Från klacken till nyckelspelare – Ekvall laddad för hemmapremiär

Måns Ekvall är Landskronagrabben som följt A-laget hela sitt liv, stått i klacken och åkt på bortamatcher.
Idag är han en nyckelfigur med sitt uppoffrande mittfältsspel.
– Jag vill uppnå någonting tillsammans med publiken, det är en extra tändvätska säger Ekvall.

Landskrona har hela tiden varit Måns Ekvalls stad. Och lag.
– Jag växte upp nära Ulkavallen i Borstahusen och började spela fotboll i Wormo när föräldrarna skaffade boende nära Exercisfältet. Dock blev det aldrig något spel i BoIS. Trots att jag följde laget väldigt mycket som supporter. I Wormo spelade alla kompisar och jag var där till 15 års ålder.
Var du en hard core BoIS-supporter?
– För att vara i den åldern så var det nog så. Jag minns speciellt en bortamatch, IFK Göteborg i cupen på Ullevi. BoIS förlorade och det var en tung hemresa. Men jag vet hur det är att vara supporter till ett lag och gillar hela den där grejen.

Varför blev det HIF och inte BoIS?
– Jag började väl fatta att jag var ganska bra som 14-15-åring och hade fått åka på något Skåneläger och sådär. Dessutom spelade jag med grabbarna som var ett år äldre. Rollen var densamma som nu, en hårt arbetande innermittfältare.
– En dag kom Alexander Wikner och Nisse Larsson från HIF och frågade om jag var intresserad av att ta nästa steg i min utveckling hos HIF som då var ett väldigt bra Allsvenskt lag. Det kändes som ett enkelt beslut att ta då.

HIF gav Måns Ekvall tid i U-lagen och efterhand division två-laget HIF Akademi (som inte finns kvar). Men steget upp till A-laget blev svårt att ta. Som mest blev det något inhopp.
– Det var en häftig känsla när Roar Hansen flyttade upp mig i A-truppen. Jag levde mycket på min inställning, att verkligen kriga från första minuten till den sista, samt min spelförståelse. Men det blev inte mycket speltid i A-laget.
Lösningen blev ett lån till Örgryte som hade hört av sig och blivit imponerande efter en U21-match.
– Örgrytes scout hade sett mig spela mot något Göteborgslag och när de hörde av sig kändes det som att speltid i division ett var att föredra framför situationen i HIF. Tyvärr hann jag bara spela fem matcher innan jag fick min första allvarliga skada, en stressfaktur i foten, vilket tog ett knappt halvår att läka ut.

Tillbaka till HIF.
Där hade Henrik Larsson tagit över som manager och tränare.
– Han kallade in mig till ett möte, men visste inte speciellt mycket om mig. Jag hade sex månade kvar på kontraktet med Helsingborg och det kändes rätt osäkert allting, men exakt samma dag som mötet med Henke, jag hade precis kommit hem, så ringde Patrik Johansson från BoIS. Han undrade hur min situation såg ut med HIF och om jag var intresserad av BoIS som nyss åkt ur Superettan. Det var mycket ut och in i truppen inför den första säsongen i division ett, men för min del passade det bra Jag kände mig hemma och fick spela seniorfotboll på en hyfsad nivå.

Din första tanke måste ha varit ”det ska bli kul att spela upp BoIS till eliten igen?”
– Haha, jo, lte så var det. Första året blev helt okej. Det var många tuffa matcher eftersom alla ville slå BoIS. Det andra året, alltså förra säsongen, var vi bättre men nådde inte ända fram. När jag förlängde kontraktet med BoIS inför detta år var det mycket för att Agim trodde på mig. Jag trivs och utvecklas som fotbollsspelare.
Din roll i laget den här säsongen?
– Det handlar mycket om att få balans i lagdelarna. Jag krigar mycket på mitten och hämtar boll i backlinjen.

Hur skönt var segern premiären? Ni måste känt mycket press?
– Det var viktigt med en bra start, men vi kan ändå inte koppla av. Jobbet måste göras.
Hur känns det att gå in på IP inför hemmapubliken – och klacken?
– Det är häftigt. Jag har många kompisar och bekanta i klacken. Man får en relation med klubben och vill glädjas ihop med dem.

Christoffer Ekmark