Peter Sartz tankar om pingis

I snart 25 år har Peter Sartz försörjt sig som heltidstränare i bordtennis på hög elitnivå.

Det har gett honom en erfarenhet och starka åsikter som han inte är rädd för att framföra.

Bland annat tycker han att Sveriges olympiska kommitté har fått för mycket makt, att de som bestämt i svensk bordtennis har varit alldeles för rädda att släppa fram de unga talangerna och att anpassa träningen till individerna plus att dansk bordtennis efter att antal stora år är på väg att falla tillbaka in i rollen som B-nation.

Han tror också att pingisen allt mer kommer att ta efter tennisen och bygga mer på personliga tränarlösningar utan geografisk hänsyn än på vad de nationella förbunden gör och tycker.

Där blir organisationen han och de övriga i Eslövs AI håller på att bygga upp en föregångare.

–  Just nu har vi tio spelare från olika länder som bor och tränar i Eslöv, berättar han.

– Totalt har vi 30 som har bordtennis på schemat i skolan och klubben har 3,5 heltidstjänster för att jobba med att träna dem. Jag driver en egen verksamhet sedan 2014 efter att innan dess ha jobbat för det svenska förbundet i fyra år och det danska i 18. Just nu är utan tvekan det Eslövs AI håller på med det mest intressanta, säger Peter Sartz.

Han berättar bland annat att samarbetet med skolan utvecklas hela tiden och att man håller på att gå ner i åldrarna till femte och sjätte klass. Hela tiden ställs kravet att eleverna måste klara både bordtennisen och skolarbetet. Vilket inte är det enklaste eftersom pingis är en så träningsintensiv idrott.

Ett bra exempel är 14-årige stortalangen Truls Möregårdh. Tillsammans med familjen lämnade han Hovmantorp i Småland för att flytta till Eslöv. Han har redan vunnit EM för spelare födda 2002 två gånger och debuterade nyligen i elitserien för EAI:s mästarlag som 13-åring. Eftersom han är uttagen i förbundet och sponsorn Green Cargos miljonprojekt som under fem år ska stötta ett antal utvalda talanger mot OS i Tokyo 2020 tillbringade han och Peter Sartz tre veckor i Kina över jul och nyår.

– Om vi ska ha en minsta chans att lyckas måste talangerna ut i Asien och träna och spela.

– I Kina var även Simon Söderlund, Stina Källberg och Rebecca Muskantor med. Rebecca är född -03, men det var hennes fjärde långa Kinaresa, berättar Peter Sartz.

Tidig internationell erfarenhet och sparring är det ena benet i det som krävs, nummer två är en mängdträning som skulle få många i andra idrotter att baxna. 14-årige Truls Möregårdh är bäst i Europa och näst bäst i världen i sin åldersklass. Peter Sartz beräknar att Truls ligger på en träningsdos på fem-sex timmar om dagen!

– Han är alltså näst bäst. Etta är en fantastisk japan. Båda hans föräldrar är gamla pingisspelare och han ligger på nio timmar!

Därför var det heller ingen skräll att Truls Möregårdh gick in och klarade sin elitseriedebut som 13-åring. Han var mogen utmaningen och Peter Sartz kunde mycket väl tänkt sig att det kunde skett ett par månader tidigare.

– Det hade också fungerat. Men jag och elitlagets huvudtränare Peter Andersson pratade mycket om det och hittade den rätta tidpunkten.

Och båda hade modet att släppa fram honom. Just det modet saknar Sartz i svensk bordtennis på förbunds- och landslagsnivå. Det är inget nytt fenomen, tvärtom.

– 2000-2001 fick jag en förfrågan om att bli svensk förbundskapten. När det var aktuellt funderade jag noga över vad jag i så fall skulle göra och kom fram till att det bästa var att plocka bort J-O Waldner och Jörgen Persson! Båda gjorde fantastiska prestationer även efter den tidpunkten, men de var over the hill och stod i vägen för generationen som kom under dem.

– Magnus Molin, Jens Lundqvist och Fredrik Håkansson hade blivit mycket bättre om de fått chansen då istället för att vänta. Molin var till exempel en större talang än Michael Maze som sedan vann EM och nådde många andra stora framgånger.

Med Peter Sartz som tränare i det danska landslaget!

Nu tycker han att OS-kvalet som snart ska starta visar att Svenska bordtennisförbundet inte har lärt sig någonting.

– Kristian Karlsson och Pär Gerell är givna i kvalet. Sedan står valet mellan 18-årige Anton Källberg och 24-årige Mattias Karlsson. De är någorlunda likvärdiga och då tycker jag att det är självklart att välja 18-åringen före 24-åringen. Jag tror tyvärr att man kommer att göra tvärtom och leva upp till en lång och olycklig tradition av sådana beslut.

Sedan ställer SOK:s höga krav för att skicka iväg deltagare till det ytterligare. Det innebär att alldeles för få spelare får erfarenheten av att ha varit med i ett OS som ung innan hen klarar de tuffa kraven som betydligt äldre.

_ Ta Matilda Ekholm. Hon har uppfyllt kraven för att få delta i två OS redan, men SOK har nekat henne. Nu ska hon försöka en gång till 2016. Om hon lyckas hade hon haft en enorm hjälp av att ha varit med två gånger tidigare. SOK har fått för mycket pengar och makt och skrämmer specialförbunden, dundrar Peter Sartz.

Tyvärr tycker han att det börjar se likadant ut i grannlandet Danmark. Efter 18 år som heltidsanställd av det danska förbundet har han en del känslor även för de rödvita landslagsspelarna. Organisationen han var ansvarig för att bygga upp håller dock på att falla samman.

– Som mest var vi fyra anställda, nu är det en halv tjänst som ska sköta allt. Jag stannade nog ett par år för länge, men lärde mig mycket även av att se hur folk reagerar när något är på väg att falla sönder.

– Fast krasst kan man säga att de goda åren var ett undantag. Danmark är traditionellt en B-nation i bordtennis, nu är man på väg tillbaka till normaltillståndet. Man kan jämföra med den framgångsrika badmintonen som har en helt annan tradition, kontinuitet och organisation.

Att hela tiden våga, släppa fram och stötta talangerna har alltså blivit ett mantra för Peter Sartz. Men han erkänner direkt att han själv också har felat.

I många år var han tränare och senare även styrelsemedlem i Malmö FF:s bordtennissektion. Det gav massvis med SM-guld och en möjlighet att nå final i Europacupen. Som laget brände på något Peter kallar ett taktiskt misstag.

– Vi mötte Saarbrücken och jag gjorde en miss i laguttagningen. Göran Wranå var i storform och jag skulle låtit honom spela. Istället tog jag ut laget efter lönelistan, det vill säga gick på de stora namnen. Det ångrar jag.

Därför är han extra glad över att få vara med och jobba i Eslövs AI nu när den klubben är på väg att nå ända fram i Champions League.

Han avslöjar också att Eslöv snart får ytterligare en internationell storstjärna i stan. 25-årige ryssen Alexander Shibaev kommer att göra som elva år yngre Truls Möregårdh, ta familjen och flytta till Eslöv.

Shibaev kom nyligen trea på Europa top 16 där han slog Kristian Karlsson i matchen om tredje pris, är rankad 32:a i världen och kommer i fortsättningen att ingå i Eslövs AI:s träningsgrupp. Peter Sartz och Hu Wei Xin ska jobba med honom ungefär som när de stora internationella tennisstjärnorna bygger upp en egen individuell organisation utanför den som de nationella förbunden står till tjänst med.

– Alexander tycker helt enkelt att han får bättre träning och utvecklingsmöjligheter hos oss i Eslöv än hemma i Ryssland. Jag är övertygad om att vi kommer att få se mycket mer av det här i framtiden, påpekar Peter Sartz.

– Individuellt anpassad träning är nödvändig. Jag tror att vi gått miste om massvis med stora spelare när vi anpassat oss för mycket efter gruppen istället för att se vad varje talang specifikt behöver. Pingis är en individuell sport. Men det kan ändå gå fel eftersom de allra bästa hela tiden i toppform måste ligga på gränsen till vad de klarar utan att skada sig, fortsätter han.

Michael Maze är ett exempel. Under Peter Sartz Danmarkstid tog Maze VM-brons och EM-guld och var 2005 tolva i världen. Sedan åkte han på en skada, kämpade sig tillbaka och var 2010 rankad tia i världen. Då blev han skadad igen.

– Men möjligheterna finns där alltid. Just nu är Truls Möregårdh längre framme än Michael Maze var i samma ålder. Ska han ha någon som helst möjlighet att nå lika högt måste han dock ut och tävla internationellt och möta konkurrenter som är bättre än vad han själv är. Han måste få stryk och klara av det.

– Sedan Peter Karlsson vann EM 2000 har Sverige aldrig haft en top 20-spelare på rankingen. Ändå vågar förbundet inte tänka om och förändra. Vad har de att förlora egentligen? konstaterar 51-årige Peter Sartz som under alla åren i elitbordtennisen haft Malmö som bas.

Ole Törner