FotbollMalmö FFOles MFF-blogg

Derby med viktig match-känsla

Skånederbyt har minskat i betydelse de senaste åren.

Men betydelsen av söndagens match mellan MFF och HIF har bara ökat och ökat.

Vi pratade en del om det på läktaren kvarten vi fick se av träningen och i pressrummet i väntan på Allan Kuhn och spelarna. Att det här är ett möte där matchen är större än själva derbyt.

MFF behöver vinna för att laget är inblandat i en guldstrid.

HIF behöver vinna för att laget måste hänga med och helst skapa avstånd i striden kring kvalstrecket.

Det är därför ett derby som tappat sin glöd, men samtidigt en oerhört viktig match för båda lagen. Poängens betydelse i tabellen är huvudsaken, inte att det är just grannen som förlorar dem. Ett konkret exempel. Om HIF åker ut och gör det trots att laget vunnit båda matcherna mot MFF. Är det då ens en liten tröst för supportrarna i Helsingborg?

Nu är jag rätt övertygad både om att MFF tar SM-guld och att HIF klarar nytt kontrakt och att HIF gör det utan att behöva slå MFF.

HIF ska “bara” förbi GIF Sundsvall som just nu är ute på ett stormigt hav. Utan båt. Två poäng på de åtta senaste matcherna talar heller inte för en ändring. HIF hade sex raka förluster, men redan i slutet av den sjätte syntes att något var på gång. Det blev 1-2 mot IFK Norrköping, men sista halvtimmen lyfte spelet och laget hittade en glöd och en enkel fotboll som höll på att ge resultat. I nästa match mot GIF Sundsvall var gnistan, viljan och allt det som behövdes för att både kvittera och göra ett sent avgörande mål på plats.

Behåller man den inställningen serien ut löser det sig.

MFF ska givetvis vara favorit och ha en kravbild där bara tre poäng är godkänt.

Att laget alltid gör mål är en stor styrka. Om vi räknar bort skrivbordssegern över IFK Göteborg har MFF nätat i samtliga tävlingsmatcher 2016. Det sitter i huvudena på spelarna. Publiktrycket hade betydelse i slutskedet mot Elfsborg i torsdags, men det hade även det faktum att spelarna vet att det nästan alltid kommer ett mål bara man har tålamod.

Länge var det låst spel mot Boråslaget. Sista kvarten kom dock chanserna och MFF hade fler. Med tio man efter Behrang Safaris kramp fortsatte det att se ut på det viset. Utan stödet från läkaren och vetskapen att det brukar komma ett mål och gör det förmodligen nu också hade MFF inte vågat trycka på så hårt. Och få utdelning.

………………………………………………..

Truppen var extremt lätt att ta ut för MFF.

Med Kari Arnason och Magnus Wolff Eikrem skadade och Enock Kofi Adu avstängd blir det bara tredjemålvakten Marko Johansson som får sitta på läktaren. Alla de övriga 18 är med. Större är inte truppen numera.

Laget är svårare att gissa.

Jag tror att elvan blir den här:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Franz Brorsson, Behrang Safari – Yoshimar Yotún, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg, Alexander Jeremejeff.

Yotún till höger på mitten från start för att han spelat bra de 90 plus 45 minuter han fått i de senaste matcherna och att Allan Kuhn pratade en del om att han gillar “felfotade” yttrar, det vill säga när de går in i banan som de ska göra kommer de in med rätt fot. I alla kommentarer om att MFF ibland spelar med tre vänsterbackar på planen ska man dessutom komma ihåg att Yotún numera är om-positionerad till mittfältare.

Jag hade tagit ut samma lag, men bytt ut Oscar Lewicki mot Erdal Rakip.

Inte minst efter insatsen mot Elfsborg.

Men jag tänker inte bidra till den kollektiva motorsågsmassakern mot Lewicki.

Den har nämligen gått för långt. Ett par mil över gränsen. Senast buade många hemmasupportrar på läktaren när Oscar tog lite för lång tid på sig och passade bakåt när MFF ville framåt. Då vill jag bara påpeka ett par saker:

Oscar Lewicki är en Malmöpåg, fostrad i MFF. Han brinner säkert lika mycket för att MFF ska vinna som de som tittar på.

Om man tittar på totalen har han hittills varit mer bra än dålig. Han var bra i BK Häcken. Det fanns en anledning att MFF köpte honom. Han var bra i 2015 års MFF, hans första som seniorspelare i moderklubben. Det fanns en anledning att han kom med i landslaget. 2016 har varit en besvikelse. En stor sådan.

Han gör fortfarande stor nytta i defensiven. Men tyvärr räcker det inte framåt. Jag får faktiskt deja vu-känslor och ser Robert Åhman Persson framför mig. Han har varit en stabil spelare med stora defensiva kvaliteter i flera allsvenska klubbar. även i MFF. Men i MFF:s offensiv blev han för omständlig och hann/vågade inte slå passningarna som ibland krävs av en central mittfältare. Det kompenserade han med en stor dos aggressivitet och genom att trycka på framåt, inte minst på frisparkar, hörnor och inlägg. Den kvalitén har Lewicki också, men det känns som om den försvann efter den berättigade kritiken för utvisningen i cupfinalen mot BK Häcken.

Tycker helt enkelt inte att det funkar offensivt med en Oscar Lewicki som både letar efter sitt passningsspel och blivit för snäll. Därför hade jag spelat Erdal Rakip. Men en spelare värd att bua åt blir Lewicki aldrig.

Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Skånesports MFF-expert Ole Törner.

 

Taggar

Relaterade artiklar

Back to top button
Close