Matchrapport: Steg i fel riktning

Matchrapport
Malmö FF-Östersunds FK 0-3 (0-1)

Man kan förlora fotbollsmatcher med värdighet.

Och så kan man förlora som Malmö FF hemma mot Östersund med 0-3.

Och det guld som var inräknat måste man plötsligt börja slåss för livet för igen.

Klockan var 13 minuter i fem.
Ett fullsatt Swedbank Stadion buade ut sitt eget lag efter en första halvlek som inte var vad de väntat sig.
Vad de förväntat sig skiljer sig säkert en aning åt från person till person. Men när ett hemmalag i serieledning med sju poäng, en bredsida från ett SM-guld, tar emot ett elfteplacerat lapplandsgäng som inte har något att spela för, ja då förväntade det sig nog att matchbilden skulle spegla serietabellen en aning. En gnutta.

Faktum är dock att Östersund såg mer ut som Malmö FF än vad Malmö FF gjorde. Nätt och bollsäkert, tight mellan lagdelarna och de hade förmågan att hitta snygga lösningar genom att rulla runt och ha tålamod. MFF rusade som ett morgontrött vildsvin, tjongade in i närmsta träd och blev av med bollen gång efter annan. Till råga på allt skulle laget kliva in i halvlek i 0-1-underläge. Malmöpågen Samon Ghaddos sprang sig loss mellan Tinnerholm och Bengtsson och kunde behärskat nicka in ledningsmålet.
Publiken suckade och buade. Var inte Malmö FF en maskin? En cirkus där det ena schemalagda numret avlöste det andra.

Tydligen hade de glömt.
Glömt att Malmö FF gått obesegrade mot lagen på placeringarna 2-6 i Allsvenskan, men samtidigt förlorat mot bottenlag som Djurgården, Jönköpings Södra, Helsingborg och Sundsvall (och nu ska möta Falkenberg och Gefle…).
Med ett sådant facit är det svårt, rentav ofrånkomligt och sannolikt helt korrekt – att ifrågasätta inställningen.
För fotboll är mer än logik, namn på papper och tabellplaceringar. Fotboll handlar om helt andra saker. Nu behövde de börja tänka på att producera under press – inte vad de skulle ha på sig för kostym på SM-guldbanketten…

När Jönköpings Södra fick på flabben i första halvlek mot MFF bytte tränare Jimmy Thelin ut tre (!) man i paus.
Allan Kuhn? Han bytte kant på Rakip och Yotun.
Effekten? 0-2 efter sex minuter. Ett riktigt klassmål efter en rejäl upprullning. Renskötarna kan inte bara skotta snö, de kan leka Barcelona också!
”Helvete också. Då blir det guld i Gävle” sa Ole Törner och skruvade på sig. En hel djävla evighet i onödan på E4:an? Och ett hotellrum utanför ett bortglömt kalhygge. Suck…

Nåväl.
Det fick åtminstone en effekt så tillvida att Kugn gjorde ett tidigt byte. Mattias Svanberg sprang in rak i ryggen och Eikrem förpassades till bänken. Varianten att ha den passningsskickligaste spelaren i hela laget som anfallslöpare hade inte fallit väl ut alls.
Nästa schackdrag kom med halvtimmen kvar. Schas med en osynlig Rakip, in med Tobias Sana. Spjutspetsen (höhö) – som var ytterst nära att reducera efter bara några sekunder på plan.

Sana, som varit petad sedan Roskildefreden, var ohyggligt spelsugen och gjorde ofta det oväntade på planen. Men lyckades inte förändra matchbilden. Allan Kuhns sista drag blev att ta in en vänsterback, naturligtvis, när Safari tvingades utgå med knappa kvarten kvar.

Att förlora med värdighet är en sak.
Men sättet som laget uppträdde på under slutminuterna var någonting annat.
Arnasson stod och suckade uppgivet, tjongade i tidsnöd upp bollen med benskyddet och Östersund kunde bryta. Några sekunder senare kunde Ghoddos helt sopren placera in 0-3. Lika uselt som att resa sig från platserna och gå i samma läge – var det Ålahuekonferens i krokarna?

Men det var kört sedan länge. Vilja och inställning är ingenting man byter in i andra halvlek – det är någonting man bygger upp under flera dagars tid. En syssla laget förhoppningsvis kommer att ägna sig lite mer åt inför Falkenbergsresan på onsdag.
En match där en störste krigaren Oscar Lewicki är avstängd, liksom Rasmus Bengtsson och Yotun. Lägg därtill att AC är borta och eventuellt även AC. Kanske är det läge att skriva in Swidde i truppen?

Christoffer Ekmark