HandbollHandbollsbloggenNyheter

Genuint imponerad av Malmö

Jag ska absolut inte hymla om en sak.
Jag trodde inte ett smack på HK Malmö inför derbyt mot LUGI.
Med det skadeläget, med en ringrostig comebackande Carl-Johan i mittförsvaret och mot ett fysiskt tungt LUGI. Det skulle bara bli för jobbigt.

Ni kan den där med drakar och motvind. Sådana klyschor ska vi inte ta till nu, men ni vet vilka stigar jag trampar på här.
När ett lag tappar spelare efter spelare efter spelare, tar till plan FGH – då är det moralen som synas. Moralen och noggrannheten i gymmet. Har man inte rätt tankebanor i skallen och muskler att backa upp det med ska det inte gå.
Idrotten är fantastisk på det sättet. När en en pluton tappar soldat efter soldat – så tvingas de resterande att ta betydligt mer ansvar, rannsaka sin egen person och kräma ur det som annars inte förväntades. Och gör en spelare har det där en förmåga att smitta av sig.

När HK Malmö ledde med tre bollar i paus hörda jag mig självgott säga lite stöddigt till en kollega “De orkar aldrig i 60 minuter”.
Och när LUGI sprang ikapp och förbi i andra halvlek infann sig en (naiv) triumferande uppsyn från min sida.
Så jag bytte skärm, där jag satt i sporthallen i Höör, och följde Ystads äventyr mot Redbergslid en stund.

Pang.

Fem raka mål från Malmö senare slog det mig.
HK Malmö har någonting jag starkt betvivlade. De må vara en samling PRO-aktivister, men de kämpar fantamaj som tonåringar på sin första Finlandfärjeutflykt. De tar heder i sitt yrke, visar stolthet för sitt klubbmärke och krämer ut det där allra sista som vi pratade om.
Jag spolade tillbaka och fick se ett lag som kämpade sig fram. Griskämpade ena sekunden och sprätte iväg som ystra vårkalvar nästa sekund. Till slut vann de matchen med 26-25.

Det var en slutspelsmatch i grundserien. Det var handboll när den spottar ut den där överkamratliga tonen som annars är så hyllad inom sporten. Det var fight – och sådant måste man ju älska.
Att HK Malmö kunde välta Guif och Ricoh var en sak. Att örfila ner LUGI en helt annan. NU är jag genuint imponerad över LAGET. Ni kan snacka om individuella insatser hit och dit, det är den där förmågan att höja varandra som gjorde det här möjligt.

Jag vill dock inte helt släppa på min skepsis när det gäller Malmös chanser att nå hela vägen (redan i år). Ska man tömma sig såhär totalt varje gång kommer det att kosta för mycket i ett slutspel. En vrickad fot, ett brutet finger – och så har man till slut tappat en soldat för mycket.
Men va fan vet jag? Den inställningen, moralen och lagandan kan övervinna det mesta.

***

På tal om Ystad-Redbergslid.
Det slutade 31-31 efter sekundraffel med hög underhållningsgrad.
Spårvagnsmatadorerna vispade in kvitteringen med fem sekunder kvar och jag har en hyfsad god känsla om att när farbror Seifert tittar på repriser på försvarsspelet vid 31-30 och 31-31 så kommer det att spricka ett och annat kärl vid innanför tinningarna.

Relaterade artiklar

Back to top button
Close