HandbollHandbollsbloggenNyheter

H65:s SM-guld – ett gäng galningars verk

Det stod klart väldigt tidigt att det här skulle bli en ny finalupplevelse för Sävehof. Efter fem minuter hade Sofia Hvenfelt både blivit varnad och utvisad. När hon fick sin tvåminutare sträckte hon armen upp i skyn som en galning. På bänken jublade varenda människa. Varenda djävel var helt galen.

Henrik Signell fånlog på linjen. Han fattade vad Hvenfelt gjorde. Hvenfelt, en sann ledare på fältet, lät Sävehof veta att det skulle göra ont. En tydlig signal som med ALL säkerhet var beordrad från tränarna.

SM-finalrutin? Hahaha!

Sådant betyder ingenting. Nada. Zipp. Noll komma nollnoll.
Allt handlar om hur hårt hjärtat bultar. Hur svart i ögonen lyser.

Efter några minuter ledde H65 med 3-0. Höör-delegationen på läktaren krossade sillfiskarna från nordväst, med tifon, med trummor, med allsång, med attityden. Det var som att se Röda Stjärnan-Belgrad en lördagkväll.
Ju längre matchen led desto mer började den tillströmmande Kristianstadspubliken att haka på. “Fan, det här var ju kul – att spöa Sävehof kanske är möjligt.”

I halvtid ledde H65 med 8-13. Det var smickrande siffror för Sävehof som var totalt sönderlästa. H65 hade missat tre frilägen. Cassandra Tollbring hade fem avslut, men var ännu inte målskytt.

I paus sa Ola Månsson, den person i Malmö Arena som ville vinna mer än någon annan.
“Det sitter här tjejer. Här!” sa Månsson och bankade hårt med knytnäven över bröstet.
“Sofia Hvenfelt har två utvisningar. Hon kommer att få sitt röda – men då sätter vi bara in en ny idiot!”.
Ingen skrattade. För det brann i huvudet på spelarna. Visst var de pålästa, samspelta och i god form. Men de hade kunnat förlora en SM-final med tolv bollar för det. Allt handlade om energi och för varje vunnen närkamp pumpades den in i H65-spelarna – samtidigt som de sex landslagsspelarna i Sävehof tittade ängsligt mot varandra.

H65 kontrollerade den andra halvleken mer eller mindre hela vägen.
Jessica Ryde vann målvaktskampen med 100-0.
Anna Johanssons genombrott och försvarsspel är sådant som skrämmer så barn.
Emma Rasks effektivitet. Emma Lindqvist betongpsyke. Mikaela Mässing AK4. Jonna Linnélls gyllene handled. Tilda Winbergs dödsförakt. Anna Olssons slingrande. Sofia Hvenfelts seriemördarblick. Cassandra Tollbrings oläsbara inspel. Marie Walls gasellkontringar. Ida Gullbergs kyla. Jannike Wibergs moral. Michaela Franssons förflyttabergochskitiallt-mentalitet. Ola Månssons vinnarmentalitet. Lasse Eklövs hängivenhet. Micke Salomonssons noggrannhet. Mats Sjöströms tydlighet. Familjen Hanssons långsiktighet.
Och Jasmina Djapanoic. Den största av dem alla – som inte spelade en minut. Men ändå var den som grät mest. Det här var hennes sista framträdande i en handbollsmatch. Att kriga sig genom träningar och enstaka inhopp samtidigt var en process som måste varit oerhört smärtsam.

Samtidigt har stora delar av laget lutat sig mot henne när det blåst snålt och när det rests i Europa. Djapanovic symboliserar till stor del den resa som H65 har gjort. Från division två till Champions League.
Vilket guldgäng.

I Sävehof gjorde två spelare 19 av 25 mål. Emma Ekenman Fernis svarade för 13, Hallagård för sex. I H65 gjorde nio olika spelare mål, ingen mer än fyra. Man hotade på så väldigt många fler positioner och det var enbart lite guldfrossa i slutminuterna som minskade segermarginalen – som sett till spelet borde ha varit större.
H65 Höör är en saga.

Det senaste kapitlet var magiskt.
Men tro inte att detta var sista sidan. Innan matchen sa jag, lite naivt, till Jan Hansson, klubbens starke man: “Detta är bara genrepet. Nästa år har ni 13 spelare med SM-finalrutin.” Jan Hansson nickade instämmande.
Det blev SM-guldrutin.

Relaterade artiklar

Close
Close