Skånska stipendiater: ”Jag försökte förhala…”

Emma Burwall hade testat alla sporter som gick att testa och var med och förde handbollslaget H65 från division ett till Allsvenskan.
Men när dottern skulle välja idrott blev det ett helt nytt kapitel – konståkning.
– Det måste vara en av världens svåraste sporter och i Höör har konståkningsklubben anmärkningsvärt bra verksamhet med tanke på förutsättningarna, säger Burwall – en av 200 stipendiater från Sparbanksstiftelserna i Skåne tillsammans med Skåneidrotten.

I Höör var Emma Burwall delaktig på flera sätt under H65:s resa från division två till högsta eliten – SHE. Efter segern i division lade hon den aktiva karriären åt sidan och fick barn, men fortsatte i klubben som assisterande tränare till Niklas Harris.
– Jag började egentligen att spela i Eslöv innan deras storhetstid. Som yngre var det mest handboll, men även fotboll och jag har väl provat de flesta idrotter som går att prova på.
Som mamma kom Emma snabbt att inse att bara för att hon och maken hade bollsporter som riktmärken så trampar inte barnen på samma stigar.
– Länge var jag inställd på att min dotter skulle vilja spela handboll eller fotboll och personligen kändes det rätt att engagera sig i en förening som ledare och förälder – efter allt man fått tillbaka genom föreningslivet under åren.
– Men så gick vi på en isshow i Höör. Dottern var fyra år och blev tokförälskad direkt. Hon tjatade hela tiden och ville börja med konståkning. Jag försökte förhala det och fick henne till en handbollsskola, men hon hade bestämt sig. ”Nu ska jag åka skridskor” sa hon när säsongen började och då var det bara att ge med sig och stötta helhjärtat i det istället. Trots att min kunskap kring sporten var noll….

Hur var det att bli inkastad i en helt ny konståkningsvärld?
– I början var det klart jobbigt. Jag greppade inte det och förstod inte alla detaljer.
Lösningen?
Att börja med konståkning själv…
– Jag och en annan mamma började med konståkning för nybörjare med vuxna. Direkt insåg vi hur jobbig sporten är. Värre träningsvärk har jag aldrig haft efter ett pass. Det statiska momentet där hela kroppen är spänd är otroligt jobbig, dessutom ska man prestera svåra saker på snyggt sätt. Folk fattar inte hur enormt mycket det kräver av en kropp.
Blev du något bra då?
– Njae… Jag tränade ett par år och lärde mig en del mindre hopp. Men det viktigaste var att jag efterhand kunde man bidra i samtalen med henne om sporten. Jag fick en helt annan inblick. Andra mammor var inte inte så långvariga på kursen, någon bröt till och med armen…
– Rätt tidigt insåg jag att konståkningen måste var en av världens svåraste sporter.

Vad har du för roll i föreningen idag?
– Nu sitter jag med som vice ordförande och har suttit i styrelsen i sex-sju år. Styrelsearbetet här skiljer sig åt rätt mycket jämfört med ”normala” föreningar. Vi har de sysslor som ledare annars har. Vi har en heltidstjänst i klubben där huvudtränaren har 30 åkare under sig. Det är inte ålder som styr, utan nivån man presterar på. Hon har även alla tävlingsprogram, kontakt med förbundet och så vidare.

Hur stor är klubben?
– Vi har ett 30-tal friåkare som tränar mycket plus skridskoskolan, så sammanlagt 70-75 utövare. Det är en väldigt flickdominerad idrott med bara ett fåtal pojkar.
Ishallsfrågan i Höör har ofta varit diskuterad. Hur fungerar det för er?
– Det svåra för oss är att ishallen ägs av hockeyföreningen (Frosta) där vi är hyresgäster. Tyvärr är det inte lätt att få tag på träningstider. Det är svårt att få det att fungera när våra medlemmar tvingas ta tidiga eftermiddagstider, en del börjar redan 15.15 och vi tränar aldrig efter klockan 18.
– Vår säsong är dessutom mycket längre än hockeyns och när de tar bort isen tvingas vi konståkare pendla till Tyringe under våren. De duktigaste tränar elva pass i veckan i åldern 14-18 år. De nöter in sina saker. Dessutom har de både fyspass och danspass.
Det låter stenhårt!?
– Så är det. Flickorna må vara små och nätta – men är vrålstarka.

Hur går det för konståkningsklubben rent sportsligt?
– Väldigt bra. Vi kan hålla en väldigt hög kvalitet för att vara en såpass liten förening. Nästa säsong har vi åkare på alla tävlingsnivåer – från nybörjare till A-serien och Elitserien. Det märks att killarna och tjejerna trivs, annars hade utvecklingen inte gått åt det här hållet. Nästa steg blir att försöka utöka med en större anställning, tiden för dagens tränare räcker inte riktigt till.

Tankar vid stipendiet på 3.000 till klubben och 7.000 till dig?
– Jätteroligt! Man lägger ju mycket tid på det här, bland annat på föräldrarkontakt. Från att arrangera isshow till att fixa grillkväll och sköta logistik och allt annat. Nu blir det extra träningsläger för barnen. Jag lägger ”min” del av stipendiet på att skicka barnen på träningsläger. Det känns helt självklart, säger Emma Burwall.

Christoffer Ekmark

Läs även:

200 skånska idrottsledare prisas – här är hela listan