Kant- och lagerråttan som blev LUGI-tränare
LUGI:s damer gör succé i SHE.
Kring bänken stryker tränaren Dragan Brljevic och chefar. Vid sidan har vi lärt känna igen ansiktet på hans assistent, Per-Albin Borhammar.
Men vem är människan egentligen?
Tja. Vi börjar väl där ingressen slutade. Vem är du egentligen?
– Jag är ”Abbe”, en 27-åring från Herrljunga som började spela handboll som nioåring, lade av som 19-åring och har bestämt mig för att bli tränare.
Aha, du är en sådan där som inte räckte till själv på plan men hittade en ny bana som tränare innan du blev ”för” avslöjad?
– Typ. Jag har alltid varit bäst i teorin, det har gällt det mesta jag pysslat med…. Tränarkarriären smygstartade i Herrljunga HK där jag var med och tränade lillbrorsans lag. När det sedan bar av till Växjö och universitetsstudier inom ett program som heter ”Coaching & Sport Managment” så lade jag av aktivt med sporten.
Hur gammal var du då?
– 19. Men jag var ingen stjärna. En kantråtta som var hyfsad på kontringar – vilket var ganska tacksamt i Västergötlands division fyra-serier…
– Första ”riktiga” uppdraget bestod i att jag och en kompis tog ett gäng 12-åriga tjejer i Växjö HK som aldrig spelat handboll förut. Vi körde på i två år för att det var skoj.
Hur hamnade du i Skåne efter det då?
– När jag träffade kvinnan som kom att bli min fru. Hon är från Hörby och när hon flyttade till Malmö så hakade jag på. Sista halvårets studier skötte jag från distans, bland annat genom ett projektarbete inom marknadsavdelningen hos LUGI.
Ahaaaa. Det var där du fick in foten i klubben?
– Exakt.
– Det där projektarbetet blev det lite si och så med, men väl inne i den där miljön så kom suget efter att träna ett handbollslag igen. Emme Adébo som då var sportchef, och det mesta annat…, i klubben hittade ett gäng flickor födda 97 som behövde en tränare så jag hoppade in där. Efterhand blev det ett år med flickor A födda 97/98
Vi som gått på handboll i Lund de senaste åren förknippar dig annars som en assisterande tränartyp?
– Det kan jag förstå. Jag har glidit in helt på det spåret av någon anledning. Inför mitt tredje år i LUGI frågade de om jag var intresserad av att bli assisterande bakom Pelle Käll som hade utvecklingslaget Farmen. Under den säsongen lärde jag mig förmodligen mer om handboll än vad tjejerna i laget gjorde.
Hur då menar du?
– Han hade en sådan skalle för detaljer. ”Sätt foten här istället för där”. Små enkla saker som gjorde stor skillnad. Dessutom hade Pelle en grym känsla för att sätta in stöten rent taktiskt.
– Pelle slutade efter en säsong och då fick jag fick frågan sent om jag kunde tänka mig att vara assisterande i ett år till. Jag hoppade inte på direkt eftersom jag kände att jag kunde göra det skälv. Så kom Fredrik Figge Andersson in i bilden och vi körde tillsammans med delat ledarskap. Det fungerade jättebra.
Hur kom du in i elitlaget då?
– Dragan hade ingen assisterande. Så han frågade mig själv; de sökte efter en assisterande på bänken som kunde komma med åsikter och tankar. Jag hoppade på direkt, var med i de flesta matcherna och hela våren inklusive slutspelet.
Inför årets säsong har Borhammar en mer uttalad roll som assisterande tränare i LUGI dam med allt vad det innebär.
Dragan tar mycket plats efter många år på samma stol. Vilken är din roll?
– Under matcherna säger jag var jag tycker och tänker och lägger fram förslag kring hur vi ska förändra saker. Oftast är vi överens. Han funderar lite, tar till sig min input och sedan ser jag oftast att det tar form även på planen.
”Oftast”…?
– Andra gånger ser på mig som att jag ska sitta ner och vara tyst. Hahaha!
Som han gör med journalister alltså?
– Är det så? Näää?
Hur är det till vardags, på träningarna, att gå i skuggan av Dragan?
– Suveränt. Han är Sveriges bästa tränare vad gäller att utveckla individer. Han vet vad han vill med tjejerna. Tidigare gick jag mest runt och gav småtips, men med tiden har han släppt på kopplet.
Som på en hund…?
– Jag går fint bredvid – kanske lite väl fint. Tjejerna tycker nog att jag borde ta mer plats.
Duuuktig pojke!
– Tack tack.
Det bästa med Dragan?
– Att han alltid säger vad han tycker.
Det sämsta med Dragan?
– Att han alltid snor en godispåse från korgen som matchens lirare får.

Vad har du för målsättning med ditt ledarskap på längre sikt?
– Jag vill kunna leva på det på ett eller annat sätt. Det finns många olika sätt. Tanken är inte att snöa in på assisterande tränar-spår. Jag vill utvecklas, men inte stressa fram någonting. Utbildningsmässigt har jag gått steg två så här långt.
Vad jobbar du med annars?
– Som en lagerråtta på ett restauranggrossistföretag; Chef Culinar. Marcus Ahlm är chef.
Ah, DEN gamle kämpen? (artikel i länk)
– Precis. Pelle Käll och några till gamla handbollsspelare är där också. Vi hade nog fått ett ganska bra korplag. Lite kort om folk bara. Kanske skulle vi kunna göra en Ricoh-resa en dag. Chef Culinar-laget…?
Du har firat jul som serieledare – hur var det?
– Helt fantastisk. Vi har gjort en djäkligt bra säsong. Det var en tiominutersperiod borta mot Sävehof som inte var bra som gnager lite.
Många i laget har tagit stora steg?
– Förra säsongen handlade mycket om ”Blomman Blomman Blomman – och ”Lager”. I år har fler spelare tagit utvecklats väldigt positivt. En spelare som Melissa Petrén har mycket högre högstanivå – och högre lägstanivå. Jenny, Ebba och Ida har blivit ännu bättre samtidigt som de unga verkligen har varit bättre än man vågat tro.
I år måste det vara dags för att lag att snuva Sävehof på titeln. Jag tror att det bli ni.
– Jag hoppas att det är vi. Sävehof har sina dalar, men när de väl står i en final är det en helt annan grej. De höjer sig och är riktigt bra. Så är det med hela den föreningen i finalsammanhang, även i ungdomslagen. Vi är ett av lagen som kan slå dem, kanske det laget med störst chans att göra det. Förhoppningsvis blir det så, avslutar Per-Albin Borhammar.
Christoffer Ekmark
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se