Darko Lukanovic hemma för gott – ny i Österlen FF

Darko Lukanovic har haft en lång och geografiskt välspridd fotbollskarriär.
2004 tog han SM-guld med Malmö FF.
13 klubbar senare är han ny spelande assisterande tränare i Österlen FF.
– Proffslivet är förrädiskt. Ena dagen är allt på topp – nästa dag kan allt vara åt helvete. Jag kände att det räckte nu. Jag är 33 år gammal och har en familj som jag inte vill utsätta för detta. Nu vill jag njuta mer av livet – och fotbollen.

33-år gammal har han hunnit bli, Darko Lukanovic. Talangen som lämnade kom till Malmö FF från Falkenberg som 15-åring och som 20-åring lämnade efter guldsäsongen 2004. Då var han den lovande påläggskalven som tagit för sig i U21-laget och framtiden såg ljus ut. Ett av inhoppen i A-laget var i den berömda 3-1-förlusten mot Cork City i Intertotocupen, där Darko var MFF:s ende målskytt.
Därefter har anfallaren snurrat omkring i tur och ordning: Assyriska, Royal Antwerp FC (Belgien), KVK Tienen (Belgien), Atletico Ciudad (Spanien), Limhamn Bunkeflo, Voinţa Sibiu (Rumänien), CSM Ceahlăul (Rumänien), FC Rapid București (Rumänien), Hoàng Anh Gia Lai F.C. (Vietnam), Landskrona BoIS, Kallithea F.C. (Grekland) och FC Koper (Slovenien).

Låt oss backa bandet drygt 13 år.
Varför flyttade du från MFF till Assyriska?
– Det var hård konkurrens. Niklas Skoog, Afonso Alves, Andreas Yngvesson, Igor Sypnievski. Assyriska var nya i Allsvenskan och jag ville ha speltid, men ville helst stanna i Malmö.
– Det kändes skit att tvingas lämna MFF efter att ha vunnit skytteligan i juniorlaget, U21-laget och B-laget. Jag fick aldrig en ärlig chans.
Tiden i assyriska blev kort.
– Assyriska var någonting nytt, men jag fick ingen utveckling. Ett lag från Antwerpen Belgien, med fina traditioner fick upp ögonen för mig, och jag tvekade inte en sekund. Efter fyra månader i Assyriska drog jag så fort chansen dök upp. Att spela ute i Europa var ju hela tiden ett mål.

Varför har det blivit så otroligt många klubbar under karriären?
– Mannen, jag vet knappt var jag var igår… Men delvis är det självvalt. Jag ville prova så mycket och en fotbollsspelares karriär är så kort. Vissa behöver trygghet och stannar länge på en plats – jag har inte alls de behoven. Nästan varje år flyttade jag runt. Det gällde att ta chanser att tjäna så mycket pengar som möjligt. Dessutom ville jag prova på olika kulturer och olika länder. Livet var ett äventyr.
Men en del nitlotter verkar det ju ha blivit. Vad ångrar du mest?
– Som ung människa tänker man inte så långt ibland. En gång fick ett bra erbjudande i Spanien. Atletico Ciudad var en klubb som siktade på att nå högsta ligan, men de drabbades av stora ekonomiska problem i landet och jag fick aldrig min lön. Allt gick åt helvete och jag bröt mitt kontrakt och åkte hem till Sverige. Så det blev LB07 över sommaren eftersom det enda transfer-fönster som var öppet var det nordiska och de var på hugget.

Kort därpå gick flyttlasset igen. Rumänska landskoder dök upp på mobilen.
– Jag tänkte först: ”Shit, det landet?”. Men okej, det var högsta ligan och Rumänien låg då på 13:e plats på den europeiska ligarankingen, så jag såg det som en chans att visa upp sig.
Det blev, som så många gånger förr, en mix av framgångar och tomma lönekuvert.
– Det är alltid mycket problem med klubbar i de länderna. Kanske skulle jag ha börjat om i Sverige, men jag lockades av pengarna. Som sagt. Fotbollskarriären är kort.

Efter några år i Rumänien hamnade du en sväng i Vietnam? Förklara?
– Ja, herregud. Först tänkte jag ”What the fuck? Är det krig eller fotboll där?”
– I fotbollsvärlden känner alla alla och vid den tidpunkten hade jag slutat att använda mig av agent. Man blev kontaktad ändå. I Vietnam får de bara ha två utländska spelare per lag och då brukar klubbarna satsa på en mittback på 1,90 och en anfallare på 1,90…
– De skickade bilder på deras camp – som var helt underbar. Så jag skrev kontrakt på ett år.
Men…?
– Men efter två månader insåg jag att det inte gick att bo där. Maten alltså…
– Jag skojar inte nu, men jag gick ner fem kilo de två första veckorna. Allt var bara ris och svinstark mat som knappt gick att äta. Efter två månader bröt vi kontraktet på grund av det – och sista dagen på transferfönstret blev det tremånaderskontrakt med Landskrona BoIS. Ett korttidskontrakt var just vad jag ville ha – för att se om jag fick bättre erbjudande på sommaren. Vilket blev fallet.

En klubb från Atén i andraligan hörde av sig.
– Jag ville ha något bra land att leva i och så ”pang” kom detta. En fin stad vid havet och allt. Det lät perfekt.
Men…?
– Återigen hamnade jag i ett land i ekonomisk kris.
– Jag fick min sign-on som jag begärde och räknade inte helt med att få min lön med vetskapen om att när klubbarna inser att de inte kan når högsta ligan – så skiter de i att pröjsa. Eller om man blir skadad, då kan man lika gärna åka hem direkt. Men att bo i Aten var underbart.
Din senaste utländska klubb kom från Slovenien?
– Jag tog en paus från fotbollen och tillbringade mycket tid med min fru i Lund. Psykiskt påverkar allt flackande en. Så jag njöt av att inte göra någonting.
– Privat umgicks jag mycket med Danijel Pranjić (kroatisk landslagsspelare som representerat Panathinaikos FC, Heerenveen och Bayern München) som jag lärde känna i Aten. Efter 7-8 månader såg jag att han skrev på i Slovenien. Han frågade om jag var sugen. Klubben hade Zlatan Muslimovic som skulle avsluta karriären – varpå de behövde en ny forward. Så jag tänkte ”varför inte”. Det var nära till hemlandet Kroatien och sådär.

Hade du rentav innan det slutat med fotbollen, mentalt?
– Nja, kanske inte hundra procent. Men nu när jag fick chansen kändes det skitkul. ”I’m back liksom!”
– Jag åkte ner och skrev på kontraktet. Efter två månader blev jag skadad och när jag kom tillbaka i matchform visade det sig att klubben hamnat i ekonomisk kris och plötsligt stod man där utan lön. Igen.
– Under ett träningsläger bestämde förbundet tillsammans med FIFA att klubben blev nedflyttad till fjärdeligan varpå alla drog därifrån. Jag tog saken till FIFA, klubben är fortfarande skyldiga mig mycket pengar.

Så det blev Sverige igen.
För gott – förmodligen…
– Jag åkte hem till min höggravida fru och kände att familjesituationen inte längre fungerade med min tidigare livsstil.
– Proffslivet är förrädiskt. Ena dagen är allt på topp – nästa dag kan allt vara åt helvete. Jag kände att det räckte nu. Jag är 33 år gammal och har en familj som jag inte vill utsätta för detta. Nu vill jag njuta mer av livet – och fotbollen.

Karriären lyfte aldrig till den nivå många kanske hade trott, inklusive Darko själv.
– Jag har gått igenom så mycket i huvudet. Att vara med i MFF när de vann SM-guld var stort. Då ringde telefonen varje dag. Då var jag säker på att jag skulle bli något riktigt stort.
– Dåliga val av agenter, dåliga val av en del klubbar och två knäoperationer på det. Det är saker som har påverkat negativt.

Att skylla på andra ligger inte Darko för.
– Var jag 100 procent professionell själv? Nej. Jag tog fotbollen för givet många gånger. Fotbollen är en business där mycket avgörs om du har rätt agent och tränare. Om det varit fel eller rätt beslut från gång till gång? Kanske 50/50. Jag kunde ha gjort mycket bättre. Jag BORDE ha gjort mycket bättre. Men så är livet…
– Trots allt är jag relativt nöjd. Det har varit ett stort äventyr och jag har träffat så många häftiga människor i så många olika kulturer.
Men om det ringer en klubb från… säg Albanien… i morgon som erbjuder en säck guldpengar? Skulle det inte kittla att ta en sista chans då?
– Haha. Sjukt att du säger det. Det ringde faktiskt en italiensk agent i januari och erbjöd mig en albansk klubb! Men jag tackade nej. Tro mig… de har ringt tidigare också.
– Det är fina pengar där och jag har nyss blivit erbjuden kontrakt i italienska serie C och D. Spelarna där tjänar som allsvenska spelare om inte mer. Där kan man netto få ut 40-60 000 kronor i månaden plus sign on, lägenhet och en del annat. Det motsvarar väl 100 000 brutto i Sverige?
– Men nu är det barnen och familjen jag lever för.
Följer du svensk fotboll?
– Inte så mycket, men det kommer att bli mer nu. MFF och BoIS har jag koll på. Jag bor precis bakom Malmö Stadion och ibland tänker man går förbi där ”Shit, varför är jag inte här och spelar?”. Många som jag spelat med har ju kommit tillbaka till MFF; Mackan, Behrang, Bengtsson…

Fotbollen i all ära. Nu kommer familjen först i Darko Lukanovics liv.
– Mina tvillingar är 6,5 månader gamla. De är det vackraste som finns. Men det är lättare jaga bollar än dem. De är överallt hela tiden!
– Nu vill jag njuta av livet. Det har bara varit fotboll tidigare. Nu funderar jag på att gå en tränarkurs och kanske jobba i någon fotbollsakademi. Situationen är helt ny för mig. Kanske får jag kontakta MFF? Härom dagen var jag i Skurup och tittade hur de jobbar. Mladen Blagojevic (tränare i Österlens FF) är ju där.
Känner Mladen väl?
– Nja. Jag lärde känna honom 2015 under tiden i BoIS. Han var motståndarcoachen som skrek på juggespråk på sidlinjen. Jag tänkte ”Shit, han verkar skön”.
– Av en slump träffades vi för en månad sedan på Mobilia. Han har också en dotter på några månader. Vi kände igen varandra och träffades för en fika efter det.
Och nu är du spelande assisterande tränare i Österlens FF?
– Ja, det är någonting nytt och roligt. Efter 15 års spelande professionellt var jag inte redo att lägga skorna på hyllan ännu.
Så du har en tränarkarriär i sikte?
– Vem vet? Scout, manager, sportchef eller tränare – allt lockar.
Vad har du fått för intryck av Österlen FF (division två)?
– Mladen har berättat att de jobbar på rätt sätt och har stora ambitioner. Han älskar klubben och vill att de ska ta sig upp i seriesystemet. Det fick mig att tänka om och jag kände att jag kunde bidra. Frugan jobbar i Ystad och vi får se om vi hittar något nytt boende där nere…
Ysad är fint!
-Är det? Jag vet inte så mycket som Ystad. I MFF spelade vi någon cupmatch där, det är typ enda gången jag varit där. Men jag är som sagt inte rädd för att flytta på mig.

Christoffer Ekmark