Skånesupportrar på turné – del ett: TFF

Idag är det premiär för vår nya artikelserie ”Skånesupportrar på turné”.
Hur ser det ut, hur låter det och vad händer på de skånska lagens bortasektioner?
Först ut: Trelleborgs FF.

Svår och viktig bortamatch på, hyfsat, bekvämt avstånd – Örgryte IS i Göteborg. TFF hade chansen att göra ett avgörande ryck i kampen om en allsvensk kvalplats och fortsätta jakten på en direktplats.
Skånesports reportrar vandrar in på Gamla Ullevi 18.02. Vi är först inne på arenan. Glenn och Glenn visiterar oss och undrar om vi är oroliga för att inte få plats.
Det är vi inte. Vi är oroliga över att vi skulle bli ensamma. Då skulle hela den här artikelserien få en katastrofal start.
Lyckligtvis får vi sällskap 20 minuter senare. Fredde, en Trelleborgare i exil, har kört ner från Ed i Dalsland. ”Idag var det smidigt att köra. Annars brukar jag följa TFF på fulstream på nätet.”
Fredde, en stabil och tystlåten herre i 35-årsåldern, kan sitt TFF. Han minns gärna tillbaka på supporterklubben ”Evy Palm” som han var inblandad i för några år sedan. Valet av ny bostadsort hade enbart med en arbetsmöjlighet att göra.

En stund senare kommer tre grabbar upp på läktaren.
De hälsar glatt på Fredde och tittar sedan lite misstänksamt mot Skånesports duo, besmyckade med TFF-halsdukar och en signerad matchtröja. Det går nästan att ana ”medgångssupportrar” i deras blickar.
De har kört upp i en Volvo och parkerat inne på Ulleviområdet.
That’s it.
Tre man i en Volvo, Fredde från Dalsland – och två Skånesportsmurvlar. Det är vår uppgift att bära fram TFF mot Allsvenskan.
Inte konstigt att det sket sig den här gången.

Mottagandet på Gamla Ullevi är fint. Säkerhetspersonalen samlas under matchen. Kioskkillen inräknad är de sju stycken – en mer än oss alltså. Efter 0-0 i halvtid känner vi oss nästan tvungna att handla något.

 

Rasmus suger i sig en påse Djungelvrål och Christoffer ”fyndar” två kokta med bröd och en cola för 75 spänn. Senapen är knappt ätbar – Heinz Yellow Mustard är mest ättika och färgämnen.

TFF-spelet i första halvlek var inledningsvis svagt, men såg bättre ut sista tio minuterna.
Därför fanns det hopp om nya TFF-poäng.
Men Söderslätts Stolthet agerade nonchalant och slarvigt, passningsspelet stämde inte alls och ÖIS var hungrigare i allt. Efter en knapp timme kom 1-0 fullt logiskt och 2-0 tio minuter senare bjöd TFF på efter en indianare i ”egen zon”.
Sista 20 minuterna var som att se en smörkniv försöka tälja sig genom pansar. Det var en plåga.

Så.
Vad fick TFF för stöd i denna jobbiga stund?
Ärligt talat – inte mycket. Inte mer än uppgivna suckar och väldigt snälla förolämpningar.
”Vad är det för djävla byten” var en av de grövsta sågningarna. Volvotrion led svårt. Fredde teg sorgset. ÖIS-klacken på cirka 100 personer sjöng oavbrutet.
”Varför är det inte fler här idag – på en sådan här viktig match?” frågar vi.
”Bra fråga” svarar en av Volvokillarna och rycker på axlarna. ”Men till Falkenberg arrangeras det en bussresa. Då blir vi många fler”.

Tio i nio blåser domaren av eländet. ÖIS vinner med 2-0.
Kvartetten med TFF-supportrar pyser direkt ut från arenan. Kvar står Skånesports reportrar.
Då sker det märkliga. Dino Islamovic, Kristian Haynes och några till börjar promenera mot vår ”klack” som i detta skede enbart består av två Skånesportreportrar och sex säkerhetsvakter.
”För fan! Kom hit och applådera Rasmus. Vi kan ju inte bara dissa dem nu”.
Rasmus kommer fram och applåderar, ger tummen upp åt Islamovic som vinkar tillbaka och fyra till TFF:are sluter upp. Vi tittar förvånat på varandra och inser att det nog kändes rätt bra ändå. Den där lilla stundens kontakt mellan spelare och ”supportrar” – den borde väl finnas där oavsett resultat? Har man kört drygt 30 mil enkel resa en tisdagskväll kan man väl ta den stunden på 45 sekunder? Det kändes som när man tröstar ett barn som vet om att det gjort något dumt och vi ba: ”Det är okej, gör inte om det bara, du är fin som du är. Nu slaktar vi Varberg”.
Haynes vinkade hejdå och släpade sig till omklädningsrummet med gamnacke. Man han gjorde det inför vittnen från hemstaden. Amatörwallraffande låtsassupportrar från Oxie och Marieholm visserligen, men ändå..
Jo, det kändes bra. Det var han värd Haynes. Alla har vi haft våra skitdagar på jobbet.

Med en viss besvikelse lämnar vi Gamla Ullevi. Att Göteborg away inte lockade fler än tre Trelleborgare (och Fredde från Dalsland) underskred våra trots allt låga förväntningar. Att det inte sjöngs en sång eller ramsa – eller ens fanns en flagga på plats – gjorde oss lite besvikna. Ingen skugga ska dock falla på dem som faktiskt tog sig dit och stöttade sitt lag, i grunden är det långt viktigare än flaggor och sång, även om det hade varit skoj.
Och då ska man komma ihåg att TFF-fansen står bakom en av de mest verkligshetsanpassade ramsorna med maximal dos självdistans som komponerats:
Inga guld och inga pengar – ingen jävla tradition.
Vi är bara TFF – ifrån vackra Söderslätt
och vi kommer aldrig bli nummer ett
(Melodi: Jesus älskar alla barnen).

Det är kanske lätt att slå ner på och göra sig lustig över att det ”bara” var fyra TFF:are som såg sitt TFF spela mot Örgryte denna afton, men inte på dem fyra som faktiskt åkte. De ska ha sin dos av uppskattning och lovord.
Att åka fyra personer till en bortamatch är en irrationell handling, något som inte är gjort i en handvändning. Det kräver tid, pengar, engagemang och det är något som uppenbarligen alla inte har. När laget inte presterar på plan får man väldigt lite tillbaka som bortasupporter en kväll som denna. Sex timmars restid, två timmars match och förlust på plan, men ni är vinnare på andra sätt.
Det är människor som ni och era uppoffringar som gör att den svenska fotbollen och supporterkulturen kring den är intressant att följa.
Det är människor som ni som gör att fotbollen är värd att titta på och beundras över när kvalitén på plan inte alltid är den bästa.
Även om ni inte var så många som varken ni eller vi hade hoppats på, så är ni viktiga och ni är högst delaktiga i att svensk fotboll är så vacker som den många gånger är.
Glöm inte det.

Betygen:

Betygsskalan:
6: Bosse Larsson-klass.
5: Världsklass.
4: Mycket bra.
3: Vi är nöjda.
2: Njaaa…
1: Ålahueklass.
0: 031-klass.

Resan: 4
Som rinnande vatten hela vägen från Skåne till Gamla Ullevi. E6:an var på topphumör och i högtalarna dundrade vi på med ”Blå som stål” för att komma i TFF-mode.

Uppladdningen: 0
Ett Max-mål i hamburgerstället i anslutning till Gamla Ullevi. Torftigt och fantasilöst. Inte en halv special på bekvämt avstånd någonstans.

Publikplats: 3
Sex man fick dela på en hel kortsida. Välstädat och fint med en trevlig ”Capo-upphöjning” som inte nyttjades.

Personalen: 4
Glenn, Glenn, Glenn, Ada, Glenn, Glenn och Glenn var hur trevliga som helst och frågade om vi kände oss trygga med varsin egen vakt och lite till. Jodå, trygga var vi.

Kiosken: 3
Fantastiskt att den ens var öppen. Servicen strålande, även om det var mest av artighet som vi faktiskt handlade.
Två kokta korvar, låtsassenap och en smaklös cola för 75 spänn drog dock ner på helhetsbetyget. Och Åbro-bira? Var vi på budgethaken i Solna plötsligt?

Muggen: 2
Urinoar i fejk-granit med en angenäm doft av klor och citrus. Lagom fyllecellsaura.

Klacken: 3
Inga sånger. Inga flaggor. Inte ens några svordomar, hets mot ÖIS målvakt eller ”Hata Göteborg”-sånger, men fyra hjältar trots allt. Svårt att inte bli imponerad över viljan att visa sitt lag att ”vi är faktiskt här – för er”, det är värt att lyftas en kväll som denna. Egentligen vill man ge dem fyra som åkte en 5:a, betyget dras egentligen mest ner av alla som som valde att inte åka till TFF:s viktigaste match hittills för säsongen.

Laget: 3
Sportsligt inte alls bra. Men när spelarna efter en sur torsk tar den där extra promenaden för att se sina fans i ögonen och hälsa/tacka så gör det att man kan tänka sig att åka på nästa match ändå. Och nästa. Och nästa.

Christoffer Ekmark
Rasmus Hansson