”En bra match avgörs de sista 4 minuterna”

Skånepågen Tomas Ryde – numera tränare för Rumänien – är en av tränarna vi utsatt för ”Tränarprofilen”. Läs om hans olika tankar kring ledarskap.

När IHF nyligen släppte namnen på de fem personer som nominerades till att bli väldens bästa handbollstränare 2015 var Tomas Ryde ett av namnen.
Den 55-årige skånepågen, numera bosatt i Stockholm, har lyft det rumänska damlandslaget till nya höjder. I vintras var laget ytterst nära att ta sig till VM-final, men fick nöja sig med ett brons.
I två tidigare omgångar har han tränat det svenska damlandslaget, men de tyngsta titlarna har han tagit med klubblag i Danmark. Med Viborg vann han både den danska ligan, EHF-cupen och Champions League.

När bestämde du dig för att bli tränare och varför?
– Under min tid i Dalhem ingick det tidigt att hjälpa till och träna de yngre, men när jag 1982 blev knäskadad och tvingades till två operationer fick jag frågan om jag var beredd på att ta över Lidingös juniorlag. Då kände jag att, okej, det här är för mig. Två år senare tog jag över damernas A-lag.

Vilka utbildningar har du gått och hur mycket tid har det tagit?
– Inom handbollen så har jag gått steg ett till fyra, men inte Mastercoachutbildningen. Istället har jag gått en internationell likvärdig kurs.

Hur tror du att dina spelare uppfattar dig som tränare?
– Som coach tror jag att de uppfattar mig som väldigt lugn, kylig och väl förberedd. Åtminstone nuförtiden. I början av min karriär var jag en helt annan typ av tränare och det har även förändrat sig beroende på vilket lag jag tränat. Som ung tränare utgick jag väldigt mycket från mig själv och hur jag själv hade spelat och tränat handboll. Fram till 1993 körde jag på i gamla hjulspår. Sedan förändrades min ledarstil. Jag arbetade mer kommunikativt, involverade spelarna mer i processen, blev mer strukturerad kring spelkonceptet och slutade med allt krimskrams runt omkring – jag hatar allt som har med gissningar att göra.

Hur privat är du med dina spelare och hur viktigt är det att hålla ett avstånd?
– .Jag vill kalla det öppenhet i grupp och det är jag noga med. I det rumänska landslaget har det nästan varit banbrytande. Spelarna där har tidigare sällan haft någon personlig kontakt med tränare. Han man stora krav på ett idrottslag, och det har ju vi, så blir mitt arbete enklare om jag är bekant med spelarna. Jag vet vad de tycker om, är rädda för och drar sig för, band annat. Mitt beteende har nog ändrats med åren kring den biten också. Jag har såklart mitt privatliv, min familj är sällan något vi diskuterar exempelvis, men jag har bjudit hem alla på middag och sådana grejer – det för oss samman. Nu är jag bekväm med sådana saker och viktigast av allt; det hjälper mig att bli ett verktyg för spelarna själva att utvecklas och blir bättre.

Vad är mest effektivt på elitnivå? Att anpassa en tränare efter laget – eller anpassa laget efter en tränares bestämda spel- och träningsfilosofi?
– Jag förstår frågeställningen och måste jag välja något av de alternativen blir det väl det förstnämnda. Men på det här området arbetar idrotten och många föreningar på fel sätt. När ett stort företag ska rekrytera en nyckelperson kan de leta i flera månader för att få tag på rätt person som passar in i aktuell företagskultur. När vi pratar underhållningsidrott, då det är affärer och mycket pengar med i helhetsbilden, tenderas det att man tar en av de första bästa som finns ledig. Inom hockeyn, exempelvis, byter man tränare väldigt ofta under en säsong. Alldeles för ofta, anser jag.

Vad är viktigast för att vinna respekt hos dina spelare?
– Integritet och mod. Att stå upp för det man säger – som när man säger att man ska ge spelare förtroende. Då kan man inte bänka vederbörande för småsaker.

Hur hanterar du en situation där en spelare ”kört fast” och tydligt underpresterar för att denne har det jobbigt i privatlivet?
– Jag har arbetat som professionell coach inom näringslivet och hanterat sådana frågor inom både företag, föreningar och förbund. Finns inte alla grundläggande förutsättningar för prestation så måste man åtgärda saken genom att antingen låta det ta tid eller genomföra någon form av åtgärd. Det kan variera enormt hur man hanterar situationer, från personliga samtal till professionell hjälp till att man låter vederbörande avstå helt från sin sport ett tag. När det gäller elitidrottare är det oerhört lätt att upptäcka när någonting är fel. Det märks omedelbart om de inte är lika fokuserade som normalt.

Hur hanterar du, på och utanför planen, en spelare som är väldigt ung, säg 16 år, men är extremt mogen i sin roll. Spelaren gör snabb succé på planen och kanske rentav blir styv i korken?
– Jag tar gärna den diskussionen personligen istället för att låta gruppen hantera det. Det handlar om en värdegrund som gruppen ska efterleva och bryter någon mot den får jag korrigera det på lämpligt sätt. Exakt hur kan variera, för sådant beteende gäller inte bara unga spelare. Det händer med rutinerade 30-åringar också som börjar med divalater.

Vad kräver du av en lagkapten och hur viktigt är det att ha en ledare på planen och inte bara dig utanför sidlinjen?
– Rätt lagkapten kan göra stor skillnad i ett lag. När ”Aice” tog över i Rumänien så blev det som natt och dag. Jag är noga med att alltid välja kapten själv och inte låta det ske genom omröstning i gruppen, som det går till i vissa lag. ”Min” lagkapten ska vara en person som är en förebild för spelarna, men ändå inte måste stå i centrum hela tiden. Det ska vara en person som ger feedback till ledarna och kan vara ett språkrör för båda parter. En person som är en del av ledarteamet. En person som driver på sina medspelare och kommer med förslag på sociala aktiviteter. I ett öststatsland som Rumänien är det ovanligt att ha den öppenheten mellan både spelare/lagkapten och tränare. Normalt sett är spelarna väldigt toppstyrda och får inte ens äta vad de vill till frukost. I Rumänien tycker jag att vi hittat en väldigt bra balans kring de bitarna.

Efter fem raka förluster, hård kritik i media och från läktaren samt viss oro i gruppen. Hur agerar du som tränare och ledare för ditt lag på träningarna? Många brukar i det läget prata om att ”jobba med grunderna”.
– I träningsmomentet fokuserar jag på detaljer som jag vet att spelarna kan. Keep it simple. Samtidigt finns det ett behov utav att bryta mönster och jag är inte rädd för att ställa in en träning och göra något helt annat. En detalj kan vara att bryta ned träningen på ett antal fokuspunkter där vi går igenom det fundamentala i vårat eget spel. Kan man hitta sätt att skala bort omvärlden brukar det hjälpa.

Efter fem raka segrar. Flyt med marginaler och imponerande spel. Hur behåller du skärpan och aggressiviteten i laget?
– Under min tid som tränare i Danmark fick jag tipset att bjuda hela laget på middag om vi tog fem raka segrar. Min första reaktion var att det skulle jag aldrig ha råd med, men sedan började jag inse hur svårt det verkligen var att ta fem raka… Ett tag hade vi tolv raka med Viborg, då blev det två middagar, och jag överlevde finansiellt ändå.
– Samtidigt gäller det att hålla spelarna stimulerade. De ska aldrig någonsin lalla omkring på planen och inte vilja förbättra sig. Dock försöker jag att undvika att råskälla på mina spelare. Skäll är de redan uppväxta med… Sedan har jag märkt att de motiveras av mina beslut kring att matcha laget i slutet av matcherna. En bra handbollsmatch ska avgöras först de sista fyra minuterna och då gäller det att ha rätt spelare på banan – och vilka jag väljer i sådana sekvenser kan variera beroende på inställning, dagsform och motstånd.

Hur mycket försöker du att kommunicera med domaren och varför?
– Ganska lite, trots att det kanske är en del av spelet. Jag tycker det är så tråkigt med lag där spelare och framförallt ledare lägger ner energi på att försöka påverka domare. Drott på 70-talet var bedrövligt att se och det finns gott om ledare i dagens elitseriehandboll som är hopplösa i sammanhanget. I VM i Danmark var domarbedömningarna en ren katastrof och då gick det inte ens att kommunicera med domarna. Hela den situationen var bisarr. I vanliga matcher tar jag helst en dialog med domarna i paus eller efter match och kan säga något i stil med ”era stegbedömningar idag var väldigt märkliga”. Ger man feedback på det sättet märker jag att domarna i betydligt högre utsträckning faktiskt lyssnar och tar åt sig –för det är ju trots allt så att i de flesta sammanhang så är domare människor som också strävar efter att bli bättre och likt spelare och tränare med jämna mellanrum gör felbedömningar. Det måste man acceptera

Med jämna mellanrum läser man i media om besvikna spelare som petats och kommenterar det med ”jag har inte fått någon förklaring”. Hur mycket pratar du med vederbörande innan du kännbart minskar speltid för en spelare?
– I det rumänska landslaget har jag 18 spelare. Av dessa är det 16 som tas ut till match och övriga fyra får inte spela av anledningar som kan variera väldeliga. Dessa fyra spelare som inte får spela brukar, och ska, komma till samlingen med en förväntan att spela. Då är jag alltid noga med att ta de fyra spelarna åt sidan, titta dem i ögonen och förklara för dem att de inte kommer att spela aktuell match och av vilka anledningar. För vissa specifika spelare som tidigare spelat ”alla” matcher och nu plötsligt får stå åt sidan är det extra viktigt att få ett motiv till petningen. Det snacket med spelarna har jag alltid innan taktikgenomgången inför match.

När Ole Gunnar Solskjaer i slutet av en match för Manchester United gjorde en 70-meterslöpning för att i sista språnget fälla en fri motståndare utanför straffområdet blev han utvisad, men säkrade segern för sitt lag. Publiken hyllade honom – men tränaren Alex Furgeson skällde ut honom och bötfällde (!) honom för att inte ville att klubben skulle bli förknippad med den typen av insatser. Så vad är viktigast? Att vinna fult eller att förlora med ”värdighet”?
– Intressant fråga! Jag tycker att Ferguson gjorde helt rätt. Att förlora med värdighet är en viktig del av den värdegrund som jag står för. Det handlar ju inte bara om de båda lagen i matchen utan även sponsorer till föreningar som väljer att gå in med pengar i idrotten på grund av idrottens värderingar. Inte för att de nödvändigtvis är så intresserade av fotboll eller handboll… Tycker man att sådana segrar är okej kan vi lika gärna börja tillåta doping och mutade domare och allt möjligt.
– I Rumänien har man för övrigt nyligen börjat stävja mutade domare med ordentlig kraft – jag har sett matcher där ”alla” blir lurade och bra spelare blir avblåsta för allt möjligt nonsens. Tyvärr pågår det fortfarande i hög utsträckning…

Till sist. Vad gör dig lycklig som tränare?
– När spelare som haft det tungt ett tag tränat stenhårt, utvecklas och sedan lyckas i match. Det är en skön känsla att bevittna det.

Christoffer Ekmark

FAKTA:

Namn: Thomas Robert Ryde
Ålder: 55
Familj: Fru och tre barn
Bor: Lidingö
Tränar nu: Rumänska landslaget
Tränare som inspirerat mig: Olle Thunman i Dalhem, Ragge Carlsson, Tommy Boustedt och Leif Boork, för att nämna några….
Favoritmusik: Jag är en extrem allätare.
Favoritbortamatch: Slagelse borta med Viborg. Uppgiften var rekordsvår, men vi lyckades. Drömbortamatchen är OS-final mot Brasilien i Rio.
Paradrätt i köket: Jag gör en grym fiskgryta med aioli och är rätt vass på en variant av pepparbiff, väldigt rare…
Blir arg: När jag ser allt våld i världen.
Blir glad när: Familjen mår bra.