Det finns en hybris även i att inte vara nöjd med segrar

Viktigast med MFF:s match mot GIF Sundsvall?

De tre poängen.

Viktigaste beskedet från MFF:s match mot GIF Sundsvall?

MFF var inte bra. Men vann ändå!

Serieseger-seger skrev jag direkt efter slutsignalen på twitter. Och det ju precis så det är.

Ett lag som ska vinna en serie måste både kunna vinna efter att ha spelat bra och göra det när mycket – kanske ibland till och med det mesta – inte fungerar.

Så dåligt som många säkert kommer att hävda var det heller inte. GIF Sundsvall tilläts ha boll förvånansvärt mycket, Sebastian Rajalakso gjorde att Eric Larsson inte saknades det minsta och laget vann många dueller. Men det ledde inte till så mycket. MFF hade färre avslut och farliga lägen än vanligt, men ändå fler än GIF Sundsvall oavsett hur man räknar, i mål, i ribban, på mål och utanför. Dessutom för första gången på länge hörnor – även där fler än GIF Sundsvall – som kändes farliga.

Det blev mycket ståhej om Peter Wilsons farliga nickläge för Sundsvall. Fast där var det bara hans position som var farlig. Är man snäll kan man säga att han inte hade en chans att komma rätt till bollen för att få till ett vettigt avslut, är man elak kan man säga att det var en genomusel nick. Välj själv.

Johan Dahlin behövde inte glänsa för att inleda sin nya MFF-sejour med att hålla nollan. Ungefär som att MFF inte behövde göra det för att vinna matchen. Se det som ett styrkebesked. MFF kan spela bättre, mycket bättre till och med. Men man gjorde vad som behövdes; 1-0. Sådana segrar är sköna, nyttiga och som sagt nödvändiga att ibland kunna plocka fram.

Plus givetvis hur bra det var för Dahlin!

Det snackas ibland om hybris och att det skulle kunna vara ett hinder i Malmö FF:s jakt på guld. Visst är det så, om man tror att man är så bra att man inte alltid behöver göra jobbet. Men det finns en annan hybris också, väl så farlig. Att börja tro att det inte räcker att vinna utan att MFF alltid måste göra det efter vackert och överlägset spel också för att slippa kritik. Ibland kan jag känna att det är något som börjat smyga sig in i bilden de senaste åren. Just därför finns det en lite anarkist inne i mig som gillar sådana här arbetssegrar med 1-0. Så att folk fattar och lär sig uppskatta dem också.

Kul också att Erdal Rakip fick avgöra!

Han fattade att om en motståndarmålvakt har solen i ögonen så är det en bra idé att skjuta.

Han gjorde det dessutom bra!

Än bättre är att Erdal Rakip bara gör viktiga mål. 1-0 idag mot GIF Sundsvall gav tre poäng, 2-1 borta mot Jönköpings Södra gav tre poäng och 2-1 hemma mot Östersunds FK gav tre poäng till. Fler mål har han inte gjort. Full pott!

I flera månader var Rakip bra. sedan kom en kortare period med många bolltapp där flera blev ödesdigra och ledde till mål i baken och sämre insatser. Nu verkar han ha lyft sig igen. Just att komma igen på det viset är ett tecken på att en spelare håller på att bli etablerad på en högre nivå.

Hyfsat flyt med bytena också. Oscar Lewicki in redan efter pausen ledde till bättre balans i laget och sedan kom alltså Erdal Rakip in och gjorde mål och en hel del till. Sista tio var han ju farlig i omställningarna så fort GIF Sundsvall tappade bollen. Samtidigt bytte Sundsvall in en spelare, David Batanero, som inte gjorde mycket rätt och var den som gick bort sig så att Rakip kunde få skottläget till att göra 1-0.

Bättre bänk börjar bli ett bra segervapen för MFF.

Underskatta heller inte svårigheten för AIK att vinna de två hängmatcherna som krävs för att hamna sex poäng efter MFF och inte tolv. Jag tror att AIK klarar det, men det är en jäkla press att ha två extramatcher som man inte har råd att förlora.

Därmed har MFF ökat trycket på det enda realistiska guldhotet.

För det är AIK både för att man är närmast – om man vinner åtminstone en av hängmatcherna – och för att Solnalagets trupp nu är riktigt bra.