Thierry Zahui – spelaren som fann Gud i Skåne

Historien om Thierry Zahui är lång och bitvis dråplig. För fem år sedan visste han inte ens om att Sverige fanns, ännu mindre att han skulle sabba sitt CV i Borås.
Efter mängder med tomma löften och bisarra misstag har han till slut funnit ro i Landskrona – där han gjort sig ett namn som seriens sannolikt bäste spelare. Och han har ett löfte att uppfylla.

Han har hunnit bli 29 år gammal, Thierry Zahui, och har lärt känna proffsfotbollens baksidor på nära håll.
Som 16-åring spelade han Champions League-kval med sin moderklubb Africa Sports d’Abidjan från Elfenbenskusten – och räknades som en av landets största talanger. Storleken hade han inte. Det var som playmaker den 166 centieter långe pojken gjorde sig ett namn.
– Fotbollen kom tidigt in i mitt liv. Jag växte upp med min ensamstående mamma  och när jag hittade fotbollen hittade jag meningen med mitt liv. I tidiga tonåren kom jag in i Africa Sports ungdomsakademi och som 17-åring fick jag mitt första A-lagskontrakt. I samma stund var det bye-bye till skolan.
Att välja bort utbildning var dock inte något som gjordes utan eftertanke. Tidigt insåg Zahui att det inte gick att kombinera med fotbollen.
– En professionell fotbollsspelare tränare när en vanliga människa sover, vaknar, äter frukost, arbetar och vilar. Och när en vanlig människa tränar – tränar ett fotbollsproffs ännu hårdare. Och jag skulle blir fotbollsproffs.
Nu sitter Zahui i en mycket spartanskt inredd lägenhet i Landskrona. Inga tavlor på väggarna. Inga prydsnadssaker. Trots att det finns fru och två barn i sovrummet intill så är hela lägenheten väldigt anonym. En typisk ”jag-ska-ändå-snart-dra-vidare-lya”.
Det var inte här du hade tänkt sitta när du lade upp planen för 12 år sedan va?
– Hahaha. Nej, verkligen inte.

Africa Sports, även kallat Les Aigons – på svenska ”Unga Örnar” – kom från en välmående stad och var välorganiserade med en hårdsatsande ungdomsakademi.
– Jag var 18 år och etablerad i A-laget, men vi hade åkt ut i Champions League-kvalet på straffar och allt kändes ruttet. Då blev jag kontaktad av folk som hade sett matchen, de var inte agenter, som tyckte att jag borde resa från Afrika för att visa upp mig. De hade kontakter i USA och jag blev intresserad. Men det var först när mitt lag åkte till Italien på träningsläger som jag fick en riktig tankeställare. Vi ställdes mot  Milan och en massa olika storlag och andra storheter. Jag spelade plötsligt mot Cambioso, Cordoba, Materazzi, Balotelli, Viera och stod ansikte mot ansikte med Mourinho. Det fick mig att höja min målsättning. Jag var tvungen att lämna Elfenbenskusten för att ha en chans att mäta mig med de bästa.

Hemma i just Elfenbenskusten satt samtidigt flickvännen Atta. Samma Atta som under den här intervjun nattar deras två söner.
– När jag var 15 såg jag henne på fotbollsplanen och visste direkt. Hon var en playmaker precis som jag. Till en kompis som stod bredvid sa jag – ”Ser du henne där? Det är min blivande fru”.
Kärleken tog fart direkt – men de kom också överrens om hur framtidsplanerna skulle ritas upp.
– Atta skaffade sig en utbildning och jag satsade på fotbollen. Hon hade säkert kunnat gå långt som fotbollsspelare, men som karriär var det inget stabilt kort att satsa på. Hon har läst ekonomi på universitet i flera år och studerar just nu SFI i Landskrona för att kunna ”översätta” sina diplom.
I lägenheten i Landskrona talar familjen franska internt. När gäster kommer blir det ofta engelska – och när smågrabbarna går på dagis och förskola är det svenska som gäller.
– Vart vi ska bo i framtiden? Jag vet ärligt talat inte. Mycket handlar om att ge barnen så bra förutsättningar som möjligt och då är Sverige ett bra alternativ.

Tillbaka till Zahuis fotbollskarriär.
20 år gammal, inspirerad av megastjärnorna på träningslägret i Italien, hamnade han av en slump på ett flygplan till Kansas i USA. Utan agent eller kontakter togs första chans som gavs.
– Hos Kansas City Wizard gjorde jag en tryout och de ville signa mig direkt med en bra lön. ”Allt” som krävdes var att Africa Sports kunde lösa mig från kontraktet.
Zahui satte sig på planet hem och fick nobben direkt. Kontraktet med klubben i Elfenbenskusten gällde i två år framåt. Zahui var fast.
– Presidenten där och jag gjorde då en deal. Om laget vann ligan den säsongen så skulle jag få lämna. Naturligtvis vann vi ligan – tack gode gud.
Kansas ville fortfarande ha Zahui – som korsade Atlanten ånyo och blev med agent.
Proffsdrömmarna fick sig en käftsmäll direkt.
– I Afrika var det 45 grader varmt under matcherna. I Kansas var de minus tio. För kroppen blev det ohanterbart. Det hann inte gå många minuter på första träningen som mitt knä gick sönder. Inte så att det krävdes operation, men att spela vidare gick inte. Kontraktet var inte påskrivet – så plötsligt var jag klubblös i USA.
Nästa anhalt: New York. Westchester Flames – men utan att knät höll.
– Kroppen tvingades till en tre månaders total vila.

Nästa klubb att höra av sig: Chicago.
– Efter att ha förlorat ett helt år var jag redo att prova allt. Till och med Chicagos B-lag som var en språngbräda till högstaligan.
Efter några matcher där fick agenten plötsligt napp hos en klubb i Greklands högstaliga. Zahuis tvekade inte.
– Jag kommer inte ihåg vad klubben hette, men direkt när jag kom till Grekland fick vi reda på att de flyttats ner från högsta divisionen till division tre efter en korruptionsskandal. Så det blev inget med det.
Ny plan.
– Min agent fick napp hos en annan grekisk klubb – Levadiakos. Jag fick komma och provträna. Tränaren matchade mig på tre olika positioner i femminutersintervaller. Efter en kvart kallade han mig till sig och sa: ”Träning är slut för din del. Du kan gå direkt till kontoret och skriva på kontraktet.”

Boom!
Ett A-lagskontrakt i grekiska superligan låg framför Zahui.
– Jag pratade ingen engelska och hade ett kontrakt på engelska framför mig. Agenten sa till mig att det var ett bra kontrakt så det var bara att skriva på. Och jag litade på honom.
Men är det någonting som Zahui ångrar idag är det sin tilltro till spelaragenter genom åren.
– 10 000 euro i månaden som skulle utbetalas var tredje månad plus 840 euro månad i månaden. Det lät för bra för att vara sant, vilket det också var.
Problemet?
Det kom inga pengar. Varken till honom eller en del lagkamrater.
Första matchen var mot PAOK Thessaloniki. Zahui tar fram datorn och visar klipp på datorn.
– Klubben sa plötsligt att jag behövde spela en match innan jag skulle få några pengar. Så jag spelade och gjorde en bra insats. Men inga pengar kom. Efter tre månader skulle de första 10 000 euro komma. Ingenting kom.
– Klubbdirektören sa att han betalt till min agent. Agenten sa att han inte fick några pengar. Någon ljög och jag visste inte vem. Mentalt mådde jag katastrofalt. Proffslivet fanns där mitt framför mig – men ändå inte.

Efter tio matcher fick det vara nog med både Grekland och agenten.
Zahui visar upp klipp där han spelar mot Olof Mellberg i Olympiakos där han blev utsedd till matchens lirare – och blir förvånad när han får höra att Mellberg nu tränar Brommapojkarna.
– Jag var tvungen att dra. Till slut fanns det inte pengar till mat.
Ny kontakter.
Nya chansningar.
Fortsatta krav på att försörja familjen i Elfenbenskusten. Än idag skickar han varje månad pengar till sin mor och två systrar i Elfenbenskusten.
– Det var på gång att jag skulle till Metz. Men så föreslog min brors kompis att jag skulle åka till Sverige. Han hade någon kontakt i Elfsborg. Och jag lovar dig, innan han kom med det förslaget, 2012, så visste jag inte ens att Sverige fanns. Då hade jag ändå haft Henrik Larsson som en stor idol! Jag följde honom genom hela hans karriär. Men jag trodde att han kom från Holland. Visst, jag hade sett honom spela VM mot Senegal, men då var man så inne i att heja på Senegal att man inte reflekterade så mycket över motståndet. Det var samma sak med Zlatan. Han kom ju från Ajax och jag trodde att han var där.
Din syn på svensk fotboll?
– Jag är inte imponerad av många i Allsvenskan. Egentligen är det bara en, Yoshimar Yotún i Malmö FF, som jag gillar. Han spelar fotboll på riktigt. Tänker fotboll på riktigt.

Resan gick till Borås. Svenska ligan var väl inte lika attraktiv som den grekiska, men den skulle väl duga.
– När jag kom dit gjorde de sin sista träning efter säsongen. Sportchef ville se mer av mig, men först efter den 20 januari när de började träna igen. Problemet var att mitt visa då skulle gå ut – så jag frågade om det inte fanns ett lag i ”division två” som jag kunde spela i så länge.
Krasch!
Zahuis karriär skulle i och med det draget haverera totalt.

– Fortfarande idag ångrar jag att jag sa så. För med ”division två” menade jag den näst bästa ligan. Inte den fjärde bästa – som ju division två i Sverige är.
I Borås var Norrby 2012 ett lag i division två. Zahui åkte dit, i tron av någonting annat, för ett möte och visade upp sin CV.
– Norrbymänniskorna tittade konstigt på mig. Chockade rentav! Jag kom från den grekiska suprligan och hade spelat flera år i afrikanska Champions League. Vad skulle jag där att göra som 23-åring?
– Jag förklarade för tränaren att jag såg det som ett avstamp mot kontrakt med en allsvensk klubb och han blev jublande glad. Tränaren frågade till och med om jag hade några problem han borde veta om. Haha.
Zahui skrev på för en minimal lön men blev tidigt misstänksam.
– Det gick för lätt. Jag kunde gå omkring på planen och göra lite som jag ville. Var ligan under den högsta i Sverige verkligen så dålig?
Den smärtamma insikten om att han inte alls spelade i Superettan kom under en match mot Högaborg – som idolen Henrik Larsson tränade.
– Någon från Högaborg kom fram och frågade mig varför jag spelade i fjärdedivisionen och förklarade hur det låg till…
– Oh my god! Katastrof. Hela min CV var befläckad och förstörd. Så fort det stod Norrby på min CV blev alla misstänksamma. Det sabbade hela min karriär.
Norrby sjöade hem division två västra, men valde att inte ta med sig Zahui till division ett. Samtidigt flyttade nyblivna hustrun Atta till Sverige efter sina studier.
– Jag kontaktade BK Häcken, Hammarby och Örgryte. Men jag blev inte ens insläppt på Örgrytes träning – för att jag kom närmast från Norrby. De tog för givet att något inte stämde.

Tröstpriset blev göteborgslaget Assyriska BK – i division två för ett år. Då hörde Prespa Birlik av sig.
– Jag hade ingen aning om vad det var för lag. På första träningen var jag helt slut mentalt och totalt brylös. Men det var första dagen jag mötte Agim Sopi.
Mötet med Sopi blev räddningen.
– Agim sa att han ville han en mittfältare som kunde hålla i bollen. För första gången hittade jag en tränare som såg på fotboll på samma sätt som mig.
– Första året krossade vi alla lag i serien. Agim ville hålla bollen på marken och spela sig fram vilket passade mig perfekt.
Sista tiden i Prespa Birlik blev ändå turbulent. Agim Sopi fick sparken och Zahui fick rådet att lämna – vilket han gjorde.
– Då bodde vi i Kyrkheddinge och hade nyss fått två barn. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra. Det som gav mig styrka var att min familj helt och hållet stod bakom mig. Andra hade kanske gett upp då. Men Atta ger mig styrka att fortsätta. ”Tryck på resetknappen igen” sa hon. Så jag gjorde det.

Agim Sopi fick efterhand tränarjobbet hos Landskrona BoIS inför 2016-säsongen. Det dröjde inte länge innan han ringde Zahui.
– Vid det skedet hade jag gått upp i vikt efter att ha varit deprimerad för alla förlorade år. Min form var usel. Men Sopi trodde på mig och gav mig ett träningsschema.
– Klockan 06, 12, på eftermiddagen och på kvällen var jag ute och löpte. Alltid minst dubbelt så mycket än vad Agim hade instruerat mig om.
Det dröjde inte länge förrän Zahui etablerade sig i startelvan. Karriären lyfte igen – äntligen.
– Agim är som en far för mig. När han träffade oss i Kyrkheddinge hade vi knappt pengar till mat. Så han tog oss till affären och handlade och gav oss en del kontanter så vi kunde klara det dagliga. Nu vill jag ge någonting tillbaka till Sopi.

I dagens BoIS, som leder division ett i imponerande stil, är det sammanhållningen som Zahui framhåller. Med en intensiv blick förklarar han:
– Vi är som en familj. På riktigt. Inte bara ett lag. Det finns fler spelare än mig som jag är övertygad om räcker till även i Superettan, som jag vet att vi kommer att nå. Får vi spela tillsammans där kommer vi att bli ännu bättre.
Brommapojkarna är nykomlingar i årets Superetta – som de leder stort.
– Ja, du ser.
Vilka spelare i laget ser du potential i?
– Många. Men Edvin är en grabb som jag kan se mig själv i. Sättet han rör sig på. Han är lite blyg och tar inte så mycket plats, men har väldigt mycket fotboll i sig.
Du är 29 år nu. Lever drömmen om att spela i en ”riktig” proffsliga igen?
– Naturligtvis. Jag kommer inte att vara nöjd med tiden i Landskrona förrän vi nått Allsvenskan, säger Zahui utan att tycka att det är ett anmärkningsvärt uttalande.
– Många spelare är som bäst efter 30. Om min fysik passar den svenska fotbollen på högsta nivå är en annan sak, det beror på tränaren. I Sverige anses du bara vara en riktigt bra spelare om du springer mycket. Svenskar springer, springer och springer. Det har jag aldrig förstått. De borde tänka mer på att behålla bollen istället för att springa efter den. Många av de bästa spelarna i Allsvenskan ser jag på bänken. Ta Yotún i Malmö till exempel. Han har mest spelat vänsterback och yttermittfältare – men är innermittfältare i Perus landslag där han möter bättre spelare. Där kommer han mer till sin rätta. Sverige är speciellt på det sättet och därför är jag tacksam för att ha fått Agim som tränare. Det finns inte många i sverige som tänker som honom.

Zahuis tidigare mittfältskollega Jonatan Levi gick inför säsongen från BoIS (efter division två-nötande) till Öster och när Zahui får reda på att Levi nu är i Rosenborg höjer han förvånat på ögonbrynen.
– VART har han hamnat sa du? Rosenborg!? Wow! Det gör mig otroligt glad och jag är inte ett dugg förvånad. Jag kommer ihåg en bortamatch mot Norrby när han stod och darrade. Jag sa ”Först när du tror på dig själv kommer du upptäcka hur bra du är”. Vi höll på att förlora matchen och alla satte sin tro till Levi. ”Jag försöker med allt men inget hjälper” sa han. ”Försök hårdare” ropade jag. Och vilken utveckling det blev när han fick mer självförtroende.

I Zahuis lägenhet serverades det denna kväll fisk och grönsaker med ris till middag. Delikat, kan tilläggas. Matlagning är en stor passion i familjen som har tillfälligt besök av fransosen Hanse Naounou Kelly.
– Vi har känt varandra sedan tidien i USA där jag spelade i Los Angeles andralag – och är mycket goda vänner. Jag skulle inte tro på Zahuis historia om jag inte visste att den var sann, säger Hanse – en stor, biffig och snabb forwardstyp (skvallrar youtubklippen om).
– I morgon ska jag till Göteborg för att provträna med Assyriska BK, en konkurrent till Landskrona i division ett – säger han med ett dovt skratt.
Zahui flikar in.
– Jag vill att han ska spela i en bättre klubb än så – helst i BoIS, men det ska ju till timing också och just nu är ju Landskrona inte i behov av nya anfallare. Men, man vet aldrig. Jag skulle hellre spel med än mot honom.

Så sätter sig de båda spelarna ner vid bordet och ber bordsbön på franska. Det hörs fraser av ”Merci”, ”Dieu” och ”Manger”, så det är lätt att antta att det handlar om tacksamhet till gud för maten vi ska äta.
– Kristendomen är en stor del av mitt liv. Jag tror på Jesus och gud.
Har det alltid varit så?
– Ja och nej. Jag kan tycka att många är kristna utan att riktigt tro på gud. Alltså på riktigt riktigt. För min del var det så fram tills att jag upplevde någonting väldigt speciellt.
Vad upplevde du som fick dig att tro på ”riktigt riktigt”?
– Det har faktiskt med Agim Sopi att göra. Jag var efter tiden i Norrby och Assyriska nästan redo att ge upp. Från proffskontrakt i Grekland med 10.000 euro i månaden till att harva runt i svenska division två-serier… Då fick jag ett telefonsamtal från en vän som förklarade att jag skulle träffa en tränare som verkligen trodde på mig och att livet skulle ta en bättre vändning.
– Dagen efter träffade jag Agim Sopi.
Hur tar du med dig din tro till fotbollen?
– Innan varje match ber vi tillsammans hela laget. Alla kanske inte tror på gud som jag gör, men det för oss närmre varandra i laget. Som sagt, vi är en enda stor familj. Jag älskar det här laget.

Thuerry Zahui är inte där han trodde att han skulle vara.
Men för ovanlighetens skull verkar han ändå nöjd med tillvaron. Lycklig rentav. Och han är inte ensam.
– Efter drygt fyra år i Sverige såg jag min fru le för första gången i somras. Det gjorde mig hel som människa och nu faller allt fler bitar på plats. Helt nöjd kommer jag inte att bli förrän jag tagit Landskrona till Allsvenskan. Jag har lovat Agim Sopi det och tänker infria det, avslutar Zahui.

Christoffer Ekmark