En guldtung seger
En blytung seger skrev jag direkt på twitter.
Blytung seger tänkte jag skriva här också. Sedan började jag fundera. Hur tungt är bly egentligen?
Sanningen är att det finns ämnen som är tyngre. Guld är ett! Men inte silver. Så vi kör väl med en guldtung seger.
För det var det verkligen. MFF var skadeskjutet och sjukdomsdrabbat och kom i underläge. Dessutom mot BK Häcken som inte besegrats på bortaplan sedan 2010.
Spelmässigt kan det bli bättre. I den första halvleken var det mest Hawaii, kommentatorsfotboll med många mål och taskigt försvarsspel. I den andra blev det betydligt stabilare. Delvis för att Häcken åkte på en solkar – och ur Hisingssynvinkel fullständigt onödig – utvisning, men mest för att MFF spelade smartare och tajtare.
MFF kunde tryckt på hårdare med en man mer, men efter Alexander Jeremejeffs 3-2 var det ganska och efter Tobias Sanas 4-2 helt onödigt. BK Häcken lever ofta högt på sina omställningar mot MFF. Om de får ha bollen försvinner en stor del av faran. Samma sak gäller om man själv har den, inte ger bort den och avslutar alla anfall utan risk för bolltapp. Utvisningar blir bara avgörande om laget med överläge spelar rätt och det gjorde MFF. Det var tålamod och lugn. Inte iver och övermod.
Att Häcken började spela fult underlättade också för MFF. Domaren Glenn Nyberg kunde straffat Häcken ännu hårdare. Erdal Rakip borde till exempel fått en straff när han lurade brallorna av en försvarare bara för att belönas med en hand i ansiktet och att utfallet blev lika – gult kort – på Johan Wiland och John Owoeri i den 90:e minuten var ju bara dumt. Owoeri avslutade efter signalen och knuffade Wiland när han sa till. Tror faktiskt att Häcken tappade humöret när det för en gångs skull inte gick lika lätt som det brukar mot MFF.
Nu borde i alla fall spöket ha förvandlats till en anka.
2010 vann MFF båda matcherna i Allsvenskan mot Häcken. Nu har man gjort det igen.
Fem bra saker med MFF-insatsen:
1.) Anfallsparet.
Både Jo Inge Berget och Alexander Jeremejeff gjorde mål. Och spelade bra. Mest glädjande var Jeremejeffs insats. Berget har redan flera gånger visat sin höga kapacitet i MFF. Nu börjar Jeremejeff göra det också. Nedåtnicken till Bergets mål och påpassligheten vid första stolpen vid det egna målet är ett jobb well done, precis det arbetet han ska göra. MFF har fått en ny Isaac Kiese Thelin.
2.) Erdal Rakips spel.
Snacket om att han gör sina bästa insatser som inhoppare kan vi börja glömma nu, eller hur?
3.) Oscar Lewickis spel.
2015-nivå igen. Trevligt.
4.) Anton Tinnerholm har hittat assistfoten.
Hittills har han haft allt rätt packat i duglighets-väskan utom att pricka rätt med passningarna och avsluten i närheten av det offensiva straffområdet. Nu börjar de målgivande passningarna sitta. Assisten till 3-2-målet var hans femte, om jag räknat rätt i hastigheten. Därmed blir han tyvärr också svårare att behålla i MFF.
5.) Enock Kofi Adus skott.
På tal om att hitta det som fattats. Har aldrig sett en så komplett spelare så fullständigt sakna en detalj i spelet som Adu och skottförmågan. Nu satte han plötsligt dit ett mål i krysset. Eller snarare precisionspassade in det strax under ribban.
Bubblare:
Yoshimar Yotúns passningsspel (kommer mer till sin rätt högre upp i planen) och Teddy Bergqvists inhopp (alltid kul när en egen produkt gör allsvensk debut) samt Tobias Sanas mål (det behövde han)-
Två negativa saker:
1.) Försvarsspelet vid de två målen.
Gnället mot Kari Arnason kom snabbt igång igen. Det stämmer jag inte in i. Däremot ska han inte springa och vinka på offside istället för att koncentrera sig på att försvara. Möjligt att det blivit mål ändå. Men koncentration på rätt saker till domaren blåser, tack. Tror också att de skadade spelarna saknades rejält just vid hörnan som Häcken gjorde mål på. Det är till exempel lätt att glömma hur mycket nytta Markus Rosenberg gör även i den egna straffområdet.
2.) Att jag blev sjuk och precis som Allan Kuhn inte kunde vara på plats på Hisingen.
Blev till slut tvungen att skruva bort ljudet för att slippa höra Westberg och Farneruds babbel. Det fanns bara en Farnerud vars prestation det gick att njuta av och han fanns på planen.
