Mittsexspecial del tre: Hugosson en joker i slutspelet?
Herman Hugosson har inte spelat en match på hela säsongen. En axelskada med efterföljande operation har pausat karriären.
Men nu är försvarsfuriren och mittsexan på väg att bli spelklar – och kanske har YIF en oväntad joker att hutta in när det gäller som mest.
Eländet började i en Europacupmatch mot franska Chambéry i februari.
– Jag landade illa. Du vet, 1,95 meter upp i luften och sedan drygt 100 kilo över min vänstra axeln som tog hela landningen. Axeln gick ur led samtidigt so många muskler och ledband som håller axeln på plats slets sönder.
Axeln drog på plats och Hugosson ordinerades vila.
Till sommaren var han tillbaka – men snart även skadan, skulle det visa sig.
– I en träningsmatch i Tyskland i augusti höll jag i en motståndares tröja. Plötsligt ryckte han åt ena hållet och jag åt det andra.
Krrrrasch. Axeln trasades sönder på samma ställe igen.
– Efter den andra skadan tvingades jag till operation. Sviterna av den har kostat hela den här säsongen.
Vart är du i rehabträningsschemat för tillfället?
– Nu kan jag träna handboll med kroppskontakt. Så matchspel är inte långt borta.
Redan i ett slutspel?
– Det är ingen omöjlighet.
Många handbollsspelare som tvingas till en längre rehabtid brukar upptäcka nya sidor hos sig själv. Hur har din tid från augusti till april varit?
– Mitt främsta mål är att bara komma tillbaka till handbollen över huvud taget. Och eftersom jag inte kunnat träna som vanligt har jag hjälpt till som tränare för pojkarna i elvaårslaget. Det var riktigt kul och ger så väldigt mycket tillbaka. Att se grabbarna utvecklas var verkligen roligt.
Du kanske blir tränare en dag?
– Ja, det kan jag absolut tänka mig. Men först om några år. Under min skadeperiod har jag även försökt att hjälpa till med A-laget när jag kunnat. Varit med och petat en del i försvarsövningarna och så vidare.
Du känns som en Seifert-typ som blivande tränare. Lugn och fin vid sidan av – ett monster när matchen blåses igång.
– Säkerligen är det så.
Hur bunden till just Ystad är du?
– Rätt mycket. Familjeföretaget Polykemi AB har drivits sedan 1968 och jag jobbar deltid där som utvecklingsansvarig. sedan har man all familj och alla vänner i stan. Under hela min karriär har jag kombinerat handbollen med en tjänst på cirka 60 procent på företaget. Det enda positiva med att ha varit skadad är att jag kunnat sköta den senare biten lite mer frekvent.
Har YIF äntligen hittat rätt inför slutspelet – efter en höst och vinter där ni svajade väldigt mycket?
– I höstas var det upp och ner, men efter uppehållet tycker jag att vi har fått ihop det bra. Alla bidrar med sitt.
Hur har det varit att stå vid sidan av och inte kunnat bidra samtidigt som maskineriet gnisslat?
– Usch, det är riktigt tråkigt att stå vid sidan om. Men man har fått lära sig att stå ut med känslan att man inget kan göra.
Hur stor skillnad är det på serielunk och slutspel?
– Oj, det är ju en helt annan grej. Allt blir värt så mycket mer. Varje anfall blir värt mycket mer. Det känner man som spelare – och det är det roliga med sporten.
Saknar du inte Österporthallen och ”grytan” där när det blir just slutspel?
– Jo! Jag är rätt så nostalgisk av mig och saknar den såklart. Men nu har vi en ny fin Arena – då är det dags att skapa nya minnen.
Christoffer Ekmark
Läs även:
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
