Tulldahl om JSM-guld, Eslövcomebacken och revben
Han har tagit JVM guld som spelare tillsammans med Kim Andersson och siktar på att bli förbundskapten.
Efter ett sabbatsår från handbollen är Joel Tulldahl nu tillbaka i bubblan mer än någonsin – som assisterande tränare i två lag samtidigt.
– Jag försöker att anpassa mitt ledarskap utan att tappa mina egna ramar, säger Tulldahl, en del a tränarstaben i både Team Eslöv och Sveriges kvinnliga U16-landslag.
Joel Tulldahl är idag förknippad med Team Eslöv (bakom Thomas Westerlund) och U16-landslaget (bakom Niklas Harris). Han har även starka band till OV Helsingborg och LUGI. Men uppväxten ägde rum i Hörbyknutarna.
– Min moderklubb är Lågan och som 14 åring skulle alla spelare ta på sig något form av uppdrag. Jag valde tränargrejen och började ansvara för bollskollan. Intresset för träningsbiten tog fart på allvar då.
Men i tonåren var det den egna karriären som stod överst på agendan. Det gick väldigt bra dessutom.
– Jag flyttade till Ystad för att gå handbollsgymnasiet Det blev spel i YIF och som 83:a fick jag spela mycket med årgången 82 – och de var väldigt bra. Min främsta merit blev ett JSM-guld och i laget fans spelare som Kim Andersson, Anders Persson och Björn Säterström.
Din plats i laget?
– Mittnia. Det var tacksamt att ha Kim bredvid sig.
Ah, du smög omkring i farvattnet – ungefär som Borgstedt gör?
– Precis…
Men du blev inget proffs?
– Efter gymnasiet blev det spel i Lågan, men jag hade problem med benhinnorna och kände att jag hellre ville satsa på tränarbiten. I Lågan fick jag tidigt ansvaret för damjuniorerna och det stärkte min tro.
En dag ringde det i telefonen.
– Claes Göran Möller som då var starkt drivande i Eslöv, han kommer förresten också från Hörby, var intresserad av att ha mig dit. Första året var jag assisterande tränare för Eslövstjejerna i division ett, bakom Markus Kvist. Säsong två blev jag huvudansvarig och jobbade bland annat med Erik ”Jerka” Sunesson (idag målvaktstränare i LUGI dam). Det blev två år i Eslövstjejerna då. Någon succé resultatmässigt blev det väl inte, men några av tjejerna tog steget till A-laget, minns Tulldahl.
Nämnas bör att damlaget spelade i Elitserien då, i skarven av storhetstiden.
Efter de två åren hörde Niklas Harris och Emme Adébo från LUGI av sig.
Vad erbjöd de?
– Rollen som assisterande bakom Niklas i LUGI:s damlag i två säsonger. Vi hade en fantastisk utveckling då laget etablerade sig i Elitserien. Sista året tillsammans pressade vi Sävehof till en femte och avgörande semifinal-match uppe i Partille.
Niklas Harris gick sedermera till H65 Höör. Joel Tulldahl hamnade i OV Helsingborg,
– Jag tog huvudansvaret i Helsingborg. Då låg laget i division ett södra. Vi vann serien utan att tappa en poäng och fick kvala till Allsvenskan. Där mötte vi Skara och vann med tio bollar borta och lika stort hemma. Det var en hyfsad start.
Första året i Allsvenskan gjorde OV det bra.
– Vi var på säker mark med fem omgångar kvar.
Sedan gjordes en satsning på klubben att nå högre.
– Det blev en missräkning, fick kvala oss kvar under mitt tredje år.
– Sedan kvalade uppåt år fyra, mot Skånela. I första halvlek på hemmaplan ledde vi med nio bollar, men förlorade med uddamålet.Vi kände väl doften av Elitserien och kunde inte hantera det. Sedan blev det torsk med fem borta.
Under den här tiden byttes det en hel del spelare, som inför varje säsong, i OV Helsingborg.
– Till mitt femte och sista femte år skedde en rejäl föryngring. Vi missade elitseriekvalet precis.
Sedan var det dags för någonting nytt.
– Jag tog ett år ledigt. Jag har två barn, Adrian 6 och Noah 4, och jobbar civilt som idrottslärare på Filbornaskolan i Helsingborg – med handbollsgymnasiet. Det var ett lätt beslut för att kunna få ihop alla delar med privatlivet.
Vart bor du med familjen?
– I Löddeköpinge, bara en bit från Ola Månsson.
Ohhhh… Så om ni får stryk i torsdagens derby så smyger du över i natten och skär sönder hans bildäck?
– Hmm. Kanske det?
– Nejdå. Vi kommer bra överens Faktum är att han har en av mina elever i sitt lag – Emma Lindqvist som går Handbollsgymnasiet i Helsingborg – inför årets säsong plockades ju hon från OV av H65 Höör.
Inför den här säsongen var du ändå tillbaka i handbollen – och i Eslöv?
– Jag och Westerlund hade pratat i perioder tidigare. Team Eslöv ville ha kontinuitet i den assisterande rollen och jag kände suget igen efter klubbhandbollen. Jag fick frågan och tackade ja.
När du kom till Eslöv var det många spelare slutade…
– Det blev några tapp mer än vad jag trodde när jag gick in i det. Jag trodde även att det skulle komma några nya spelare utifrån, men så blev det inte. Speciellt målvaktssituationen är speciell, Moa Sandell gör sin första säsong som senior och Evelina Sjöström (lån från H65) har aldrig spelat på den här nivån. Vi hade behövt en etablerad målvakt, men nu får vi bita ihop och för dessa två unga tjejer är det enorm möjlighet att utvecklas.
I senaste matchen, mot Kristianstad (30-30), hade ni så tunt med spelare att ni inte gjorde ett byte i hela andra halvlek. Vad jobbar man med som coach då?
– Sådant utvecklar ens ledarskap. Man får hitta nya tankebanor och nya lösningar. Vi kan ju inte justera spelet speciellt mycket. Sakta men säkert försöker vi att vrida på små detaljer.
Vad har du för handbollsutbildningar?
– Jag har gått steg tre, Mastercoach är nästa steg. Den vill jag såklart också gå, men det ska lösa finansiellt och då måste man ha en klubb bakom sig.
Målsättningen med tränaryrket?
– Naturligtvis att komma så långt som möjligt. Men! Det ska fungera med jobb och familj. Under mitt handbollsfria år blev jag erbjuden jobb uppåt i landet, men det kändes inte okej mot familjen att flytta på sig.
”Så långt som möjligt”. Du vill träna landslag alltså (vilket steg tre räcker för)?
– Ja, det vore spännande.
– Niklas Harris är ju förbundskapten i U16-landslaget (U17 från 2017). Är det genom honom du fick rollen som assisterande i U-landslaget?
– Ja. Han valde organisationen själv och frågade om jag var intresserad. Klart att det kändes spännande och inspirerande att få chansen att utveckla så bra spelare.
Vad betyder det personligen att få in foten i den typen av organisation?
– Mycket. Det är en lärorik utbildning och väldigt kul att uppleva den miljön. Och som sagt, det är stimulerande att arbeta med väldigt formbara spelare. Vi jobbar med att utbilda dem ur ett längre perspektiv – inte bara för att vinna en match här och där.
Under 2017 väntar U17-EM i Slovakien och ett bra resultat där kvalificerar laget för VM.
– Det ger erfarenhet med internationellt spel som är väldigt värdefulla, både inom handbollen och socialt.
Ena dagen står du bakom Thomas Westerlund i ett bottenkrigande Team Eslöv som sliter ont för varje livsviktig poäng och nästa dag står du bakom Niklas Harris som ska göra diamanter av kolbitar. Det torde kräva en viss anpassningsbarhet från din sida?
– De assisterande tränarjobben kan se väldigt olika ut. I landslaget är vi flera stycken inom organisationen och det kan svänga lite fram och tillbaka vem som är på plats. Det är prestigelöst i både lagen från min sida.
Har du liknande roller på något sätt?
– Ja, faktiskt. Jag jobbar mycket med försvarsbiten i båda lagen. Vilka förändringar som bör göras i olika situationer.
Men du är inte lika aktiv i blågult som i svartgult?
– Nog är jag mer aktiv i Eslöv under matcherna. Internationellt är det dessutom en hårdare bedömning mot oss assisterande. Delegaterna är mycket petigare där.
Harris kan koka över ibland på linjen och även om Westerlund är en gnutta lugnare så är det ändå två olika personligheter som du jobbar ”bakom”. Hur är det?
– Niklas vet jag hur han fungerar sedan LUGI-tiden. Han är väldigt… engagerad. Thomas jobbar med mindre gester – då jobbar jag med större gester.
Sedan säger Joel det som är så viktigt och som gör att han kan hantera båda situationerna.
– Jag anpassar mitt ledarskap utan att tappa mina egna ramar.
Det har blivit väldigt mycket damhandboll för din del. Är det en medveten profilering?
-Nej, med det har blivit mycket damhandboll av någon anledning.Nyligen fick jag erbjudande att träna ett division ett-lag på herrsidan. Det passade inte då, men jag är helt prestigelös i den frågan.
Du är 34 år nu. Hur länge håller prestigelösheten? Jag tänker främst på att du idag är assisterande * 2 – du vill väl fatta egna avgörande beslut igen?
– Såklart vill jag det. Men jag har ingen brådska.
Hur ser kontraktet ut med Eslöv?
– Det gäller över en säsong. Jag vet inte hur framtiden ser ut efter det. Vi ska rädda en plats i SHE till 2017/2018. Jag tror att vi lyckas med det.
5 poäng upp till slutspel?
– För min del handlar det om grovjobbet i varje match. Det kommer att vara så extremt viktigt. Vi har missat poäng mot Skara och Hellton hemma och förlorat mot Boden – tre lag som vi ändå har bakom oss nu. Laget gjorde inte jobbet fullt ut då. När vi gör det kan vi ta poäng mot de flesta slutspelslag.
Sista frågan!
– Okej…?
Revbenen du publicerade på instagram nyligen – hur göööööör du dem?
– Koka ett gäng tjocka revben i Tuborg Julebrygd i 1,5 timme, gärna tillsammans med några lagerblad och pepparkorn. Svalna av dem och på med glace av honung och ingefära. In i ugnen en snabb sväng och bränn på med det göttiga. Sedan är du hemma.
Christoffer Ekmark
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se