Matchrapport: Genant genrep

Ett bedrövligt genrep.
Mot en bedrövlig förening.
MFF:s 0-1 mot afc Eskilstuna var en örfil i ansiktet på de som trott att SM-guldet ska försvaras med en klackspark.

afc United, detta själlösa restavfall till fotbollsförsamling med oklar hemort, har alltså lyckats dopa sig hela vägen fram till svensk fotbolls finrum. Adhd-Athletic-Eskilstuna-Café Opera-Väsby-Pressbyrån- och-Fan-och-hans-Mosters United spås få en kortvarig sejour i Allsvenskan. Låt oss hoppas att det blir så.
De efterslängskära, insiktslösa, gnälliga och allmänt medelmåttiga plastsparkarna visade i genrepet att de främst kommer att sysselsätta bollkallar – inte motståndarförsvar.

Efter exakt 28 sekunder var Jermejeff nära att nicka in 1-0. Först en crossboll av Eikrem, med precision som en tysk hjärnkirurg, ut till Vindheim som i sin tur slog ett hårt flackt inlägg mot den rangligaste av sillfiskarna från nordväst.
Vägarbetarna från Mälardalen sprang som plikttrogna legoknektar i sina helorangea ställ och uträttade inte mycket när de väl fick bollen.

Men…
Att vara det bättre laget är en sak.
Att förvalta det i målchanser – och mål – är en annan.
Och efter en halvtimme inträffade en märklig situation.

Erdal Rakip, som haft lite svårt att komma in i matchen, gick onödigt hårt in i en närkamp och glidtacklade med tåspetsen – och tog ABF Plasttunas spelare med sig.
Rött kort!
Lika tveksamt som Lewickis i cupfinalen. Men köpbart – satsningen var deprimerande onödig.
Rakip fick fick vandra av, men efter diskussion med motståndartränare Pelle Olsson, den assisterande tränaren och förmodligen Rakips morsa så förvandlades det röda kortet till ett gult.

Rakip fick spela vidare, men MFF förlorade momentum för resten av matchen och låtsasgänget med Stockholmskomplexet lyckades faktiskt slingra sig fram och göra en kasse som med knapp marginal dömdes bort för offside.
0-1 skulle dock komma.
Mohamed Turay hann före Lasse Nielsen på en paniklångboll och kunde (snyggt) lobba över Johan Wiland i målet.
Aptrist, men en nyttig signal till MFF att börja producera.

I pausvilan tackade Markus Rosenberg för sig. In på planen sprintade Teddy Bergqvist.
Tio minuter senare ersatte Lewicki och Tinnerholm Safari och AC.
Ingenting hände.

afc är dålig.
MFF var dåliga.
Och de som kräver mer än norska 40-meterspassar på millimetern var såklart inte nöjda.
0-2 hängde i luften en dryg kvart in på andra halvlek, Johan Wilands störtdykning mot backen räddade någorlunda ansikten på de himmelsblå den gången.
Och när Lasse Nielsen vrålade uppgivet efter en markeringsmiss av Carvalho kort senare var det ett kvitto på att hela MFF-laget vacklade. Från bänken kom inga danska obegripliga svordomar, bara tysta stockholmska suckar, som man brukar sucka i Djurgården.

Carvalho linkade för övrigt ut småskadad med tio minuter kvar. Frågan är om det var sista gången vi såg honom på Malmös gräsmatta. En feskall trött trist och eländig torsdagseftermiddag klockan 17.39.
Aron Mar Brynjarsson kom in på mittbacken, tredjehandsvalet på den positionen i U19-laget som övertygade mer än Felipe, och fick se MFF försöka forcera in en kvittering.
Det lyckades naturligtvis inte. MFF var inte ens nära. Visserligen med en B-lagsbetonad elva, men ändå. Inte. Ens. Nära.

Glädjeämnen var (jodå, de fanns):
Lasse Nielsens snabbhet och brösttacklingar.
AC:s tvåfotare.
Sanas små underfundiga chipar och petningar.
ABF:s bortaklack (nä, skoja bara, det är tveksamt om lokalblaskan i Eskilstunatrakten ens visste om att de spelade).
Wilands huvudspel.
Carvalhos instagramkonto – det enda som för dagen håller allsvensk klass hos aktuell herre.
Gräsmattan.
Sa vi Eikrems crossbollar?

728 personer led sig igenom eländet.
Vi kan bara beklaga.

Å andra sidan är försäsongen över. Om en vecka är det allvar. Då kommer det att se annorlunda ut. Då måste det se annorlunda ut…

Christioffer Ekmark