Axnérs styrka: gorgonzolasås
TV-experten och handbollstränaren Tomas Axnér är veckans tränarprofil i Skånesport.
Möt Tomas Axnér.
Handbollsspelaren som blev utlandsproffs, men aldrig landslagsspelare. Och som lade en karriär som religionslärare och inredningsarkitekt åt sidan för att forma nya handbollsspelare i Lugi.
Det finns två spelare som gjort över 1000 mål i både Elitserien och Bundesliga. Den ena är Stefan Lövgren, den andre Tomas Axnér.
Den senare fick sitt genombrott i H43, gick senare till Lugi för att sedan (1998) bli proffs i Tyskland i sju säsonger. Efter att ha återvänt till Skånsk mark 2005 inleddes nedtrappningen som spelare i H43 där han sedermera även blev assisterande tränare.
När han sedan 2012 fick frågan att ta över Lugi var det första gången han ansvarade själv för ett lag och 2014 nådde de SM-final. Efter det tog han en paus från handbollstränande för att få mer tid för familjen, men nu är han tillbaka. Lika verbal, fyndig och egensinnig som någonsin tidigare.
När bestämde du dig för att bli tränare och varför?
– Att bli handbollstränare var inte grundplanen. Jag är utbildad religionslärare och har har ett stort intresse för möbler som förde mig in på tankarna att bi inredningsdesigner. Men efter att ha spelat handboll en bra bit upp i 40-årsåldern kände jag att jag kunde hantera helheten och det lockade mig.
Vilka utbildningar har du gått och hur mycket tid har det tagit?
– Jag har bara gått steg två, och är nog inte helt klar med den ännu. Förmodligen blir det steg tre i sommar. Man kan tycka vad man vill om det kommande kravet att ha gått dessa utbildningar, men ibland känns det lite overkill. Under senaste kursen satt vi tre stycken personer som alla coachade ett lag i den senaste SM-finalen. I grund och botten handlar det om att säkerställa kvalitet, det förstår jag…
Hur tror du att dina spelare uppfattar dig som tränare?
– Som krävande, hård, i viss mån inspirerande och lite nyckfull.
Hur privat är du med dina spelare och hur viktigt är det att hålla ett avstånd?
– I grund och botten försöker jag att hålla ett visst avstånd, samtidigt tror jag att det krävs att man kan vara lite privat tillsammans med spelarna. Så länge man är nog med att betona när det är allvar. Det är inte så att jag sitter i ett eget tränarrum precis. Samtidigt är det inte en helt enkel fråga. Vissa av spelarna i laget är 17 bast. Andra har tre barn precis som jag…
Vad är mest effektivt på elitnivå? Att anpassa en tränare efter laget – eller anpassa laget efter en tränares bestämda spel- och träningsfilosofi?
– Jag hade en klok coach en gång som sa något i stil med att han ser varje match som ett kortspel där han måste spela den hand han ges. Har man många korta spelare är det inte läge att spela 6-0-försvar utan mer 3-2-1 och så vidare.
– När det gäller värdegrunden, däremot, så är det en helt annan fråga. Jag tycker att elitklubbarna måste bli mycket bättre och tydligare på vad de vill ha för spelfilosofi. Utifrån den kan de sedan söka tränare och ställa kravet: “Är du man nog för att lösa uppgiften?”. Så borde det gå till i större utsträckning.
Vad är viktigast för att vinna respekt hos dina spelare?
– Förmågan att kunna erkänna när man har eller har haft fel.
Hur hanterar du en situation där en spelare ”kört fast” och tydligt underpresterar för att denne har det jobbigt i privatlivet?
– Den situationen inträffar då och då. Då försöker jag förklara för spelaren, så länge man upptäcker det i tidigt skede, att handbollsplanen är en oas där man kan koppla bort allt det privata som spökar. Sedan försöker jag att prata med individen ifråga som människa. Som en person som har skilt sig, som har tre barn, som har en pappa som gått bort. Att dela livserfarenheter kan faktiskt hjälpa.
Hur hanterar du, på och utanför planen, en spelare som är väldigt ung, säg 16 år, men är extremt mogen i sin roll. Spelaren gör snabb succé på planen och kanske rentav blir styv i korken?
– Sådant händer också till och från. Det finns gott om exempel på spelare som gjort snabb karriär och skulle det då stiga dem åt huvudet blir det alltid konsekvenser. Exakt vilka är individuellt.
– Samtidigt handlar det om att hjälpa personen att bli en ännu bättre handbollsspelare, trots allt.
Vad kräver du av en lagkapten och hur viktigt är det att ha en ledare på planen och inte bara dig utanför sidlinjen?
– För mig är kaptenen ett väldigt viktigt verktyg. Jag kräver att personen ifråga själv ska kunna ställa höga krav på sina medspelare och kamrater, men även vara typen som räddar upp situationen när någon faller utanför ramarna. I Lugi har det blivit så nu att Jacob Wickman Modig är lagkapten och kapten för försvarsspelet medans Anders Hallberg är “kapten” över anfallsspelet.
Efter fem raka förluster, hård kritik i media och från läktaren samt viss oro i gruppen. Hur agerar du som tränare och ledare för ditt lag på träningarna? Många brukar i det läget prata om att ”jobba med grunderna”.
– Jag försöker skapa fler kamp- och tävlingsmoment – jag vill att det ska slå gnistor om spelarna. Det får gärna vara lite grinigt och irriterat och efter fem förluster så borde det vara så.
I samtalen med gruppen försöker jag att plocka fram väldigt kortsiktiga mål.
Efter fem raka segrar. Flyt med marginaler och imponerande spel. Hur behåller du skärpan och aggressiviteten i laget?
– Jag är en misstänksam jäkel som blir vansinnigt skeptisk när det går bra. I en sådan situation är det nog jag som blir grinigare och lackar till om jag anar underskattning av motståndare. På träningarna är annars spelarna mer mottagliga för nya moment så då kan det vara läge att prova något annorlunda.
Hur mycket försöker du att kommunicera med domaren och varför?
– Jag tror att jag fått en varning under fem år som tränare och det är ingen slump, jag försöker att inte handla i affekt. Min grundfilosofi bygger på att även domarna strävar efter att vara så professionella de kan bli och har jag frågor eller åsikter så tar jag det väldigt kort och rakt eller efter matcher.
– Det här med att många andra elittränare försöker påverka domare genom att skrika och gapa tycker jag är väldigt respektlöst. En del uppför sig väldigt illa och det är i mina ögon inte okej.
Med jämna mellanrum läser man i media om besvikna spelare som petats och kommenterar det med ”jag har inte fått någon förklaring. Hur mycket pratar du med vederbörande innan du kännbart minskar speltid för en spelare?
– Frågar du mina spelare pratar jag inte med dem tillräckligt om det. Till viss del beror det på vilken spelare det handlar om. Ifall en bärande spelare blir omsprungen så tar vi ett längre snack. Andra spelare försöker jag vara ärlig med och förklarar varför någon annan på den positionen är bättre, i mina ögon. Med unga spelare som jagar sina chanser är det inte lika viktigt.
När Ole Gunnar Solskjaer i slutet av en match för Manchester United gjorde en 70-meterslöpning för att i sista språnget fälla en fri motståndare utanför straffområdet blev han utvisad, men säkrade segern för sitt lag. Publiken hyllade honom – men tränaren Alex Furgeson skällde ut honom och bötfällde (!) honom för att inte ville att klubben skulle bli förknippad med den typer av insatser. Så vad är viktigast? Att vinna fult eller att förlora med ”värdighet”?
– Vilken svår fråga. Skulle någon av mina spelare ta ett rött kort genom att dra ner en spelare vid ett friläge på nio meter hade jag inte gjort som Ferguson. Man vill såklart alltid vinna, men inte till exakt vilket pris som helst. Jag skulle aldrig kunna försvara en spelare som slår av näsan på någon annan eller fuskar.
– När vi spelade SM-final mot Alingsås så gick allt ljud från timeouterna ut i TV. Alingsås hade en rapportör som lyssnade på våra och sedan informerade deras bänk. Vi valde aktivt att inte göra så eftersom det inte kändes sportsligt.
Till sist. Vad gör dig lycklig som tränare?
– Att höra reaktionerna när jag släpper in en kille i Lugis A-lag som publiken sett representera samma förening i Lundaspelen. Att se en spelare som haft det jobbigt och kämpigt få det att lossna. Att vända ett svårt underläge tillsammans med laget.
FAKTA
Namn: Tomas Ulf Axnér.
Ålder: 46 (efter oroväckande lång betänketid).
Familj: Sambo och tre barn.
Bor: Lund.
Tränar nu: Lugi herrar A och Flickor 02.
Tränare som inspirerat mig: Velimir Kljaić (tidigare tränare i Minden, avled 2010) var en mänsklig katastrof, men som tränare oerhört inspirerande. Helt olika alla andra. Claes Hellgren måste också nämnas, han har en fantastisk kunskap och är en härlig människa.
Favoritmusik: Sätter jag mig en timme med min långa spotifylista hamnar jag ändå alltid till slut med Springsteen.
Favoritbortamatch: Kristianstad. Jag myntade uttrycket Colloseum bara för att en dag få säga “Are you not entertained?”. Har man en gång fått tyst på den där cirkusen vill man uppleva känslan igen. Och igen. . .
Paradrätt i köket: Min gorgonzolasås.
Blir arg när: jag bevittnar all den flyktingfientlighet och inskränkthet i frågan som präglar vårat land just nu.
Blir glad när: jag får träffa mina barn.
Christoffer Ekmark
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se