FotbollMalmö FFOles MFF-blogg

En ny kalkonmatch

Ni som läste vad jag skrev inför matchen vet att jag räknade med att Djurgården skulle vara betydligt bättre än tabellpositionen. Spelarförstärkt, tränarförstärkt, taggat och fysiskt. En tuff nöt att knäcka och svälja.

Men jag tyckte att det fanns åtskilliga skäl som talade för att MFF skulle vinna ändå.

Men då hade jag missat att kalkylera med en viktig sak. Jag hade inte tagit med i beräkningen att MFF skulle vara så uselt!

Så här är det:

Gör ett lag sig beroende av individuella prestationer för att vinna kommer det ibland också att förlora på individuella misstag.

Nu hände det igen.

Och det börjar bli för ofta.

Hönsgårdsinsatsen mot Jönköping Södra borta, andra halvan av cupfinal-katastrofen mot BK Häcken, klapphattspekoralet i cupen mot Landskrona BoIS och nu det här när MFF tog de tre poängen som stod på spel på Tele2 Arena och kastade dem rakt i gapet på Djurgården.

Den onödiga touchen på frisparksmålet till 0-1 kan jag smälta, men inte Kari Arnasons jättegroda vid 0-2 och Rasmus Bengtssons kopia vid 1-3. Dessutom går det ifrågasätta vad MFF höll på med de 20 första minuterna. Att Djurgården skulle spela aggressivt och hela tiden utnyttja mycket duktige Magnus Erikssons på gränsen-spel och de två anfallstopparnas styrka kunde ju knappast kommit som en överraskning. Och gjorde det knappast heller. Det har tjatats en hel del på träningarna och i taktikgenomgångarna om det. Lyssnar inte spelarna? Får Allan Kuhn inte fram sina tankar? Tror man att det räcker att heta MFF och ha den vassaste truppen för att det ska lösa sig ändå?

Förstod heller aldrig varför Anders Christiansen skulle springa omkring nere i knäet på backlinjen. Det störde både honom och backarna. Men Djurgården gillade det säkert.

Att ha Yoshimar Yotún och Pa Konate istället för sent ryggbesvärsdrabbade Jo Inge Berget och avstängde Behrang Safari försvagade laget. Både Pa och Yoshi gör bra saker när de väl har bollen, men Safari och Berget har ett bredare register på större ytor. Enock Kofi Adu och Alexander Jeremejeff kom knappt med i matchen. För mig fanns det tyvärr bara tre godkända MFF-spelare – Johan Wiland, Anton Tinnerholm och Markus Rosenberg – och det räcker naturligtvis inte.

Så ja. MFF föll på de individuella misstagen. Men det brast rejält i prestationen också.

Köper heller inte längre Allan Kuhns och den övriga ledningens snack om att ge startspelarna förtroende och försöka undvika byten. I två år tjatade Åge Hareide om att det inte var de elva startspelarna som vann matcherna utan de 14 som startade och kom in. De tre avbytarna är väl så viktiga som de elva slog han fast.

Rikard Norling och faktiskt Roland Nilsson körde samma framgångsrika bytestaktik. Utnyttja truppen! Förändra matchbilder man inte gillar. Eller gör åtminstone ett försök. Den här vänta och hoppas-taktiken MFF numera kör är faktiskt ett återfall till Tom Prahls stora brist. Han gjorde det mesta rätt och kommer ständigt att vara general Prahl. Men han varken kunde eller gillade att byta

Mot Djurgården hade jag till exempel gärna sett att Tobias Sana kommit in redan direkt efter pausen istället för Yotún.

Tror dessutom att MFF gjort sig för beroende av att startelvan ska fungera i och med bantningen av truppen. Jag förstår tanken med att inte ha för många etablerade spelare med stora ambitioner, ibland hämtade från utlandet, på bänken och istället bereda plats för unga talanger. Men balansen blev fel. Vissa spelare som MFF hoppades få sålt blev kvar och vissa positioner blev tunna trots att truppen som helhet är bred. På hälften – minst – av positionerna är man för få och på den andra hälften för många.

MFF har därför en tränare som inte gillar att byta och dessutom ett material som det är mycket svårt att byta med.

Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Taggar

Relaterade artiklar

Back to top button
Close