HandbollNyheterYstads IF

Carlén om sin tränarroll, framtiden och 30-årskriser

Oscar Carlén, en av Ystadhandbollens största profiler, har avverkat sin första säsongsinledning i en tränarroll.
Dock utan att vara på bänken.
– Jag har många olika titlar i det här laget, men vill inte sitta på bänken i den roll jag har idag. Ska man sitta där ska man vara all in.

När Oscar Carlén i våras presenterades som ett nytt kort i Ystad IF:s tränarstab var det en och annan som höjde på ögonbrynen. Stadens förlorade son, som tvingades avsluta den aktiva karriären efter alla knäskador redan som 25-åring, hade inte figurerat i handbollssammanhang mer än som TV-kommentator.
Plötsligt blev han assisterande tränare i YIF bakom Jerry Hallbäck och Magnus Lindén.
Jag trodde att vi skulle se dig på bänken under matcherna – men där har du inte suttit?
– Nej men det var uppgjort så på förhand. När jag och YIF startade dialogen, redan för ett år sedan, så ville jag hitta en balans med mina civila jobb. Jag har haft egna projekt vid sidan om, men även ett stort YIF-hjärta. Suget efter handbollen började komma tillbaka så smått.
– När den här möjligheten dök upp så passade det bra. Framför allt är jag en del av laget på hemmamatcherna, men jag är inte på alla träningar under veckan.
Är det “deltidsgrejen” som gör att du inte känner att du är hundra procent inne i gruppen?
– Exakt. Då vill jag heller inte vara på bänken. Ska man sitta där ska man vara all in och verkligen ha hundra koll på alla bitar.

Vilken är din exakta roll i YIF idag?
– Jag har fått lite olika titlar, assisterande tränare är den offentliga. Men främst är jag analytiker, videocoach och sådant. Framför allt ligger det på mitt ansvar att jobba med vårat anfallsspel och hitta lösningar och peta i detaljer där.
Hur grov var ångesten under Aranäsmatchen då det låste sig fullständigt i just anfallsspelet?
– Det var ju inte jättekul just då, men samtidigt är det svårt för mig att påverka från soffan. Under bortamatcherna skickar jag ett SMS fem minuter innan halvtid samt tar statistik och anteckningar. Egentligen gör jag samma grej på hemmamatcherna, men då jag sitter på läktaren och har även direktkontakt med bänken.
Får man ha det?
– Vi har förankrat det hos förbundet, så ja. Men jag tror inte att man får det i fotboll exempelvis.
Oscar lägger till:
– Jag är alltid på träning dagen efter match och om det krävs, som efter Aranäsfighten, så hade vi videogenomgång.
Och då läxade du upp spelarna om vad?
– Ut mitt perspektiv så var Aranäs ett dåligt exempel kring vad jag kan påverka. För det handlade mer om stora grejer som attityd och inställning. Vi stack inte in näsan ordentligt och var inte beredda att ge grannen rätt energi. YIF har även haft problem med dålig utdelning i övertagsspelet (6-5-spelet). Då tittar jag på detaljer kring de bitarna, som att komma 30 centimeter bredare i vissa fall eller lite djupare i andra fall.

Detta är ett rent antagande baserat på passionen i din röst nu, men det låter lite som att du vill ha mer av den här varan. Att du VILL sitta på bänken. Är det inte läge att ta in en konsult på firman, släppa vissa bitar där, och gå “all in” i YIF?
– Jag älskar ju lagkänslan och gruppdynamiken. Det är fantastisk spännande att utveckla en grupp till ett vinnande lag och utveckla tryggheten i det. Det rör upp väldigt mycket känslor i en. Och passionen för både sporten och klubben är enorm för klubben.
– Så visst, ibland måste jag nästan hålla tillbaka. Jag har en bakgrundsroll idag och det är sagt att det ska se ut så i två år…
Men jag anar ett “men”.
– Haha, vi får väl se efter de här två åren. Jag har den här tiden att känna efter om det kan vara någonting för mig.

Visst är du inte klar med handbollen ännu? Det som skett den här hösten är väl lite som att hälla bensin på kolbit som inte riktigt slocknat?
– Intressant metafor. Direkt efter handbollskarriären var över var jag djäkligt färdig med det och tittade inte på en match på ett halvår. Sedan kom jag till insikten att det betyder mer för mig än att bara släppa helt. Att gå från hundra till noll var, efter att bearbetat traumat, inte rätt väg.
– Jag har funderat på många olika sätt att bli något i handbollen, som agent, sportchef eller tränare… Det är de tre rollerna som funnits i min skalle. Sedan kom jag fram till att det är i klubbarna jag helst vill vara.
Skulle det inte passa in på din utbildning att ta steget åt agenthållet?
– Jo, absolut. Jag har ju studerat nationalekonomi i Lund vilket är extremt spännande.
Å andra sidan har du inte haft din första 30-årskris ens ännu?
– Nej, vad innebär det? Jag har ju inte långt dit…
Att du fortfarande inte vet vad du ska bli när du bli stor, mixat med känslor av att vara otillräcklig, trött och långt från den bild man målade upp av sig själv som barn.
– Usch då.
Ingen fara. Det blir värre när du fyller 40.
Min poäng är att du kanske i din relativt unga ålder omvärderar dina karriärsval och väljer nya banor – som att bli tränare “på riktigt”?
– Tanken har slagit mig. Det är visserligen inte så många som blir tränare i den åldern, men kanske är det ett alternativ. Just nu trivs jag ändå i min nuvarande roll och vi får väl se om något år hur vi gör efter de här två säsongerna, avslutar Carlén.

Christoffer Ekmark

Relaterade artiklar

Back to top button
Close