Nu har Bosse fått sin bok
Är det någon människa i hela världen som mer än andra förtjänar en bok är det Bosse Larsson.
Felet är bara att när det kom en bok 2007, då Bo fortfarande ställde upp på enstaka intervjuer och signeringar, var den inte bra. Tvärtom faktiskt, vilket egentligen är oförlåtligt. Därför blev det att snabbt omformulera till att är det någon människa i hela världen som förtjänar en BRA bok så är det Bosse Larsson.
Nu har det getts ut en ny och den har faktiskt alla förutsättningar att vara bra. Tänker dock inte ge något definitivt omdöme förrän jag läst den. Bläddra i en bok om Bosse och bestämma sig för ett betyg är lite som att stirra på en dödskalle och tro att man sett Hamlet. Men intrycket är lovande!
Upplägget med författarna Micke Sjöblom och Staffan Tapper och en bildredaktör – den här gången Anders Roos – har fungerat fint förr i boken om Eric Persson och uppföljaren om Kapterna. Dessutom har Bo Larssons dotter Carina hjälpt till och styrt upp.
Det finns fler presumtiva plus som att göra den i stort coffee table-format med många bilder, inte hymla om att det handlar om en hyllning och betona det grundliga jobbet genom att bland annat besöka Stuttgart i tre dagar för att även få med mer om hans tid där. Personligen blev jag också mycket glad när Micke Sjöblom innan dagens boksläpp i MFF-museet hänvisade till en sak jag en gång skrivit om klubbens störste spelare genom tiderna som en väldigt bra beskrivning, nämligen att han hade extra allt.
Det kvittade om han fick spela anfallare, mittfältare eller mittback, han var bäst ändå. För att spä på myten som egentligen är en sanning kunde flera av profilerna från förr som var på plats vid presentationen bekräfta att han även en gång tvingats hoppat in som målvakt i Tipscupen. Om han var bra där också? Givetvis.
Hans namn öppnar fortfarande dörrar i Stuttgart och Staffan Tapper tog naturligtvis upp den förre tyske förbundskaptenen Helmut Schöns betygsättning att för honom fanns det bara två spelare som var värda att betala dyrt för i Bundesliga; Franz Beckenbauer och Bo Larsson. Han var nära att föra VfB Stuttgart till ett tyskt mästerskap, klubben gjorde allt för att behålla honom och Bayern München som börjat bygga något stort jagade honom, men det struntade Bo Larsson totalt i. Han ville hem till Malmö och återvände inte bara lika bra utan ännu bättre. Och tuffare.
Roland Andersson berättade nämligen hur det kunde vara att spela med Bosse.
– Vi mötte Öster när jag var 18-19 år och hade Jan ”Lill-Damma” Mattsson emot mig. I pausen kom Bosse till mig och sa att jag var för snäll. Smäll till den jäveln sa han. Jag försökte, men han måste fortfarande ha tyckt att jag var för snäll för när det gått 20 minuter och bollen var på ett annat ställe kom han ner på min kant. Jag undrade ju varför han var där för i den matchen var han anfallare, men utan ett ljud gick han bort och sparkade Lill-Damma rakt över benen. Sedan försvann han kvickt uppåt i planen så när Lill-Damma låg där på marken och kved var det bara den lille snälle 19-åringen från Kävlinge som stod kvar bredvid honom.
På det viset fick Roland Andersson en snabb och effektiv lektion i att göra jobbet själv, det skulle inte behövas att Bo eller någon annan av veteranerna gjorde det åt honom.
Krister Kristensson, som alltid delade rum med Bosse på resorna, berättade om en landslagssamling.
– Åby Ericson överraskade oss med ett uppträdande av Ernst Hugo Järegård. Tror inte Bosse brydde sig så mycket, egentligen inte jag heller, men han höll i alla fall en rätt lång show. Vid 23-tiden på kvällen knackade det plötsligt på vår dörr och där stod Ernst Hugo och pratade om att vi skåningar borde ju hålla ihop och ville bli insläppt. Jag är en artig man så han fick komma in och han satte sig på en av de två sängarna i vårt trånga rum, ville bli bjuden på en whisky, som han fick, och pratade och pratade. Jag såg på Bosse hur han blev mer och mer irriterad och efter en 15-20 minuter sa han att nu var det dags att slänga ut den jäveln. Ernst Hugo låtsades inte höra, men efter ytterligare lite tid sa Bosse på skarpen släng ut den jäveln direkt. Jag fick ursäkta mig, och Bosse, lite för Ernst Hugo och fösa ut honom. När han hade gått var det första Bosse sa, vad var det för en jävla idiot som kom och störde?
För Bo Larsson var pedantisk i sina förberedelser och i allt runtomkring, han höll stenhård ordning på alla prylar i rummet och inget skulle störa. Efter matcherna i MFF satt han på bänken i omklädningsrummet på platsen närmast dörren, tände en cigarett och rullade sakta, sakta ihop sin elastiska binda. Metodiskt bit för bit i flera minuter och när de andra slängde sina klisterbindor och tog en ny till nästa match använde Bosse sin gamla elastiska binda i flera år. Många vittnade också om att Bosse ofta inför träningarna satt och gnällde över hur trist och jobbigt det var att behöva träna istället för att vara ledig, men när det var dags förvandlades han.
Någon meter från planen vände han totalt i sin stämning. Då blev han 100-procentigt fokuserad oavsett om det var snöstorm eller sol, en rutinträning eller viktig matchförberedande, en Europacupmatch eller en träningsmatch. Och sedan var det tävling i alla moment hela tiden utan tillstymmelse till att slå av på takten till dess det var dags att återvända till omklädningsrummet.
– Det räcker att titta på någon av alla de många bilderna som finns i boken. Bosse har aldrig satt sin fot i ett gym, men det finns inte en sena eller muskel i kroppen som inte är nästan överjordisk. Om man lekt med ett dataprogram för att bit för bit plocka ihop den optimale fotbollsspelaren hade man fått fram fysiken Bosse hade redan från början, konstaterade Staffan Tapper och berättade vad MFF:s gamle guldtränare Antonio Duran en gång sagt till honom.
– Om du sätter in foten där Bosse utan att tveka sätter in huvudet har du kommit en bit på vägen i att våga!
– Och titta på bilderna när Bosse är på väg in en närkampssituation. Se blicken. Det finns inte ett uns av tvivel på att han ska vinna duellen. Bosse var dessutom otroligt bra på att ta taktiska direktiv oavsett vilken position han spelade på eller vad han skulle göra. Han fattade direkt. När vi mötte Dynamo Kiev borta fick han spela back och styra offsidetaktiken som Bob Houghton körde extra hårt i den matchen. Han missade inte att hålla vår linje en enda gång, det var inte ens nära och dom fastnade i fällan hela tiden. Bob var oerhört imponerad av Bosse i den matchen.
Som slutade 0-0 och bäddade för avancemanget.
– Tyvärr var Bosse perfekt på att ta de taktiska direktiven, men han kunde inte lära ut dem till andra när han försökte sig på att bli tränare.
Till alla som eventuellt trott att Bo Larsson själv skulle varit med på bokpresentationen hade Staffan Tapper ett kort besked.
– Jag frågade honom inte ett par veckor före för då hade det garanterat blivit ett nej. Nu fanns det ett litet, litet hopp om att fråga sent och få ett oväntat ja. Men det enda han sa var aldrig i helvete.
Däremot har Bo Larsson haft ett stort förtroende för Staffans sätt att jobba med boken.
– När han sa att han litade på att det skulle bli bra när jag var med i processen värmde det i hela kroppen. Han ringde upp mig, bara en sådan sak. Bosse ringer aldrig någon. Men en dag hade jag honom i telefonen och han sa det här kommer du att göra bra och jag litar på dig. Sedan lade han på luren.
Socialt småsnack är inget för den störste.
Ole Törner