut till en match är jag fullständigt fokuserad på enbart den – ingenting annat. Men det finns gott om spelare som showar loss för tjejer i publiken. I Rosengård har vi gott om sådana grabbar, haha…

Du tycker att du är bäst på plan men blir utbytt i paus. Hur agerar du? Protesterar du högt, biter du ihop i det tysta eller begär du svar av tränaren enskilt.
– Idag när jag är 32 år kan jag bita ihop och ta den diskussionen efter match eller på nästa träning rentav. Men när jag var yngre tänkte man inte efter två gånger vid sådana här situationer. Jag minns speciellt en match när jag spelade i Vejle och vi mötte Ålborg. Vi låg under med 0-1, men jag var riktigt het och väldigt bra inne i matchen. Det var en TV-sänd match så alla mina vänner och mina familj satt hemma och kollade. I 65:e minuten ser jag plötsligt att tränaren vill byta ut mig och jag fattade ingenting. Då tog jag diskussionen med honom direkt när jag stegade av planen. Det syntes dessutom i TV vad jag tyckte och tänkte kring det…

När Ole Gunnar Solskjaer i slutet av en match för Manchester United gjorde en 70-meterslöpning för att i sista språnget fälla en fri motståndare utanför straffområdet blev han utvisad, men säkrade segern för sitt lag. Publiken hyllade honom – men tränaren Alex Furgeson skällde ut honom och bötfällde (!) honom för att han inte ville att klubben skulle bli förknippad med den typen av insatser. Så vad är viktigast? Att vinna fult eller att förlora med ”värdighet”?
– I sådana sammanhang tycker jag det är viktigast att vinna fult. Om man nu ska kalla det fult. Han tog ju sitt straff. Visst har en klubb en värdegrund att stå upp för mot exempelvis sponsorer och annat, men samma sponsorer begär ju också att United vinner titlar. Åtminstone på den tiden. Jag tyckte Ole Gunnar gjorde rätt. Inte Ferguson.

Vad gör dig lycklig som spelare?
– När jag var i 25-årsåldern tappade jag all motivation till att spela fotboll. Efter att ha funnit den åter och som nu kunnat återvända till sporten efter att som 32-åring gjort comeback efter en korsbandsskada – då uppskattar man allt runtomkring på ett bättre sätt. Jag önskar ibland att jag drabbats ev den skadan då istället för förra året. Att få komma till et omklädningsrum, byta om och veta att man ska få spela fotboll är en underbar känsla. Den motiverar mig mest av allt, säger Valentino Lai.

Christoffer Ekmark

Relaterade artiklar

Back to top button
Close