MFF alldeles egna festival

Malmöfestivalen brukar avslutas med ett fyrverkeri.

Den här gången kom det redan på inledningsdagen, hade inte ett dugg med festivalen att göra och det var MFF som fixade det.

Dom här pjäserna som smäller i luften kan jag vara utan. Men uppvisningar på fotbollsplanen som den MFF stod för kan jag se och njuta av hur ofta som helst. Allra vackrast var 5-0-målet när Mattias Svanberg drev inåt, hittade Kingsley Sarfo med en perfekt passning och han sedan retfullt enkelt prickade in bollen på snyggast möjliga sätt.

Svanbergs inhopp var för övrigt klass rakt igenom.

Men överhuvudtaget var det en perfekt passning av hela MFF.

Till dem som väntade på att MFF skulle visa att laget kan döda matcher och inte bara vinna med uddamålet.

Till dem som pratar om flyt och inte fattar att bra lag får tur och att MFF är ett sådant som kan vinna på alla möjliga sätt och vis. Ofta.

Poängsnittet är nu uppe i 2,43. Fortsätter man utan att tappa skärpan hamnar man på 72 eller 73 poäng, en summa som egentligen inte ska vara möjlig.

MFF fick hjälp till 6-0 av Kalmar FF:s Romario som fick kortslutning och redan varnad gjorde ett skallningsutfall mot Anton Tinnerholm. Solklart rött givetvis, även om domaren Andreas Ekberg nöjde sig med att ta två gula istället för att direkt ta upp det röda.

Att en spelare gör så redan efter mindre än en halvtimmes spel är givetvis uruselt och olojalt mot det egna laget. Inte minst i ett skede när laget lyft sig lite från bottenstriden med tre raka segrar. Nu får man göra en ny nystart. Men det spelade ändå bara i en liten roll i att det blev 6-0. Det viktigaste där var naturligtvis att MFF var bra!

Det stod redan 2-0 när Romario gjorde bort sig.

MFF spelade dessutom riktigt starkt med en man mer. Lysande betygsatte Magnus Pehrsson den andra halvleken och det är bara att hålla med, rakt av. Ofta är det lätt att tappa spelet med en man mer. MFF trappade upp istället och utnyttjade alla ytorna som uppstod. Lugnt och metodiskt spelade man bort Kalmar FF totalt.

Mot slutet var det som ett powerplay i hockey och på nytt blev bytena ett extra lyft.

Bänken med Fredrik Andersson, Behrang Safari, Magnus Wolff Eikrem, Rasmus Bengtsson, Bonke Innocent, Kingsley Sarfo och Mattias Svanberg skulle gjort vilken allsvensk kollegas sportchef som helst grön av avund. I MFF känns den naturlig.

Och det börjar faktiskt bli rätt fjantigt att hävda att det är skandal att den och den inte spelar.

Andreas Vindheim och Anton Tinnerholm på varsin kant? Har funkat hur bra som helst.

Spela Pawel Cibicki till han äntligen gör mål? Jepp, det gick också alldeles utmärkt.

Alexander Jeremejeff på topp? Tyckte faktiskt att han var en av de absolut bästa spelarna idag.

Och så vidare…

6-0 förresten, det händer inte så ofta. 2003 mot Hammarby IF och 2008 mot GIF Sundsvall (två mål av Ola Toivonen och Edward Ofere!) är de senaste. Det är i alla fall nog för att min stående tia på 6-0 ska ha gått med plus.

Nu kommer snacket om att Malmö FF dödat spänningen och att resten av Allsvenskan blivit ointressant att accelerera. Det är givetvis bara blaj. Jakten på poängrekord för MFF, Europaplatserna bakom MFF, bottenstriden och allt möjligt annat är intressant. Och inte tänkte väl alla IFK Göteborgs supportrar när de jublade efter vinsten mot AIK att varför är jag så glad, MFF har ju dödat toppstriden? Allsvenskan är stor nog att kunna hantera att ett lag är bättre än de övriga. Det är faktiskt inte så svårt att begripa.

Den enda negativa jag kan hitta med den här matchen är väl att Markus Rosenberg som satt på läktaren kan ha tänkt att nu blir det enklare för mig att ta beslutet att sluta.