FotbollNyheter

Skånesport blickar tillbaka: »En tåspets från Allsvenskan«

Ängelholms FF har aldrig spelat i Allsvenskan. Men ingen har någonsin varit så nära som de var 2011 – utan att lyckas. Vi bokade en dejt med Joakim Persson för att prata om varför han skällde ut sin scout efter 2–1 mot Syrianska, stjärnskottet Sebastian Anderssons mörka hemlighet och om drömmar som gick i kras.

»Publiken kommer att få se en chans till. Frågan är bara vilka som skapar den. Lyfter in mot Ijeh… till Felic. Felic håller i den… och ut mot Saleh. Här kommer Saleh. Saleh fintar och skjuter… i mål! Det är mål! Det är mål! Det är mål! Syrianska gör 3–1 i de absoluta slutsekunderna av matchen! Men oj, vad jag lider med Ängelholm!«

Snart ljuder slutsignalen. Södertäljes fotbollsarena slukas snabbt upp av euforiska Syrianska-fans som vill omfamna sina hjältar. Några får tag på trotjänaren Suleyman Sleyman och höjer han mot skyarna likt Simba i Lejonkungen. Abgar Barsom blickar upp mot högre makter samtidigt som han torkar sina kinder med tröjärmen. »Suryoye, suryoye« ekar över idrottsplatsen. Kontraktet är säkrat. Syrianska spelar i Allsvenskan 2012.

Ängelholms FF gör det inte.

För där det finns en vinnare måste det också finnas en förlorare. David Bennhages olyckliga självmål i matchens slutsekunder betyder förlust med totalt 4–3 i kvalmötet.

Drömmen om uppflyttning är död. Det blir ännu ett år i Superettan.

En efter en försvinner de gulblå spelarna från planen. Med sänkta huvuden går de tillbaka in i omklädningsrummet. Kanske med en känsla av att allt har varit förgäves. Kanske med en och annan förbjuden tanke om om att man lika gärna hade kunnat sluta tolva. För vad gjorde det att de hade lyckats med den makalösa bedriften att komma trea i Superettan, att de hade ristat in sig i historieböckerna som klubbens bästa upplaga någonsin, när de ändå hade fallit på målsnöret till slut?
– Nu känns det som att man vill skita i allting och bara sluta spela helt och hållet, förkunnade en otröstlig Jakob Augustsson för Helsingborgs Dagblad efteråt.

Lagkaptenen som hade väckt liv i klubben fyra år tidigare och krigat dem tillbaka till Superettan. Kaptenen som hade vågat drömma om Allsvenskan igen. Kaptenen som precis hade blivit påmind om just hur grym fotboll kan vara.
– Men glädjen kommer väl tillbaka så småningom.

JOAKIM PERSSON STÄNGER ned sin laptop och lutar sig tillbaka i stolen. När jag besöker honom på hans kontor på Kristianstads IP är han mitt uppe i förberedelserna inför helgens träningsmatch mot HIF. Han har ett hårt jobb framför sig. Det återstår en månad till säsongsstart och den uttalade målsättningen är att Kristianstad FC ska ta steget upp i Superettan. Och då kan en viss erfarenhet från fem år sedan komma till nytta. Jag tänker givetvis på den där allsvenska kvalförlusten mot Syrianska den 30 oktober 2011. Antiklimaxen. Succésäsongen som förtjänade ett bättre öde.

Men vi tar det från början.

I januari 2011 stod Ängelholms FF inför ett vägskäl. Efter fem säsonger vid rodret valde Roar Hansen, tränaren som förvandlat klubben till en etablerad Superettanklubb igen, att lämna för nya utmaningar i Öster. Nu skulle man hitta hans efterträdare. Valet föll på ett delat ledarskap mellan Christoffer Skoog och Joakim Persson. Skoog rekryterades internt från akademin medan Joakim Persson var mer av en joker. För även om »Jocke« hade en gedigen spelarkarriär bakom sig, med klubbar som Atalanta, Malmö FF, IFK Göteborg och Hansa Rostock på cv:t, var han desto mer oprövad som tränare. Faktum var att han endast hade en tränarlicens i bagaget och bara någon månad före erbjudandet hade han lagt skorna på hyllan som spelare i Landskrona BoIS.

Nu skulle han plötsligt kastas in i hetluften som tränare i getingboet Superettan. Dessutom ville Persson revolutionera det passningsorienterade spelsystemet som Roar Hansen hade utvecklat.

– Ängelholm hade haft några år där de var duktiga med bollen,med ett bra possession-spel. Men det var som jag sa till dem när jag mötte dem med BoIS: »ni kan ha bollen i två dagar, ni kommer inte göra mål på oss ändå!«. Jag ville trycka upp lite, spela lite rakare. Med den spelarkvalitén som fanns i laget tyckte jag att man kunde vara betydligt högre upp i tabellen och fajtas, säger »Jocke« Persson.

Det visade sig gå oförskämt bra.

Efter de tre första matcherna hade man inkasserat nio poäng och Joakim Persson kände på sig tidigt att man skulle vara ett lag att räkna med i toppstriden.
– Som ny och ganska ung tränare var det skönt att det lossnade direkt för oss. Vi hade ingen större respekt för några lag egentligen, vi tog en jäkla massa poäng på bortaplan också eftersom vi hade utvecklat ett vasst omställningsspel, säger Persson.

Och »de gula« fortsatte håva in trepoängare. Den rutinerade kombon Jakob Augustsson och Marcus Lindberg, den senare värvad från Kalmar FF inför säsongen, bildade mittlås. Bakom dem vaktade det amerikanska nyförvärvet Matt Pyzdrowski stolparna. Framåt briljerade spelare som Martin Andersen och Johan Blomberg.

Men den klarast lysande stjärnan kunde man hitta allra längst upp på topp.

Två år tidigare hade Sebastian Andersson ratats av Helsingborgs IF efter att ha kämpat sig upp genom ungdomsleden. Det hette att han var för loj och för bekväm, och att han skulle se sig om efter en ny klubb. Då valde Andersson att vända hem till Ängelholms FF inför säsongen 2010 för en sista satsning.

Drygt ett år senare, under duon Persson och Skoogs ledarskap, kom genombrottet.

Den reslige anfallaren var i hysterisk form under vårsäsongen och de sju målen och två assisten på de inledande nio matcherna gav stort eko ute i fotbolls-Sverige. Snart började det rapporteras om att flera storklubbar, däribland HIF och Malmö FF, var ute efter 19-åringens signatur.

Men stjärnskottet bar också på en hemlighet.

– Senare fick vi reda på att han hade spelat flera matcher halvskadad [ljumskskada] utan att säga något. Du vet, ung och villig att vara med i skytteligatoppen, säger Joakim Persson.

Han ler snett.
– I efterhand vågar jag nog säga att hade »Basse« fått vara helt frisk hela säsongen så hade vi inte missat att gå rakt upp.

KLIPP TILL DEN 22 oktober 2011 och den sista omgången av Superettan. Tabelltrean Ängelholms FF tar emot Hammarby hemma på Ängelholms IP. Kvalplatsen till Allsvenskan är redan säkrad, men drömmen om direktuppflyttning existerar än. Om än knappt. Då krävs det att man tar tre poäng mot Bajen samtidigt som tabelltvåan Sundsvall måste förlora borta mot Jönköping.

Om inte det skulle vara tillräckligt så krigar Hammarby och J-Södra samtidigt om att undvika den sista kvalplatsen nedåt, med båda klubbarna på 37 poäng inför mötet. 3544 personer vallfärdade till Ängelholms IP för att bevittna dramatiken, ett publikrekord som står sig än i dag.

– Att lilla Ängelholm hade chans att gå upp i Allsvenskan liksom…en väldigt speciell känsla. Vår kvalplats var ju säkrad så det var bara att gå all-in för att vinna, minns Joakim Persson.

Matchen skulle visa sig bli en riktig »högtalarmatch«. 0–0 var ställningen på Ängelholms IP när speakern lät hälsa att Jönköpings Södra precis hade kvitterat mot Sundsvall, 1–1 med 25 minuter kvar att spela. Plötsligt var Hammarby piskade att vinna för att undvika kval. Strax därefter ropade speakern ut att Jönköpings Södra även tryckt dit 2–1-målet. Allsvenskan var inom räckhåll för »de gula« och Ängelholms IP var i gungning.
– Det var bara fullt ös framåt från båda lagen, det var helt galet, säger Joakim Persson.

Ängsliga avslut och två storspelande målvakter i Johannes Hopf och Matt Pyzdrowski såg dock till att matchen förblev mållös länge. Det hetaste läget fick Ängelholms sommarförvärv, Lester Dewee, när han i ett klockrent friläge försökte placera bollen intill den bortre stolpen. Men Hopfs tåspets kunde parera.

Och när det förlösande ledningsmålet kom var det inte ÄFF-spelarna som fick jubla efteråt. Inbytte Sebastian Bojassén blev matchhjälte när han tryckte dit 0–1 till Bajen och därmed räddade kvar klubben i Superettan. Samtidigt stod det klart att Ängelholm skulle få kvala mot Syrianska.
– Det är förmodligen även den dagen man ligger på dödsbädden en av de coolaste matcher jag fått uppleva, säger »Jocke« Persson. Men det där friläget… Jag kan fortfarande se det framför mig, när Dewee försöker lägga den i bortre men där kommer en tåspets emellan.

KVALMÖTET MED SYRIANSKA började bra. Mål av Sebastian Andersson och Johan Blomberg gav ÄFF ledningen med 2–1 efter det första mötet och inför avgörandet uppe i Södertälje. Men det var ändå med en bitter eftersmak som »Jocke« Persson stämplade ut efter arbetsdagen.
– Det var vår bästa prestation på hela säsongen. Syrianska har kanske två chanser på hela matchen medan vi radar upp 10- 12 bra målchanser och gör bara två mål på dem. Jag minns att jag skällde ut »L-G« [Lars-Göran Persson, scout i klubben] efteråt. Han kom in och var riktigt glad efteråt medan jag var riktigt besviken. Det är klart att det sved när man känner att det borde slutat 4–1 med en normal utdelning.

Joakim Perssons magkänsla visade sig stämma. 2–1-ledningen med sig upp till Södertäljes fotbollsarena var otillräcklig. ÄFF föll som bekant med 1–3 (totalt 3–4) och det blev ingen uppflyttning till Allsvenskan.

När Syrianska stöter in 3–1 med 15 sekunder kvar att spela. Går det att beskriva hur man mår vid ett sådant tillfälle?

Joakim Persson fäster blicken ovanför mig och blir tyst en stund.

– Men det var nästan värre efter hemmamatchen. Här visste vi att var tvungna att nå en maximal prestation för att lösa det. Och det är vi nära att göra också. Sen tar Marcus Lindberg ett onödigt rött kort för grov förseelse, även om det i nio av tio fall bara leder till ett gult kort. Det är såna marginaler man hade kunnat undvika.

Vad händer i omklädningsrummet efteråt?

– Det är klart att det sparkades lite och så, men det var egentligen bara att låta besvikelsen rinna av oss. Det var mest en känsla av tomhet, snarare än ilska.

Var känslan lite att det var »nu eller aldrig« inför matchen?

– Framförallt för killarna som hade gjort den här resan ihop med Roar och är så nära att ta chansen flera gånger. Det är tåspetsar man snackar om, liksom. Det var ju en grupp som hade hängt ihop i ganska många år, så den chansen att gå upp i Allsvenskan tillsammans grämde nog många av killarna som harvat runt i den här Superettan i ett antal år, och för vissa ytterligare några år till. Jag kan tänka mig att vissa spelare fortfarande kan vakna på nätterna och spela upp bilder i huvudet från den säsongen.

När du ser tillbaka på säsongen 2011, finns det någonting du ångrar?

– Nä… nä. Varje gång du gör något gör du ju det för att du tror att det är rätt. Sen är det klart att när man i efterhand har resultat, facit och hela helvetet med sig in så kanske man hade gjort något annat, säger Joakim Persson.
– Men i efterhand kan ingen säga att en tredjeplats i Superettan med Ängelholms FF är något misslyckande heller.

André Eriksson

Det här är del 2 av 3 av en artikelserie om Ängelholms FF. Del 3 kommer på onsdag.

Relaterade artiklar

Back to top button
Close