BloggarOles MFF-blogg

MFF ligger fortfarande på minus

Tre bra nyförvärv klara och ytterligare ett på väg in.

Ändå hävdar jag fortfarande att det inte räcker. MFF måste ha in fler spelare, annars ligger man på minus i en rak jämförelse mellan truppen som tog guld 2017 och som ska försöka försvara det ytterligare en gång 2018.

För att kunna göra jämförelsen förutsätter jag tre saker:

Nummer ett: Ingen av spelarna med utgående kontrakt kommer att förlänga.

Nummer två: Fouad Bachirou från Östersunds FK är snart MFF:s spelare.

Nummer tre: Den avstängde spelaren xx kommer inte att göra fler matcher i MFF oavsett om han fälls eller frias i rättsprocessen.

Då har vi just nu följande läge i MFF:

Spelare in: Eric Larsson, Arnor Ingvi Traustason, Egzon Binaku och Fouad Bachirou.

Spelare ut: Anton Tínnerholm, Magnus Wolff Eikrem, Felipe Carvalho, Jo Inge Berget, Erdal Rakip, Oscar Lewicki, herr xx.

Lägg till att Bonke Innocent som skulle vara med och fylla en av luckorna på mittfältet knappast kommer att kunna göra det. Jag hör rätt tydliga signaler om att MFF nu definitivt gett upp hoppet och om möjligheten att sälja eller låna ut honom dyker upp lär den utnyttjas.

Man måste vara rätt naiv för att tycka att MFF just nu ligger bäst till i Silly Season i det här fönstret. Om inget radikalt händer på förlängnings- eller nyförvärvsfronten är det ett kraftigt minus.

Visserligen går det att hävda att fyra startspelare lämnar (Tinnerholm, Berget, Rakip och Lewicki) och ersätts av tre andra (Larsson, Traustason, Bachirou) plus ett vänsterkantsalternativ som breddar möjligheterna att vara flexibel (Binaku). Men det är inte bara startelvan som gjort MFF överlägset i Allsvenskan. Det räcker inte med 13-14 högklassiga spelare utan det är MFF:s starka bänk där det både suttit etablerade och unga lovande spelare som varit den största skillnaden. Att både ha lyxen att ha färdiga spelare som Eikrem och Vindheim att kasta in och låta talangerna mogna färdigt att ta de fulla ansvaret innan de behöver göra det.

Att då ersätta fyra startspelare med tre som i bästa fall kan bli fyra samtidigt som man inte alls ersätter Eikrem, Carvalho och xx räcker inte. Jag tror precis lika mycket på talangerna som redan finns i truppen och de nyuppflyttade lärlingarna som MFF – om inte mer – men det räcker ändå inte.

Det krävs minst ett nyförvärv till; en central mittfältare av startelveklass.

Eller så måste man förlänga med Erdal Rakip eller Oscar Lewicki. Jag vet att många fortfarande både tror och hoppas att det är möjligt. Sanningen är att tiden troligen tickat ut. Redan i utgångsläget var det tufft. Spelare och agenter som låter ett kontrakt löpa ut gör det av en anledning. När förlängde MFF senast med en startelvespelare alldeles mot slutet av kontraktstiden? Man ska heller inte underskatta att MFF väger den rejält förhöjda kostnaden för att att behålla spelaren mot möjligheten att istället få något ännu bättre. Man kommer till en punkt där slutbudet verkligen är ett slutbud och sedan kan man inte vänta hur länge som helst på ett besked.

Chansa på att Bonke Innocent trots allt hittar Norge-formen eller att Erik Andersson kan återvända från utlåningen i TFF och bli en kugge i ett allsvenskt guldlag? Tycker inte att det är rimligt. Sanningen är att Mattias Svanberg framförallt, men även Pavle Vagic och Samuel Adrian just nu ligger före både Innocent och Andersson.

Jag är egentligen inte orolig över att MFF inte även 2018 ska kunna få ihop ett lag som är en mycket stark guldkandidat, till och med bra nog för att vara favorit.

Säg att det blir 3-5-2.

Om vi bortser från lärlingarna har MFF då följande spelare att laborera med:

I mål: Johan Dahlin och Fredrik Andersson

I backlinjen: Lasse Nielsen, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari, Franz Brorsson och Dennis Hadzikadunic.

På mitten centralt och som wingbackar: Anders Christiansen, Fouad Bachirou, Arnor Traustason, Egzon Binaku, Andreas Vindheim, Mattias Svanberg och Eric Larsson.

I anfallet: Markus Rosenberg, Carlos Strandberg och Alexander Jeremejeff.

Med hjälp av nästan tio duktiga lärlingar som ska och kommer att få chansen att slussas in plus fortsatt få skador – och det har fysteamet och det medicinska teamet sett till att det varit ett bra tag nu – är det ett SM-guldlag.

Det som gör mig orolig är istället att jag ser en nedåtgående tendens där ett allt rikare MFF inte utnyttjat den fördelen till att varje år få en lite bättre trupp än förra årets. Tittar man på de 12-14 som spelar mest kommer MFF inte att vara sämre 2018 än 2017, men tittar man istället på de 16-18 är man för närvarande det om man ska klara att prestera både i Allsvenskan, cupen och Europa. Och det som gör mig riktigt tveksam är att jag tror att för lag som ska lyckas i alla tre tävlingarna är det snarast klassen på de 18-20 som avgör medan allt talar för att MFF kommer att köra 2018 med bara 16 etablerade spelare plus lärlingar.

Det är en balansgång som känns lite – onödig.

Inte minst för att den yppersta toppen också huggits av en aning.

För mig är 2014 års guldlag bättre än både 2016- och 2017-årgångarna just för att 2014 vann MFF Allsvenskan samtidigt som man kvalade in i och spelade i Champions League.

2014 hade MFF spelare som Markus Rosenberg, Enock Kofi Adu, Emil Forsberg och Magnus Eriksson. Rosenberg är kvar och är lika betydelsefull. De övriga tre bar tillsammans med honom laget i det internationella spelet och saknas. Lägg till att 2014-laget även hade spelare som Guillermo Molins, som hösten före totaldominerade i Allsvenskan och Markus Halsti. Plus Robin Olsen, Filip Helander, Erik Johansson, Ricardinho, Isaac Kiese Thelin, och ja ni fattar…

Så den stora frågan är varför MFF inte kunnat utnyttja alla pengarna som flutit in till att skaffa en bättre trupp 2017 och 2018 än vad man hade redan 2014 innan alla inkomsterna på allvar började komma?

 

Relaterade artiklar

Back to top button
Close