Tidernas bästa MFF-match
Vilken är tidernas bästa MFF-match?
Med de nationella och internationella framgångar som MFF uppnått är det givetvis en svår fråga, snudd på omöjlig att svara på.
Men om jag tvunget ska välja en tar jag Inter-Malmö FF i Europacupen den 27 september 1989.
Egentligen handlar det om två matcher. MFF hade vunnit med 1-0 hemma på Malmö stadion och att jag sedan rankar returen så högt beror på sättet MFF utförde prestationen och klassen på motståndet MFF gjorde det mot.
Inter hade nämligen ett ruggigt bra lag. MFF hade det egentligen inte, men var ändå betydligt bättre än Inter!
Många svenska lag – inklusive MFF – har i Europaspel slagit ut extremt starkt motstånd tack vare tur, flyt, kontringstaktik, extremt hårt jobb och allt som krävs av en underdog. Så var det inte den här gången. MFF borde vunnit med mer än 1-0 hemma och i Milano var det MFF som dominerade! Ändå gjorde Inter 1-0 genom Aldo Serena i den 69 minuten. Normalt sett borde det lett till en svängning av matchen, ett hemmalag som tryckt på för att avgöra och ett bortalag som hoppats på flyt i en förlängning. Det blev tvärtom. MFF lade in en växel till och tryckte fullständigt tillbaka Inter. Ända fram till kvitteringen till 1-1 i den 81 minuten var det i princip spel mot ett mål. Efter 1-1. men först då, började MFF backa.
Två nickmål avgjorde. I Malmö var det Håkan Lindman som nickade in en Jocke Nilsson-frispark och i Milano gjordes det klassiska målet av Leif Engqvist.
I slutet av 80-talet var den italienska ligan av riktigt hög klass, betydligt bättre än nu. 1988-99 hade Inter säkrat platsen i Europacupen genom att vinna den inhemska ligan i utklassningsstil. Seriesegern säkrades fem omgångar före slut.
Inter hade tysk-trion Jürgen Klinsmann, Andreas Brehme och Lothar Matthäus i laget. Lite mer än ett halvår senare var alla med i startelvan när Västtyskland vann VM-finalen mot Argentina med 1-0!
På Malmö stadion ställde Inter upp med följande lag, som alltså fick stryk:
Walter Zenga, Corrado Verdelli, Ricardo Ferri, Andreas Brehme, Giuseppe Bergomi, Lothar Matthäus, Gianfranco Matteoli, Andreas Mandorlini, Allesandro Bianchi, Jürgen Klinsmann, Aldo Serena. Coach: Giovanni Trapattoni.
I MFF gjorde 18-årige Patrik ”Bjärred” Andersson sin internationella debut och i returen tog han totalt bort Lothar Matthäus som central mittfältare bredvid 20-årige Stefan Schwarz. Tränaren Roy Hodgson hade under sommaruppehållet tappat Jonas Thern och Roger Ljung till tillvaron som utlandsproffs, men hade med tiden lärt sig att släppa fram talangerna. Det lönade sig.
MFF-laget på San Siro:
Jonnie Fedel – Peter Jönsson, Per Ågren, Jean-Paul Vonderburg, Torbjörn Persson – Niclas Nylén, Patrik Andersson, Stefan Schwarz, Joakim Nilsson – Leif Engqvist, Håkan Lindman.
I Malmö hade MFF startat med nästan samma lag. Stefan Schwarz spelade dock vänsterback! Hans plats på mitten togs av Håkan Lindman och Martin Dahlin spelade bredvid Engqvist i anfallet.
Det är just i jämförelsen mellan Inters och MFF:s lag prestationen framstår som tydligast. Malmö FF hade tappat Roger Ljung och Jonas Thern, flera av de som skulle bli riktigt stora var bara i början av karriären och rent krasst har MFF spelat väldigt många matcher med en bättre startelva än i de två matcherna mot Inter 1989. Samtidigt mötte de det jag rankar som det starkaste motstånd MFF någonsin besegrat. Och dominerade i 170 av de 180 minuterna!
Bäst i laget? Jag skulle vilja säga Joakim Nilsson, MFF:s nye ungdomskoordinator som ni kan läsa om på en annan plats i det här numret av Skånesport. Inters försvar fick aldrig full koll på hans sätt att utmana och ta sig förbi. Plus kämpen Leif Engqvist.
Sämst i de två matcherna? Bo Hansson. Jag var en av de 20 033 på Malmö stadion. Returen fick jag nöja mig med att se på tv och då blev det alldeles uppenbart hur mycket mer Svt:s kommentator Bo Hansson älskade italiensk fotboll än MFF. Men på sätt och vis hade jag inte velat ha det på något annat vis. På 70- och 80-talet levde Malmö FF hårt på myten om att det var dom mot resten av Sverige och herr Hansson gjorde sitt allra bästa för att bekräfta att det var just så det förhöll sig.
På sätt och vis var matcherna mot Inter också unika i och med att de blev kulmen på en period då MFF var en van vinnare. MFF vann Allsvenskan 1985, 1986, 1987, 1988 och 1989. På grund av slutspelet blev det dock inget guld 85, 87 och 89. När slutspelet äntligen försvann dröjde det till 2004 innan MFF tog guld igen. Cupen vann MFF 1984, 1986 och för fjortonde gången 1989. Där väntar klubben ännu på nästa titel.
I omgången efter bragden mot Inter åkte MFF dessutom ut mot Mechelen. Laget var egentligen inte i närheten så bra som klassen man lyckades plocka fram mot FC Inter. Det tycker jag är ett mycket bra skäl att ranka matchen så högt.
Ole Törner
