FotbollMalmö FFOles MFF-blogg

Inte nog klass för att slå motivationen

Att motivation slår klass är ingen huvudregel. Klass är bättre.

 

Men ibland funkar det ändå. Som för Gefle IF mot MFF.

Ibland finns det dessutom saker som förbättrar chanserna. Som att Gefle IF är så bra på att klara sig kvar mot alla odds. Elva säsonger har Gefle slutat på den undre halvan och hela tiden räddat kontraktet, ibland när alla räknat ut laget. Nu kan det bli en tolfte säsong med lyckat lindansande.

Samtidigt var MFF mitt emellan ett säkrat SM-guld med hett firande och en hemmamatch mot Hammarby IF på ett fullsatt Swedbank stadion där Lennart Johanssons pokal ska delas ut inför nya jubelorkaner.

Att då åka till Gävle med sju startelvespelare skadade eller sjuka på hemmaplan och den allra hetaste talangen Mattias Svanberg lätt lårskadad på bänken är inte enkelt. Det är lätt att somna till.

När det sedan, trots allt, gick rätt hyfsat i den första halvleken trodde nog de flesta att det skulle lösa sig ändå. Förr eller senare trillar ett segermål in, det gör det ju nästan alltid och det är ytterst sällan MFF inte gör mål.

Men Gefle IF lyfte sig och var det bästa laget i andra halvleken. MFF var sömnigt, trubbigt och uddlöst framåt. Dock fortfarande stabilt bakåt och jag tror att det var Kari Arnasons skada som öppnade den sista lilla dörren som stod mellan Gefle IF och de tre poängen. Arnason hade fram till dess varit MFF:s i särklass bästa spelare.

Med 18-årige allsvenske debutanten Dennis Hadzikadunic, Franz Brorsson och Fredrik Andersson i centrum där bak gick det inte att stå emot ett Gefle IF som kämpade för livet. Att Andersson och Hadzikadunic var de Malmöitiska huvudpersonerna i flipperkule-målet som avgjorde matchen kändes inte som en slump.

För framtiden var det säkert rätt att ge Dennis Hadzikadnic, som för ett par veckor sedan inte var i närheten av allsvenskt spel, chansen och chansen att komma med bland 2016 års guldmedaljörer. Numera har klubbarna möjligheten att köpa till en medalj åt alla som spelat någon minut i Allsvenskan under mästaråret och MFF kommer att göra det.

För det rent taktiska i jakten på att hålla nollan hade det vart bättre att flytta ner Oscar Lewicki som mittback bredvid Brorsson och göra bytet på mitten istället.

Mest svek dock de etablerade spelarna med Yoshimar Yotún och Alexander Jeremejeff som de största syndarna. Det kan bara ha varit den tunna bänken – bara fem spelare – som räddade dem från att bli utbytta redan efter 45 minuter.

Sämre än mot Östersunds FK var det dock inte. Inte i närheten.

Det är skillnad på att släppa in ett mål och förlora och tre mål och bli utspelat.

Men framförallt var förutsättningarna totalt annorlunda. Att ett förtjänt och duktigt mästarlag tappar skärpan när målet är nått är faktiskt inte särskilt konstigt. Det har MFF – och andra lag – gjort förr. 2014 säkrade MFF guldet i omgång 27 och torskade mot Elfsborg i omgång 28.

Jag tycker dessutom att väldigt många alldeles för enkelt glömmer bort hur hårt drabbat av skador och annat MFF-truppen blivit de senaste veckorna. Nu är det nästan något slags rekord med större delen av startelvan borta. Att MFF trots detta klarade att säkra SM-guldet redan när det återstod två omgångar att spela fanns det minst fyra skäl till:

Först två som man själva skapat:

1.) MFF är Allsvenskans bästa lag.

2.) MFF har Allsvenskans bredaste trupp.

Sedan två faktorer utanför det man själva kunnat kontrollera.

3.) IFK Norrköpings genomklappning

4.) Att man fick chansen att säkra guldet mot ett uruselt Falkenbergs FF.

Skadorna handlade om otur. 3 och 4 ovan om tur. Och det jämnade ut sig.

Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Skånesports MFF-expert Ole Törner.
Taggar

Relaterade artiklar

Back to top button
Close