Nyheter

Emil tillbaka i YIF – biffigare och utan spärrar

Två benbrott.
Ett sabbat korsband.
Och Emil Hansson har inte ens fyllt 20 än.
– Tiden i gymmet har gjort mig gott. Jag är en bättre handbollsspelare idag än innan senaste skadan, säger YIF:s slutspelsjoker.

För knappt ett år sedan besegrade Ystads IF Drott på bortaplan.
Matchen var inte mycket att skriva hem om, men för YIF:s Emil Hansson var det en mardröm.
– Fy sjutton, den matchen glömmer man inte i första taget. Jag fick bollen från vänsternio, skulle studsa och lugna ner tempot och kliver åt höger. Då känner jag hur foten glider, eventuellt på en reklambit på golvet som lossnade, och när jag väl får grepp och trycker för fullt ser och känner jag hur knät viker sig. Det klickar till och gör rejält ont.

22 mars 2016 drog Emil sitt korsband.
22 mars 2016 drog Emil sitt korsband.

– Åh nej, inte korsbandet! Det var första tanken. Jag såg direkt i vår läkares ögon att det var kört.
Hansons främre korbandet som rök och i samma veva fick han även en mindre meniskskada. Operation, kort vila – och sedan march in i gymmet.
En miljö han börjat bli van vid.

Det var nämligen den tredje allvarliga skadan i Emils karriär. Vilket är anmärkningsvärt med tanke på att han ska fylla blott 20 år i maj. Två gånger har han brutit benet strax under knät, först vänster och sedan höger ben. Det var 2011 och 2012 med sammanlagt tio månaders rehab. Och så gick då perioden mars 2016-mars 2017 till rehab..
Du måste ha blivit en riktig biff efter allt gymmande?
– Under den tiden har jag verkligen lagt på mig. Jag vägde 92 kilo innan korsbandsskadan – men ett tag under rehaben var jag uppe på 102-103 kg.
Var det muskler eller för mycket Burger King?
– Hehe. Bara muskler. Idag är jag nere på 98 kilo vilket känns optimalt.
Vad har de där extra musklerna för betydelse?
– Eftersom jag spelar trea bakåt blir det mer tyngd att jobba med, jag klarar av att stå emot bättre, men blir ju även tyngre när jag ska bryta igenom i anfall.

Vi är vana att se dig som mittnia framåt och trea i försvaret. Hur mycket tappar man i tajming när man varit borta i ett helt år?
– Inte så farligt mycket faktiskt. Redan i november månad började jag att stå stilla och passa, sedan utvecklades det till att springa med boll och skjuta lite. Pricksäkerheten på pass och skott har jag jobbat med sedan länge nu. De senaste två veckorna har jag kunnat träna för fullt. Mycket sitter i ryggmärgen.

En del av de spelare som drabbats av korsbandsskador har uttryckt att de känner en “mental spärr” som gör att de inte vågar satsa fullt ut i alla situationer. Känner du igen dig?
– Verkligen inte!
Jaså…?
– Nej. Den spärren finns inte. Men jag känner också igen resonemanget.
– Jag tror att mina föregående skador spelar roll kring det. För min del är det bara att köra, det får bära eller brista.
Hur var det att vara tillbaka på planen igen senast mot Karlskrona?
– Suveränt kul. Jag har känt ett sådant djävulskt sug. När Sibbe sa “Emil, gör dig i ordning” tänkte man att “shit, nu är det allvar igen”. Att sedan få lira igen… Det var underbart.

Hur har det varit att sitta vid sidan när laget under hösten och vintern hackat rejält prestationsmässigt?
– Frustrerande! Jag har suttit bakom bänken på matcher, peppat och skrikit. Men det är tufft och svårt att sida vid sidan om. Jättejobbigt.
– Men inom laget så har vi nu rannsakat oss själva och det har skett en förändring. Alla träningar är bättre och vi backar upp varandra mer.
Hur ser du på din egen roll inför slutspurten av serien och ett (förmodat) slutspel?
– Tidigare blev det mycket försvarsspel. Med med den utvecklingen jag gjort i gymet och genom att titta mycket på handboll så vill jag påstå att jag utvecklat spelförståelsen, Anfallsspelet är bättre nu än innan korsbandsskadan. Jag är en bättre spelare nu och kan förhoppningsvis få annan roll.

Christoffer Ekmark

Relaterade artiklar

Back to top button
Close