”Som mest stolt när de spelar i landslaget”

När Roger Nybergs dotter Sofia skulle börja spela fotboll som elvaåring inleddes ett nytt, lite oväntat, kapitel i Rogers liv.
Damfotbollstränare.

Det var ingenting som stod överst på agendan. Men eftersom han själv hade en fotbollsbakgrund som spelare (främst i BK Olympic) såg krafterna i Bunkeflo IF, den första klubb familjen sökt sig till, till att engagera honom i laget.
Ett halvår senare när Limhamn och Bunkeflo slogs ihop för att bilda LB07 var Roger officiell flicklagstränare.
– Jag började som vanlig fotbollsfarsa i Bunkeflo IF. Det tog inte lång tid innan man hade tagit över träningarna. Man älskar ju fotbollen och efter att ha slutat som aktiv spelare så blev detta ett sätt att hitta glädjen för sporten igen.

Utan en massa utbildningar i ryggen, mer än ledarskapskurser, så skulle man kanske kunna tro att det varit en del föräldrar som velat peta i Rogers uppgifter gällande matchning och träningsupplägg. Men icke.
– En lyx i den här föreningen är att jag alltid varit omgiven av väldigt engagerade föräldrar. Under de här tio åren i LB07 har jag haft flickor födda 95 till 01 och det är ytterst få föräldrar som lagt sig i fotbollsutförandet.
Men det här med att få ihop privatlivet – och ha hand om ett fotbollslag – det är ett rätt krävande liv?
– Man har inte så många andra hobbys. Inte på den nivån vi befunnit oss de senaste 5-6 åren, alltså bland de bästa i Sverige. Om inte bäst.
Dina styrkor?
– Jag har aldrig haft ambitionen att bli tränare på det viset. Jag se mig som en hyfsad matchcoach och kan se brister i motståndarlag som kan utnyttjas. men framför allt är jag nog bra på att vägleda och är klar i mitt ledarskap med höga mål – som gruppen måste vara med på.

För ett par år sedan var det meningen att Roger skulle lägga sin amatörtränarkarriär på hyllan.
Istället tog den skruv på allvar.
– Det var ett F14-lag (med bland andra Nellie Lilja) som behövde en tränare och jag blev tillfrågad att åka och titta på dem – och fastnade direkt. Jag såg att de var hängivna, bra skolade – men det saknades fysik. Och det är den biten jag sett som mest betydelsefull; att man ska våga träna hårdare med en struktur.
Hur mycket tuffare är ”din” träning jämfört med vanlig flickfotboll?
– Rätt så mycket tuffare. Vi började med att träna brottning, för jag har förstått vikten av att han en bra bålstyrka och balans för att kunna utveckla övriga kroppen. Sedan har vi gått över mycket till fotbollslik fysträning.
Hur menar du då?
– Ett exempel som kan nämnas är att som fotbollsspelare har man inte många löpningar över sex sekunder. Och man ska göra många sådana. Normalt sett tränar man mycket framsida, men explosiviteten sitter ju främst i baksidan och därför har vi ägnat oss en hel del åt friidrottsträning. Vi har tagit hjälp med Patrick Lövgren till exempel. Men vi har även nyttjat crossfit en hel del.
– Jag är ett kontroll- och statistikfreak och följer utvecklingen noga.
Men det är en känslig ålder? Riskerar man att träna för tufft, utan boll, så man tappar spelare?
– Vi pratar ofta om att man ska våga gå utanför sin comfortzone. Har vi en passningsövning vet jag oftast att de kan klara av tio av tio passningar – men då blir det i för lågt tempo. Då skruvar vi upp det så att de klarar tre av tio, till att börja med, Det gäller även fysen. Börjar man för sent i åldern så blir det svårt för många flickor/kvinnor. därför jobbar vi även med andningsövningar bland annat. Man måste lära en spelare att bli trött – och att hantera tröttheten.
Vid vilken ålder applicerar man det här elittänket på en grupp? Som det här 14-årslaget du tog hand om?
– Spelarna tog det till sig direkt. Tidigt var det så att återhämtningsträning knappt accepterades av dem. En lugn träning efter match tycker de knappt är en ”riktig” träning. Ibland får man hålla tillbaka dem!

Efter ett år under Rogers vingar kom den första större framgången för laget.
– Då vann vi S:t Eriks-cupen; ”Sanktan”, under finalspelet i Stockholm. Det var en form av SM. Sedan slutade vi fyra i SM samma år, med ett 15-årslag i F16-klassen. Året därpå när vi spelade mot ”rätt” åldersklass blev det guld.
I den åldern började samtidigt spelarna att ta steget upp i A-laget. En del redan som 15-åringar.
– Det jag är mest stolt över är alla spelare som tagit sig till U-landslaget och spelat där. Om de sedan tar nästa steg vet man ju aldrig. Saga Ollerstam och Nellie Lilja har spelat där en hel del. Malin Nilsson, Emma Pennäster (FCR) Elina Lenir och Hanna och Bauer som är lite yngre har också varit där. Emma Paulsson, en 01:a är på god väg också…
Summera 2016?
– Höjdpunkten var segern i Gothia Cup med F18-gänget. Det var tredje segern på fyra försök – ett år blev det förlust i finalen, säger Roger och försöker sedan förklara vad det är för trupper han jobbar med.
– Jag hade först F19-laget i två år. Sedan tog klubben ett beslut att skapa ett elitförberedande U17-lag. Då fick jag uppdraget att plocka ut de bästa spelarna, oavsett ålder, och det gänget sprang hem sin serie i år. En distriktsserie för Skåne, Halland och Småland – vi vann den med 15 poäng sammanlagt. De flesta är bara 16 år, några 17 och några 15.
– Problemen med dessa lag är att det är svårt att få bra matcher. Man måste ut över ett större geografiskt område jämfört med pojkfotbollen.

Processen med att forma A-lagsspelare i de egna leden fungerar således utmärkt.
– Grundtanken är ju att det ska fungera på det viset. I dagens A-lagstrupp har jag haft fyra spelare, plus att två pluggar i USA – och ytterligare några är på god väg in i A-laget.
LB07 har nu blivit en naturlig elitklubb att söka sig till för bolltalanger runt om i hela länet.
– Det är oss, Rosengård och KDFF som finns i Skåne som har en hyfsad ungdomsverksamhet på hög nivå. Och vi har ju haft större framgångar än Rosengård på den fronten. Men så länge den ekonomiska skillnaden mellan oss och FCR är såpass stor så kommer vi inte att kunna åstadkomma ett maktskifte. De kan köpa världsspelare på varje position – och gör det också. Men sett till egetproducerat material i trupperna så…
– För spelare från föreningar som Borgeby, Dalby, Södra Sandby och så vidare så var det länge naturligt att gå till Rosengård om man ville satsa. Nu är LB07 ett fullgott alternativ – om inte bättre.

Christoffer Ekmark