Bra, men inte på rätt sätt

Allan Kuhn är en av elva tränare som tagit SM-guld med MFF.

Det ska han givetvis hyllas för. Alla tränare som vunnit guld med MFF har en stor plats i klubbens över 100 år långa historia.

Glöm inte det.

Därmed är han också med automatik bättre än Keith Blunt, Tord Grip, Viggo Jensen, Rolf Zetterlund, Frans Thijssen, Roland Andersson, Michael Andersson och Sören Åkeby som sedan 1980 alla tränat MFF utan att vinna Allsvenskan.

För Roland Andersson gick det som bekant sämre än så. Mycket sämre…

Jag tror på att sätta betyg efter prestation istället för intention, men väger man samman allt och lägger till vilket material man fått till förfogande ser jag Åkeby som historiens sämste MFF-tränare och Bob Houghton, Roy Hodgson och Antonio Duran som tre i topp plus Åge Hariede, Rikard Norling och Tom Prahl som närmast efter.

De övriga guldtränarna Sven Nilsson, Kalman Konrad, Bert Turner, Roland Nilsson och Allan Kuhn har faktiskt rätt mycket gemensamt. De tre första skötte mest det fysiska och träningsövningarna. Taktiken och laget togs ut av ett UK. Spelarnas styrka och samarbetet i ledningsgruppen gav gulden. Roland Nilsson vann ingenting förrän han slutade lyssna på Hans Gren, gjorde sig av med honom och hittade tätt med Pep Clotet Ruiz som MFF-ledningen plockat in som assistent. Lagarbete igen. Och nu var det teamet med Olof Persson, Jonnie Fedel, Jens Fjellström, Ben Rosen, Vito Stavljanin plus Daniel Andersson som vann med Allan Kuhn som sammanhållande länk och ansiktet utåt.

Plus givetvis spelarna!

Spelarnas roll i framgångarna är nästan alltid underskattad och tränarens ofta överskattad.

MFF hade inte vunnit ett skit utan spelare som Markus Rosenberg, Johan Wiland, Jo Inge Berget, Kari Arnason, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem, Behrang Safari och så vidare ett tag till…

Då blir två faktorer avgörande om en huvudtränare ska stanna eller gå.

1.) Hur fungerar samarbetet med staben?

2.) Hur fungerar samarbetet med spelarna?

I Allan Kuhns fall är svaret bra nog för att vinna guld och, som sagt, det ska han ha ett stort beröm för.

Men det fanns stora frågetecken. Han kom till MFF med en spelidé och tre k:n (kärlek, krav och konsekvens om ni kommer ihåg den första presskonferensen). Men det tog alldeles för lång tid för honom att förstå att om en spelidé inte fullt ut passar med spelarmaterialet – och fungerar – måste man ändra och ganska kort tid att tre k mest var sälj-snack.

Det var där och då som staben tog över. Många har pratat om att MFF vann guldet på individuella prestationer. Då har, tror jag, man gått bort sig rejält i analysen. De individuella prestationerna kom för att truppen innehåller så väldigt många spelare kapabla att utföra sådana, men det var inte därför MFF vann Allsvenskan. Det var för att kollektivet tog över. Guldet togs tack vare kollektiva beslut som hela staben och alla de tongivande spelarna gemensamt tog och utförde. Vissa efter diskussioner och andra spontant där ute i verkligheten på planen.

Jag vet inte om Allan Kuhn frivilligt släppte kontrollpinnen, men det gick bättre när han gjorde det och lyssnade på kunskapen runt honom.

Samtidigt var det lite som att skriva under sin egen dödsdom. Som spelare är det ju svårt att få det 100-procentiga förtroendet för en tränare vars lag funkar bättre när han coachar och tränar det med andra idéer än sina egna. Och klubbledningen måste börja ifrågasätta nyttan av att ha en tränare som låtit staben ta över – även om det var riktigt och storstilat av honom att göra det.

Det är svårt att vara tränare i MFF med all den vinnarkultur som sitter i väggarna och den massiva kompetensen man byggt upp i den sportsliga organisationen. Än svårare när man kommer utifrån och upptäcker att i stort sett alla i organisationen som omger dig är födda, fostrade och inskolade i föreningen.

Jag tror att det innebär att det bara går att rekrytera två typer av tränare:

1.) En väldigt stark och rutinerad, internationellt erfaren person. Som Åge Hariede. Han kunde diskutera fotboll dygnet runt och förankra sina idéer och hade samtidigt den pondus och kunskap som gjorde att han kunde driva sin egen linje! Det höll perfekt i ett och ett halvt år.

2.) En prestigelös lagjobbare som inser att hens roll är att agera som arbetsledare på ett sätt som leder till att hela teamets styrka utnyttjas. Men då krävs ett par saker; prestigelöshet och framförallt förmågan att få med sig spelarna och teamet. Utan förtroende, ingen framtid.

I båda fallen tror jag också att MFF och de som följer MFF måste inse att tanken på att oroa sig över allt för flitiga tränarbyten är förlegad! Nästa tränare i MFF blir den fjärde sedan 2011. Men oavsett vilket av alternativen 1 och 2 man väljer måste man inse att ettan har ganska kort brinntid i den speciella miljön och att tvåan kan bli fel och då måste man byta. Snabbt.

För det är inte huvudtränaren MFF hämtar utifrån som ska stå för kontinuiteten. Det jobbet faller mest av allt på Daniel Andersson i rollen som sportchef plus tränar- och ledarstaben med Olof Persson, Jens Fjellström, Ben Rosen, Jonnie Fedel, Vito Stavljanin, Anne-Maj Jansson och de övriga.

Jag tror också att MFF måste hantera problemet att laget nu haft två tränare i rad som varit väldigt försiktiga med att släppa fram de unga egna talangerna.

Ett av de allra största felen med 2016 var till exempel att Mattias Svanberg fick spela alldeles för lite!