Krisen än värre för Helsingborgs IF

Med Gefle, på nedflyttningsplats, två poäng bakom sig kände Helsingborgs IF mer än på länge Superettanmardrömmen komma riktigt nära.
Mot Djurgården, som inte hade speciellt mycket att spela för, fanns chansen att åtminstone skaffa fina förutsättningar att nå den där kvalplatsen. Det gick inte alls – istället förvärrades krisen ytterligare.

Till sådana matcher står det ofta en coach, lagkapten eller annan ”motivationsspridare” (åtminstone när jag spelat den här typen av matcher) och vrålar en i ansiktet att gå ut på plan och visa k*k. Att gå in med livet som insats i varenda duell och – för allt i världen – klydda inte till det i försvaret. Så fick man sig en örfil av tränaren, en skallning av sin mittbackskollega och så räddade man fantamaj dagen där ute på planen.
Det började hyfsat.
HIF:arna hade visserligen inte den där galna desperationen i ögonen, snarare den där ängsliga blicken som hoppas att ”någon annan ska lösa det”. Djurgården skapade ett par småchanser de första minuterna och var nära 0-1 när Faltsetas prickade ribban, men efter en dryg kvart hade både Jordan Larsson och Anton Wede varit hyfsat nära att utjämna. Det skapade åtminstone lite chanser den här gången.

Så… fick HIF:s målvakt Chencinski för sig att göra en utrusning till vänster utanför sitt straffområde, helt i onödan för det första eftersom hans back hade kontroll på situationen. Halvvägs kom han på att ”njae, det kan bli en krock” – så han stannade upp och försökte fegpeta bort bollen. Som en mörkrädd flickscout.
Dödsdömt såklart.

Det enda valet han hade var att slakta ut bollen ut på Stenbocksgatan, helst Djurgårdaren som kom emellan också. Det här var INTE att visa, ja ni vet viket ord…
Djurgården snappade upp istället bollen, tofflade in den i mitten – där HIF hade chansen att rensa bort bollen. Men istället för att ”inte klydda till det” så fjuttades bollen till Olunga som i öppen kasse rullade in 0-1.

Det var ett sådant där målvaktsagerande som hade lett till ett direktbyte i hockey. Och ett försvarsarbete som bara var hopplöst svagt.
I en artikel tidigare i veckan pratade Landskrona BoIS tränare Agim Sopi om att det var okej att misslyckas – bara han fick rätt reaktion efteråt.
Chencinski lommade in i målet och såg brylös ut som en solgassande gråsäl på en skärgårdsklippa. Vi utgår från att han inte spelar mer den här säsongen om det inte är absolut nödvändigt.

Nåväl.
Nu var HIF tvunget att jaga, och i början av andra halvlek fick man utdelning. Kapten Peter Larsson gjorde just det kaptener ska göra – visade vägen. När Monday chippade in bollen i straffområdet skarvades den vidare till Larsson som nicklobbade in kvitteringen.
Liket levde.
Men låg snart åter under jord igen.
För det var just Peter Larsson som stod och tittade på boll när ett inlägg kom farande in i HIF:s straffområde några sekunder senare. En mer eller mindre stillastående Olunga knoppade in 1-2. De Helsingborgare med svagt blodtryck började snegla bort mot sjukhusområdet för att planera resten av kvällen. ”Bortamatch mot Dalkurd, Frej och Värnamo nästa år alltså? Okej, det kan ju bli… ”trevligt”.

I slutminuterna jagade HIF en kvittering, som man så ofta gjort i slutskedet av matcherna den här säsongen. Men man misslyckades med det också, som man så ofta gjort i slutskedet av matcherna den här säsongen.
– Avgå Henke, skanderades det från hemmaklacken efter slutsignalen, som det så ofta gjorts den här säsongen.

Så samtidigt som HIF-spelarna sprang in i en vägg igen blev läget än mer prekärt.
Kvar har laget en bortamatch mot Falkenberg och en hemmamatch mot Jönköpings Södra.
Gefle har kvar att möta Malmö FF hemma och borta mot Östersund.
Men samtidigt som Geflespelarna satt framför tv:n, frustade av jaktinstinkt och laddade batterierna för helgens match mot MFF – så låg halva truppen i mästarlaget i soffan och skakade bort det värsta av ruset från nattens SM-guldfest.

Detta kommer att bli en rysare. En vedervärdig rysare ur ett Helsingborgsperspektiv. Halmstad BK i ett kval – i absolut bästa fall. Då blir det till att visa, ja ni vet vad.

Christoffer Ekmark