HandbollNyheter

Harris om landslaget, nya jobb och konflikter


I helgen väntar en landskampsturnering i Portugal för Sveriges U16-flicklandslag.
Förbundskapten Niklas Harris ser fram emot att forma framtidens stjärnor – men även att kliva in i handbollsbubblan privat. Snart är pappaledigheten slut och ett nytt klubblag lär bli aktuellt.

Den 15 april 2015 stod det klart att Niklas Harris skulle bli Förbundskpten för det landslag som skulle ta form för flickor födda 00/01. När laget nu åker på en turnering i Portugal så har drygt 170 ungdomar fått chansen att visa upp sig – och det kan bli ytterligare fler innan det första stoa mästerskapet, U17-EM i Slovakien, äger rum till sommaren. Ett bra resultat där tar laget vidare till VM.
Under onsdagskvällen genrepade Sverige i Lödde, där man besegrade H65 Gordies division ett-lag med 26-25. Joel Tulldahl, till vardags i Team Eslöv, är assisterande. Harris har svävat under mediaradarn ett tag sedan han slutade som tränare för H65 Höör, men inte lagt handbollen åt sidan för det.

– Det har varit intensivt och jag har räknat på det; det blir lika många matcher med U16-landslaget som under en Elitseriesäsong. Fyra nu i Portugal, två nyss i Danmark och träningsmatcher plus mästerskap, då kommer man upp i 30 matcher. Sedan är vi iväg ofta och tittar på spelare och arrangerar läger.
Hur har du byggt upp din kunskap om alla spelare i de här kullarna?
– Förra hösten började vi plocka ut spelare för första gången och till det inledande lägret tog vi ut 75 spelare. Till 00-lägret var det ännu fler. 160-170 olika personer har fått på sig en tröja från förbundet och under staben med tolv tränare fått aktiv ledning. Det är från sådana stora grupper vi börjar att skala. Under det första året har jag som målsättning att byta ut en tredjedel av truppen till nästa samling – för då får jag se fler spelare.
– Sedan tar vi ut de 40 bästa. Jag är extremt nog med att tala om att det inte handlar om uttagningar, utan att det handlar om utbildningar. Vi spelade mot Danmark för sex veckor sedan och har bytt ut sex spelare efter det.
Hur får du in de här namnen då? Det handlar trots allt om 15-16-åringar över hela landet.
– Jag har aldrig missat ett samtal och jag svarar på alla mail.

Vilka är det som ringer?
– Väldigt olika. Det kan vara föräldrar, klubbtränare eller en spelares kompis pappa. Jag lyssnar, sedan tar det nolltid för mig att kolla upp om det verkligen är en bra spelare. Jag använder hela mitt nätverk till fullo. Om det är ett tips om en spelare i Västerås ringer jag till min kolega Frenne och ber honom kika på en träning, sedan hör han av sig till mig och säger “Ja, det är en bra spelare” eller “Nej nej för helvete”…
Har du följt andra landslag hur de gjort med rotation av spelare?
– Ja, faktiskt. Jag har föjt alla landslag väldigt noga från flickor födda 82. Bland annat var jag några år senare själv med och rotade fram Jasmina Roberts på ett B-läger. Hon var inte ens med bland de 75 bästa första. Sedan har jag rent praktiskt även hjälpt till med 96-kullen. Vissa tränare har varit rätt strikta med rotationen av spelare medan andra, som Ola Månsson (tidigre FK för 96/97-landslaget, nu tränare för 98/99-landslaget), har använt fler spelare totalt sett på sina läger. Jag tycker att den senare melodin är bättre – den metodiken får fram fler spelare.

– Sedan är det intressant. Första gången man tittar på de här spelarna, första sommaren, då är de så här små, säger Niklas och håller handen i maghöjd.
– Nästa gång vi ses har de växt en halvmeter! Mellan nian och ettan på gymnasiet så har de växt enormt varje gång från ena träffen till den andra. Därför handlar mycket om att ta tillvara på spelarnas individuella skickligheter. Vi har starter och speluppställningar och så, men fokus ligger på deras individuella utveckling. Det är det de ska fokusera på tycker jag.
Hur mycket är du styrd av förbundet eller andra instanser?
– Det är det som är så roligt – jag får sköta det här hur jag vill. Det är förbundets landslag, men de har ingen påverkan på laget.

I landslaget är det långsiktigt arbete som gäller för att, som Harris själv uttrycker det, utbilda spelare. I klubblag är det kortsiktigare mål som gäller. Match för match i en serie eller cup.
Hur är det att hantera den skillnaden som tränare?
– Man saknar kickarna av att ena dagen åka iväg på en Europacupmatch med H65, vinna den och sedan ladda om för ett derby mot LUGI två dagar senare. Den biten finns ju inte på det viset, för där och då kräver folk att vi ska vinna. I U-landslaget finns inte samma kravbild. Mitt uppdrag är inte att vinna enskilda matcher. Jag lyckas med mitt uppdrag främst om jag kan slussa tre-fyra spelare in i A-landslaget år 2020/2021. Om det inte blir så kanske jag valde fel väg…?

img_7910

Du är en tränartyp som engagerar dig väldigt starkt i spelares utveckling i klubblag. Nu sitter du i passagerarsätet kan man säga kring den biten. Hur hanterar du det?
– Det känns lite konstigt.. I 13 år dag ut och dag in med funderingar på hur man kan utveckla människor som handbollsspelare så blir det en omställning. Mitt uppdrag nu är annorlunda. Mitt uppdrag nu är att ge dem matchning, mängdträning och sådant där. Det är både kul och jobbigt – för jag skulle vilja gå in och peta mer hos vissa spelare.
– Samtidigt har jag lyxen att kunna peta spelare. I Sveriges landslag springer man hem. Skulle någon inte palla det är det bara att säga “Då spelar du inte i landslaget i nästa samling”. Det känns rätt uppfriskande att kunna ställa de kraven.

Finns det risk att man blir lat då och inte tar dialogen och ställer de där kraven – du har ju 160 tjejer i kö?
– Nä. Aldrig.
– Under samlingen till detta läger talade jag inför gruppen. På en tavla var det första ordet jag skrev upp “konflikt”. För vi är på smekmånad som grupp. Ord nummer två var respekt.
– Men, jag förstår frågan – för man kan lätt bli lat! Det är många landslag som är konflikträdda och bara byter ut spelare – men då hamnar man likt förbannat i nya situationer som kräver konfliktlösning. Då målar man in sig i ett hörn. Även i proffslag glömmer man bort den biten. Tar man konflikten löser man problem. Jag kan för övrigt känna att jag är besviken på mig själv att jag inte gjorde just detta under mina sista månader i H65 Höör. Jag var så trött att jag inte pallade ta tag i vissa saker, jag ville bara spy. Så det är en plump i mitt ledarskap. Man kan inte vara kompis med alla – det går inte.

Men du är fortfarande kompis med din fru hoppas jag?
– Jodå, extremt bra.
Men så har du ju varit pappaledig sedan i våras också. 1 februari avslutas den.
Så… Har du blivit kontaktad av några klubbar?
– Jag blev det under pappaldigheten, inför sommaren, men pappaledigheten var helig för mig. Efter det har jag inte hört någonting alls.
Hur ser du på framtiden från den 1 februari då?
– Jag är öppen för förslag och är sugen på att träna ett klubblag igen, även om nästa år blir extremt intensivt med landslaget. Men det ska kännas rätt och intressant. Från 1 februari går jag in på 40 procent som lärare på Järnåkraskolan. Jag hoppas även kunna påbörja den tvååriga Mastersutbildningen inom kort, kanske rentav i Danmark.
Definiera vad du menar med “rätt och intressant” tränaruppdrag?
– Man har drömuppdrag. Det hade varit skithäftigt att träna ett danskt lag på Själland. Typ i Köpenhamn. 35 minuter från mitt Kök till Fredrikbergshallen…
– Jag har haft kontakt med en dansk förening på Själland som har ett herrlag som spelar i näst högsta ligan, typ som Allsvenskan Sverige. Jag vill tillbaka till klubbhandbollen, men det ska kännas rätt.

img_7914


Ser du en “riktig” förundskaptenroll längre fram i karriären?
– Först och främst vill jag ha fem år med detta U-landslag. Men jag har haft Australiens damer tidigare i karriären när de var ganska bra och vi spelade i A-VM. All Europacupsrutin som man fått i H65 betyder också väldigt mycket – har jag märkt nu. Naturligtvis hade det varit ett drömjobb att träna Sveriges damlandslag – och det faktum att Signell nu har den tjänsten tolkar jag som en signal att tränare som jag, eller Ola Månsson, också skulle kunna vara där om några år. Vi får se vad som händer längre fram i livet.
– Ett annat europeiskt landslag hade också vaarit roligt att träna.
Ja, du måste ju ge näring till din vagabondsjäl?
– Ja, det är ganska viktigt. Jag älskar att resa och har fått chansen att se stora delar av världen med mina handbollsvänner.
Den resan fortsätter nu. Först i Portugal. Sedan till Dalby, runt om i Sverige och sedan EM i Slovakien?
Men sedan?
Det vet ingen. Inte ens Niklas Harris.

Christoffer Ekmark

Relaterade artiklar

Back to top button
Close