Nyheter

Arkivkollen: Strands osannolika världsrekord

Lennart Strand hade egentligen en dag då allt strulade – då tangerade han världsrekordet.

Världsrekord är något unikt. Extremt svåra att slå.

Allt måste stämma för att de ska vara möjliga.

Eller?

Lennart Strand är en av de stora i svensk friidrott och i Malmös idrottsliv. Han är en av dem som fått en sten i Walk of Fame mellan nya och gamla Stadion och den 15 juli 1947 tangerade han Gunder Häggs världsrekord på 1 500 meter.

Det var den senaste gången, eller förmodligen sista, en svensk löpare sprang på en världsrekordtid på en olympisk medeldistans.

Lennart gjorde det hemma i Malmö, på Gamla IP.

Det var ingen stor internationell tävling, Juli-spelen hette den och ingen hade väntat sig en kanontid. Inte Lennart Strand heller.

Han bodde alldeles i närheten, på Bernstorpsgatan vid Rönneholmsparken och bestämde sig för att jogga bort till Gamla IP. Med sig hade han en flaska liniment som han på vägen till tävlingen tappade så att den gick i tusen bitar.

Något år innan han dog 2004 berättade han i Idrottsmuseets vänners årsbok att han direkt tog sitt ansvar för olyckan.

− Jag stannade och sopade undan skärvorna. När jag sedan kom fram till idrottsplatsen och skulle ta på mig spikskorna upptäckte jag att det fattades en spik. Då tänkte jag för mig själv att det här går nog inte bra.

Inte minst för att han dessutom glömt att ta med sig MAI:s tävlingströja!

Med starten i loppet allt närmare stod han där med bar överkropp och väntade på att någon skulle låna ut eller fixa fram en ny svart MAI-tröja. Till slut gick det. Den var visserligen lite för stor, men den fick duga.

Efter allt det strulet vann Lennart Strand loppet hur enkelt som helst på 3.43,0, vilket alltså var tangerat världsrekord.

Men det hade han först ingen aning om och han hade ingen som helst tanke på att det fanns en chans att göra det.

− Jag trodde inte alls att det var särskilt bra, sådär 3.49-3.50. Jag nöjde mig med segern och lade av på slutet när jag kände att segern var klar, erkände han.

Så han satte rekordet med usla förberedelser, utan mellantider och avstannande med krafter kvar!

Så mycket för det där med att allting måste stämma för att prestera det unika.

− Jag retade faktiskt mig inte på det där, jag tänkte att det kommer fler chanser, konstaterade han 50 år efteråt, samtidigt som han då hade facit att det aldrig gjorde det.

En anledning var nerverna. Rätt snabbt blev det en plåga att vara Gunder Häggs efterträdare och han hatade att alla förväntande sig att han skulle vinna, helst på stortider.

− Det blev en press, en psykisk press. Jag tänkte ibland att det här går inte och ibland slutade jag träna. OS betydde så mycket, jag gick och tänkte på det. Det var väldigt jobbigt och jag var ofta ledsen.

Han åkte till OS 1948 som favorit, men fick nöja sig med silver efter att på upploppet ha blivit passerad av en annan svensk löpare, Henry Eriksson från Gävle.

Efter det blev det en nedåtgående spiral, Han bröt flera lopp, bland annat redan efter 400 meter i EM-loppet i Bryssel 1950.

Experterna påstod att han var slut, men ibland glimtade han till. Inför SM 1949 fick han på en löpsedel läsa att han skulle förlora sin titel.

Då gick han in och vann på 3.45,2 och satte med den tiden ett mästerskapsrekord som stod sig i 27 år.

Han avslutade dessutom i praktiken tävlingskarriären med att vinna dubbelt i Finnkampen 1950.

Sedan ebbade idrottslivet ut. En MC-olycka påskyndade beslutet att lägga av redan när han var 30.

I många år tog han inte ett steg på löparbanorna, men till slut började han träna igen och hålla i en träningsgrupp för andra MAI:are.

Hur stor råtalang han faktiskt hade bevisas kanske bäst av att han fyllda 50 fortfarande sprang 1 500 på runt fyra minuter.

Det är svårt att göra för en extremt vältränad 20-åring.

Kanske var det lika bra att han vid det där loppet sommaren 1947 fick en massa andra saker att tänka på än pressen att prestera och för en gångs skull kunde få ut allt kroppen hade kapacitet för?

Fysiken fanns där också. Innan han på allvar satsade på löpningen tävlade han i rodd och vann junior-SM för Malmö Roddklubb i fyra med styrman.

Han tävlade även med hyfsad framgång i modellbygge och körde ofta egenbyggda radiostyrda eller ångmaskindrivna båtar i kanalen.

Ole Törner

Lennart Strand fungerade som bäst utan press – på bilden när han tangerade världsrekordet på Gamla IP. Infällda bilden: Strands sten på Walk of Fame på Stadiontorget.
Lennart Strand fungerade som bäst utan press.

Relaterade artiklar

Back to top button
Close