Många örfilar i veckan för Jeppsson
”Under all kritik.
Bara att gå in och örfila upp varandra i paus.
Jag vet inte var jag är. Jag får dränka huvudet i ett isbad.”
Så sa Simon Jeppsson i paus i underläge 13-8 till CMore.
Sedan blev det ännu sämre. Av LUGI i allmänhet och Simon i synnerhet.
Jag har inte sett samtliga 36 halvlekar som laget gjort den här säsongen. Men de båda borta mot RIK var med högsta sannolikhet de två sämsta den här säsongen. Av både Simon och LUGI.
De provocerade tekniska felen, oskärpan i avsluten och det glappande försvarsspelet med långa avstånd. Elva bollars förlust borta mot Redbergslid, som i sin tur verkligen varit upp och ner den här säsongen, luktade julbordskoma lång väg. Att jag inte sett RIK bättre den här säsongen är en annan sak. De hamnade i den där zonen man hamnar i när man får enkla mål, utdelning i försvarsarbetet och sedan bara kör vidare.
Lagen var varandras motpoler den här gången.
Samtidigt måste ett lag ner på botten ibland för att få en insikt i vad som händer när nivån inte är tillräckligt hög.
Jag utgår från att Jeppsson och kompani örfilar upp varandra ordentligt i veckan inför torsdagens hemmamatch mot Ricoh.
De vinröda kommer sannolikt att vinna den matchen med tio-elva bollar. Dels för att man lär örfila upp varandra och doppa huvuden i isbad (jag antar att det ger en positiv effekt, ämnar inte prova själv) – dels för att man är förvarnade om IT-konsulterna efter deras skräll i Ystad häromveckan.
***
IFK Ystad gjorde 31 mål borta mot Aranäs, som är svåra att hantera i sin hall (fråga LUGI). Ändå fick man inga poäng med sig.
7-6-spelet backfired denna gång. Jag tappade räkningen på hur många lätta kassar i öppet mål som Aranäs gjorde i trycket direkt på avkast eller i förstafasen.
IFK jagade mer eller mindre konstant i uppförsbacke och var inte i ledningen vid ett enda tillfälle.
Sådant tär på krafterna och sådant gör att det är lätt att tappa tålamodet.
Visserligen var laget på väg in i matchen vid ett tillfälle, faktiskt eftersom Sebastian Glemhorn (som lär bli en nyckelspelare i vår) hoppade in och hade en bra dag, men precis när man fått momentum i anfallsspelet gjorde Aranäs mål i öppen kasse. Gång på gång.
I sociala medier läste jag omgående om hån mot 7-6-spelet som IFK Ystad nyttjar, men jag tycker att de gör helt rätt.
Med en spelare som Henrik Knudsen som är expert på att hitta in med bollarna till linjespelaren så är det på det sättet man får utdelning i anfallsspelet. Med tiden blir man säkert bättre på att knyta ihop bakåt.
Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att IFK Ystad kommer att klara sig kvar via kval. Det är nämligen de två egenskaperna som jag är mest förknippad med.
Vilka klubbar som sedan verkligen spelar i Handbollsligan säsongen 17/18 vågar jag inte gissa. En handfull av elitföreningarna både i Handbollsligan och Allsvenskan går uppenbarligen en ekonomisk balansgång på slak likna över ett djupt vatten med tunn is. Inte minst IFK Ystad. Johan Flincks redovisning i Aftonbladet om klubbarnas ekonomiska situation var ingen munter läsning.
Föga förvånande kanske och de flesta klubbarna lär rädda upp situationen. Sedan finns det säkert någon som kommer att följa den verklighet som Drott drabbades av. Personligen hoppas jag att det blir hittepå-laget Ricoh som står först i arkebuseringskön.
***
I SHE-derbyt i Kristianstad hade jag räknat ut Team Eslöv efter en kvart. Kristianstads HK hade 12-7 i fickan och det fanns ingenting som talade för någonting annat än brakvinst.
Tills laget slutade att spela handboll.
I fotboll kan man komma undan med att spela av en ledning. Inte i handboll.
Att det var en inställningsfråga från de segersäkra hemmaspelarna var alldeles uppenbart och i elitsammanhang är sådant helt oförlåtlig.
Tidigt under säsongen skrev jag i dessa spalter att Team Eslöv kommer att få svårt att hålla sig kvar i högsta serien.
En tiobollarsförlust idag hade stärkt mina farhågor kring att laget kommer att åka ut. Direkt.
Men den kraftsamlingen som de sex utespelarna stod för i andra halvlek (inte ett byte gjordes) var fantamaj imponerande. 30-30 slutade det. Det spelar ingen roll att KHK underpresterade och agerade oerhört nonchalant bitvis. Sex spelare som kör nonstop, på den här nivån, har jag inte sett tidigare. KHK glömde att stänga dörren om sig och då satte mellanskånskorna in foten och kunde ihärdiga som Jehovas Vittnen på provisionslön i slutändan få betalt.
Visst, det var bara en poäng. Men det var en poäng som garanterat betydde ett ton inför kommande träningar, resor och matcher. Jag älskar det; när uträknade stackare spottar i nävarna, kavlar upp ärmarna, tittar varandra djupt i ögonen och nickar tyst: ”Nu djävlar”.
Efter matchen tog tränare Westerlund upp det faktum att klassiska Team Eslöv i praktiken står helt utan återväxt i form av juniorlag och utvecklingslag med unga talanger. DET oroar mig för framtiden.
För jag tror inte att systrarna Bardis, exempelvis, spelar kvar i Eslöv nästa säsong. Inte när det finns andra skånska SHE-lag med finalmålsättningar och en bredd som gör att träningskvaliteten blir mycket högre.
Team Eslöv må eventuellt ha ett elitlag även nästa säsong. Men det finns uppenbarligen andra saker att jobba med också, längre ner i verksamheten.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se