FotbollMalmö FFNyheterOles MFF-blogg

Ett stabilt och tryggt avancemang för MFF

Vilken skillnad mot förra året!

MFF glänste inte, briljerade absolut inte. Men MFF gjorde jobbet.

Det finns två bra sätt att avancera mot lag från lägre divisioner:

1.) Få utdelning tidigt och utnyttja ledningen till att braka iväg till en storseger. Bekvämt och bra och händer ibland, var dessutom vanligare förr när det var större skillnad mellan de bra och dåliga lagen.

2.) Kontrollera matchen!

Vet inte om det var maginfluensan som stoppade mig från att åka till Trollhättan som spelade in? Satt i alla fall tillbakalutad i soffan och kunde i lugn och ro se att det var precis det MFF gjorde.

Trots ett tidigt baklängesmål behöll MFF tålamodet, vände till 2-1 och efter det målet var det egentligen inget snack. FC Trollhättan hade inte en enda farlig chans som kunde lett till en kvittering. Såg faktiskt ut lite som en storebror som tar tag i sin lillebrors tröja och håller emot när knatten försöker slita sig loss samtidigt som Big brother käkar en glass med den lediga handen.

Många mål då? Utklassning som nöje och metod att markera skillnaden?

Överskattat i enstaka vinna eller försvinna-matcher.

Tyckte istället att MFF höll en perfekt balans mellan att till varje pris jaga ett tredje mål och att prioritera försvarsövertaget. När FC Trollhättan tröttnade kom ju dessutom målen. 4-1 är ett helt okej resultat.

Jämförelsen med 2017 är också relevant.

Man måste kunna se tendenser.

Tio minuter in på matchen mot Landskrona BoIS kändes det kört. Det såg hemskt ut. Och det blev bara värre. MFF hade inte vunnit den matchen om man så spelat i 24 timmar.

Tio minuter in på den här matchen stod det 0-1, men allt var totalt annorlunda. Tändningen fanns på plats, rörligheten också och nästan allt talade för samma slutsats; det här löser sig. BoIS var och är dessutom bättre än FCT.

FC Trollhättan hade behövt massvis med tur och flyt för att kunna vinna. MFF:s stabilitet, tålamod och envishet att prioritera det trygga jobbet framför det farliga såg till att division 2-laget aldrig kunde hamna på rätt sida av de marginalerna. Tror till och med att Behrang Safaris övermod och skänk vid 0-1 gjorde nytta. Då fick MFF ett besked om vad ett misstag kan leda till.

Nio av de elva spelarna i startelvan har kontrakt med MFF nästa år också.

Om det var ett medvetet beslut har jag ingen aning om. Men jag tror att det var bra!

Matchen gällde en fortsättning i gruppspelet, garanti för en betydligt bättre och lättplanerad försäsong 2018 och en chans att behålla chansen till första cuptiteln sedan 1989. Då kan det i alla fall inte vara en nackdel att ansvaret att fixa det i huvudsak vilar på spelare som är kvar och kan dra nytta av avancemanget. De två undantagen Oscar Lewicki och Anton Tinnerholm är dessutom spelare som har eller fått en speciell anknytning till MFF.

Gäller inte det i Allsvenskan också? Nej, inte automatiskt. Det är en STOR skillnad på att spela för ett SM-guld man kommer att få oavsett om man lämnar eller inte och att spela för en framtid man nog inte kommer att vara en del av.

Bäst individuellt:

Alexander Jeremejeffs besked att han trappar upp i den ökade konkurrensen. Han gjorde en riktigt bra insats, både med och utan boll. För mig var han matchens Malmö FF-lirare, i hård konkurrens med Anton Tinnerholm och även Franz Brorsson. Gillade även hur Kingsley Sarfo den här gången balanserade perfekt mellan att göra något bra när han hade bollen utan att riskera att förlora den. Han passar allt bättre in i MFF:s spel.

Carlos Strandberg visade också att det var rätt att värva honom. Han har egenskaperna som behövs.

Summering, det här blev i huvudsak positivt. Det tänker jag inte backa från. Att som vissa kräva 10-1-segrar i cupen för att betyget ska bli godkänt är bara fjantigt – och brist på respekt för vad ett väl organiserat division 2-lag som spelar sin största match på länge, kanske någonsin, kan åstadkomma.

ole1

Relaterade artiklar

Close
Close