FotbollMalmö FFOles MFF-blogg

En adrenalinpumpad krigarseger

MFF-tränaren Allan Kuhn sammanfattade det perfekt.

_ Det blev en krigarmatch!

Jag kan dock lägga till ett par saker:

Det blev en oerhört viktig seger som satte press på IFK Norrköping, som för första gången på ett tag spelar dagen efter.

Det kom ett par nya skador som inte bara ställde till det rejält i matchen mot HIF utan förvärrar läget i en numera ganska tunn och konstigt balanserad trupp.

Publiken fick mitt i nervdallret se en andrahalvlek då rutinerade spelare klev fram och tog sitt ansvar samtidigt som 17-årige Mattias Svanberg fick sitt stora genombrott.

Två snygga mål blev det också!

1-0 var vackert hela vägen från Franz Brorssons och Anton Tinnerholms försvarsinsats via Oscar Lewickis passning till Alexander Jeremejeff som spelade vidare till Jo Inge Berget som hittade Anders Christiansen som hittade målet. Alla var en länk i en kedja som kan visa sig vara av guld.

2-0 kom exakt när det behövdes som bäst och frågan är om Yoshimar Yotúns passning, Mattias Svanbergs mottagning eller Svanbergs avslut var det allra bästa? Vi säger avslutet…

MFF gick på knäna, särskilt de första 25 minuterna efter pausen då effekterna av de påtvingade bytena av Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson och Anders Christiansen sårade som mest. Det var egentligen logiskt. Av två skäl. För det första för att HIF gjorde en bra match, viljeladdad och fysisk och inte i närheten av vad ett bottenlag bör prestera. För det andra för att inget lag kan undvika att påverkas av att tappa tre sådana centralgestalter när man redan saknar Enock Kofi Adu, Kari Arnason och Magnus Wolff Eikrem.

Egentligen har Malmö FF sålt och lånat ut möjligheten att ens i närheten kunna kompensera ett sådant tapp. Dessutom har många av spelarna som kan behöva gå in matchats för lite. Mattias Svanbergs inhopp var väldigt bra. Men om han fått fler spelminuter tidigare under säsongen hade han haft lättare att prestera den insatsen.

Varför gick det då vägen ändå?

När det gäller Svanberg är svaret enkelt. För att han är en så stor talang. MFF:s största på flera år.

Men det var laget som fixade det och de rutinerade spelarna som klev fram. Jo Inge Berget var lysande och jobbade som när han var som bäst i Europamatcherna. Oscar Lewicki som fått så mycket kritik – berättigad – gjorde plötsligt allt rätt och var hur nyttig som helst. Lägg till en stabil Johan Wiland, en smart, ettrig och teknisk Yoshimar Yotún, en Behrang Safari som plockade fram all sin rutin och klarade 90 minuter när det inte fanns några alternativ, en Anton Tinnerholm som slet och drev på, en Alexander Jeremejeff som gjorde att det fanns fler att lägga upp bollen på än Berget, en Franz Brorsson som gjorde det enkelt och bra plus fina inhopp av Erdal Rakip och Pa Konate. Särskilt Konate kom in med ett driv och en energi som säkert gjorde det betydligt svårare för HIF att sätta press på den kanten än det var tänkt.

Blev det hela laget?

Skit samma. Det var liksom grejen. Att det behövdes.

Och just där ligger den stora faran. Det gick vägen nu med adrenalinet pumpande som stånghammare i blodet och med en hårdpuschande publik i ryggen. Men vad händer sedan? Truppen är som sagt uttunnad på ett vis som gett en homeopat glädjeryckningar och det finns massvis med spelare på vissa positioner och färre på andra, om man säger så. Skadorna har dessutom nu ändrat läget till att det egentligen inte finns ett överskott på någon.

Efter nästa landslagsuppehåll måste läget ha förbättrats! Och innan dess väntar BK Häcken.

Det finns hopp om att ett par spelare är tillbaka redan till den matchen. Enock Kofi Adu är det definitivt. Men i längden måste det bli fler. Annars kommer Allsvenskans avgörande att bli lite grann som att se vilken av de skadeskjutna kråkorna MFF eller IFK Norrköping som klarar att flyga högst…

Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Taggar

Relaterade artiklar

Back to top button
Close