Ett stort steg på vägen för MFF
Från att ha varit tre matcher från målet är MFF nu två matcher från det.
Så kan man enklast summera 1-0-segern mot IFK Göteborg. För det är jakten på cup-titeln som gäller och på Malmö IP avfärdades det hittills tuffaste motståndet i årets tävlingsmatcher.
IFK Göteborg håller på att bygga ett nytt och bättre lag. Poya Asbaghi är långt ifrån klar, men det här var ett rejält snäpp uppåt från Dalkurd, Gefle IF och Brommapojkarna. Prestigekampen som alltid är inbyggd i en match mellan MFF och IFK Göteborg och revanschviljan elva raka tävlingsmatcher utan vinst mot MFF fött hos Blåvitt bidrog också till att höja nivån på kampen.
Men MFF löste det och har nu åtta segrar och fyra oavgjorda på det senaste dussinet matcher mot IFK Göteborg. Vinsten var dessutom förtjänt. Första 45 var MFF betydligt bättre. I den andra halvleken tappade man lite. Tempot blev lägre, sekvenserna där man höll i bollen och hade tålamodet att vänta ut läget kortare och kreativiteten blev sämre. Fast det var fortfarande MFF som kom till fler och bättre avslutslägen och Magnus Pehrsson – och den övriga ledarstaben – fick hantera tre byten som samtliga blev påtvingade honom på grund av skadekänningar.
Utan tvekan var det försvarsmässigt MFF imponerade mest. Nu blev det mer kamp än spel för Markus Rosenberg och Alexander Jeremejeff.
Bäst och farligast var Arnor Traustasons hörnor. En av dem gav mål, två till kunde gjort det. Eikrem-klass, om inte bättre! De var hårda och precisa som Eikrems, men även i rätt höjd. Eikrems hade en tendens att bli för höga. Traustasons hörnor kändes som perfekt material att jobba med för folket i boxen. Om Traustason kan nå Eikrem-nivån på frisparkarna och i spelet-assisten också återstår att se. I själva spelet är han i alla fall rörligare, snabbare och lättare att få in i ett system. Men ändå inte given i laget. Det säger en del.
Försvarsmässigt hade MFF ett suveränt block i mittbackarna Lasse Nielsen och Rasmus Bengtsson och målvakten Johan Dahlin. Tycker faktiskt att Johan Dahlin trots att han inte precis varit överhopad med arbete är den starkaste kandidaten till säsongens hittills bästa och jämnaste MFF-spelare. Han har inte gjort en enda miss och ger stabiliteten ett ansikte. Titta bara på hur ofta han gör enkla räddningar med bollen mitt i famnen för att han sett till att vara på exakt rätt ställe. Målvaktstränaren Jonnie Fedel jobbar stenhårt med just det; att mimimera sprattelgubberäddningarna och istället se till att hans adepter hela tiden har rätt position. Det enkla är det bästa. Då är det ett högt betyg att Johan Dahlin i varje match i år fått allt att se just så enkelt ut.
Insatsen mot IFK Göteborg visade också att nu är alla nyförvärven med i diskussionen om startplatserna. Den ende som inte startade var Eric Larsson. Arnor Traustason gick in och visade att han kan konkurrera med Mattias Svanberg och Egzon Binakus insats satte press på Behrang Safari.
Till sist. Om man kritiserar spelare ska man för trovärdighetens skull inte glömma bort att påpeka när de gör något bra.
Jag och många andra har gång på gång påpekat att Bonke Innocent inte levt upp till förväntningarna. På höstens träningar och U21-matcher var han direkt svag. Träningarna i år har heller inte gett mycket hopp, 90-minutersmatcherna mot FC Roskilde och FC Nordsjälland var inte godkända även om Roskilde var ett litet kliv framåt och Nordsjälland ett litet till. Det var fortfarade inte bra nog. Tydligare tecken än att man när Oscar Lewicki blev skadad idag valde att byta in Eric Larsson går heller inte att få.
Just därför måste det påpekas hur överraskande det som hände de sista två ordinarie och fem tilläggsminuterna faktiskt var. När Andreas Vindheim också blev skadad fick Bonke chansen och han presterade ett riktigt bra inhopp! Han ville ha boll och sökte upp fria ytor, han vann boll och visade ett självförtroende som jag inte fattar var han hämtat mitt i all kritiken. Om han fortsätter så här kan han om inte annat bli en bra spelare att sätta in när det gäller att stänga matcher mot starka motståndare.
Ole Törner