MFF har tillräckligt med mittbackar

Mittbackskris i MFF?

Jag förstår att frågan måste ställas efter beskedet att Rasmus Bengtssons lungkollaps inte läker som den ska och att han flyttats till en specialavdelning i Lund för fortsatt vård. Inte minst efter Franz Brorssons plattmatch mot AIK. Den nivån kan han inte hålla om han ska klara att ersätta Bengtsson.

Men för mig är det ingen ko på isen.

Jag tycker heller inte att det finns något behov av att gå ut och värva när fönstret öppnar i sommar.

Tvärtom. Det hade känts helt fel!

Först och främst; det viktigaste är att Rasmus Bengtsson blir frisk. För honom själv, hans nära och kära och allas skull. Det är självklart och ska inte behöva sägas, men nu är det gjort och då återstår svårigheterna en lång frånvaro innebär för MFF.

Att han ska kunna vara tillbaka i spel före VM-uppehållet känns inte längre rimligt, vilket innebär att MFF ska klara sig utan en av Allsvenskans vassaste mittbackar hela våren. Timingen var dessutom sällsynt olycklig. Dagen före Elfsborgsmatchen gjorde jag en intervju med honom där han poängterade hur han tack vare den långa perioden han äntligen kunnat träna och spela utan skadebesvär närmade sig toppnivån från utlandsåren i Twente. Med det drivet och formen han hade då är han Allsvenskans allra bästa mittback och dit var han alltså på väg igen. Och så hände det här.

Men det finns backup på backsidan.

Franz Brorsson spelade opolerat, fult, dumt och dåligt mot AIK och utvisningen var befogad. Men det innebar ju inte att han på en timme gick från att vara en tuff konkurrent om en startplats i backlinjen till att vara totalt otänkbar att sätta in.

Tror tvärtom att det här kan ha varit en oerhört nyttig match för honom. Visst har det varit kul att han växt fram som en slags kult-spelare med en närmast mytisk tuffhetsstämpel. Men när sociala media svämmar över av hyllningar av en spelares kapningar, tacklingar samt sparka genom ben för att ta bollen-satsningar och han jämförs med tuffingar från förr som Krister Kristensson och hans egen pappa kan det bli för mycket också. Dels för att det tilläts mycket mer från domarna förr, dels för att det gäller att vara smart också och veta var gränsen går. De flesta mera rutinerade elaka spelarna som till exempel hans egen kapten Markus Rosenberg och IFK Göteborgs Sebastian Eriksson vet det. Nu fick Franz Brorsson ett wake up-call när attityden från Stadionpubliken på en dag svängde från hyllningar till sågningar. Han är en klok person som kommer att använda den här erfarenheten till att även bli en klokare spelare.

Han fick också en nyttig påminnelse om att hela vägen upp till att bli en etablerad spelare i MFF:s A-trupp har hans stora styrka varit att spela enkelt. MFF ska klara att spela sig ur en hård press, det öppnar unika möjligheter offensivt om man klarar det. Men när AIK ibland satte hela trycket mot sidan mot Behrang Safari och Franz Brorsson var det ett kollektivt ansvar att lösa situationen. Att hitta den andra kanten – där det hela tiden fanns hur mycket plats som helst – istället för hörnflaggan och bli låst där samt andra uppspelsvägar till mitten. Plus ett individuellt ansvar för Franz Brorsson att inte bli frustrerad.

Man ska heller inte glömma bort att det var rätt få gånger AIK var nära att göra mål. Hörde någon beskriva matchen som händelserik. Ärligt talat, vilken match såg hen då? En utvisning, lite gruff, två mål. Mer var det egentligen inte. Snarare än match med oerhört få avslut från båda lagen och ännu färre på mål. Mattias Svanbergs snabba skott i stolpen och en riktigt farlig hörna från Malmö FF var det enda som stack ut. Efter det röda kortet blev AIK dessutom närmast handlingsförlamat, skapade ingenting och det kändes som MFF trots tio man var närmast att kunna hota. Utan att på allvar göra det.

Franz Brorsson är alltså fortfarande ett alternativ.

Och det finns många fler.

Mot GIF Sundsvall när Brorsson är avstängd känns Oscar Lewicki som det mest naturliga. Som jag skrev redan igår löser det många knutar i laguttagningen också. Lewicki ner innebär att MFF kan köra med Mattias Svanberg centralt och Sören Rieks och Arnor Traustason på kanterna. Hittills i år har Svanberg varit bra varenda gång han fått chansen centralt. Hans genombrottsstyrka kommer ännu mer till sin rätt där och det känns som Fouad Bachirou steppar upp ett snäpp till när han får Svanen bredvid sig. Lewicki sprider samtidigt ett lugn i backlinjen och någonstans går det att ana att han på sikt skulle kunna vara lika bra som Anders Andersson och Daniel Andersson när de tog klivet ner från mitten till mittback.

MFF kan givetvis också spela med tre- eller fembackslinje.

Eller sätta in Behrang Safari i mitten och köra med Egzon Binaku på vänsterkanten. Om det var någon som blev orolig för Safaris status efter den första halvtimmen mot AIK räcker det med att kolla in hur lysande han var i den andra halvleken för att oron ska lägga sig och Binaku gjorde ett bra inhopp. Mot det här alternativet talar dock Safaris vadproblem som gör att han så ofta måste byta mot slutet av matcherna. Man vill helst inte byta en mittback.

Ytterligare ett alternativ är lånet Isak Ssewankambo. Hittills i MFF har han övertygat rejält på träningar och i U21 som högerback, men då visat kvaliteter som även kunnat passa ett kliv in i banan. I U21-landslaget spelar han centralt som mittfältare, i Norge har han spelat på alla positionerna i försvarslinjen.

Och sist, men absolut inte minst, har MFF ett helt gäng lovande mittbackar på gång från de egna leden. Det är framförallt därför jag tycker att det varit en dum idé att värva utifrån i sommar.

Hugo Andersson finns redan i truppen som lärling, dock inte på bänken igår. Dennis Hadzikadunic får redan speltid i Allsvenskan i Trelleborgs FF. Stora ord kanske, men jag är övertygad om att med rätt utveckling kan det finnas en ny Pontus Jansson i Hugo och en ny Filip Helander i Dennis. Båda har kapaciteten att snart spela allsvensk toppfotboll i MFF. Eftersom de är två är oddsen dessutom ganska bra på att åtminstone en av dem kommer att gå hela vägen. Dennis kan för övrigt vara tillbaka i MFF redan i höst. Lånekontraktet med TFF skrevs bara till den 15 juli. Inte så kul för TFF om MFF skulle bestämma sig för att utnyttja den möjligheten, men det kan – och ska – inte MFF ta hänsyn till.

Att i det läget värva vore en smäll mot allt det Malmö FF tror på, att utveckla egna spelare. För det stannar faktiskt inte vid Hadzikadunic och Andersson. Under dem i U19 och U17 finns det flera mycket duktiga, landslagsmeriterade unga mittbackar i MFF. Noah Hansson är den som är närmast.

En värvning hade jag dock utan gnäll accepterat. Den skulle i så fall vara att plocka tillbaka 20-årige Mattias Andersson. Juventus har lånat ut honom till Den Bosch i Holland, men det hade varit lockande att se honom i MFF igen. Han stack för tidigt och även om man hade otur med timingen borde MFF gjort mer för att hålla honom kvar. MFF-fostrade 19-årige Nottingham Forest-spelaren Anel Ahmedhodzic hade heller inte varit fel. Fast det känns svårare att få någon att lämna Forest än Den Bosch.

Med tanke på hur extremt många duktiga mittbackar MFF U fostrat de senaste åren vore det dock korkat att inte lita på de som kommer fram nu. Istället är receptet att sitta lugn i båten till dess Pontus Jansson och/eller Filip Helander återvänder. För det gör de, när de är mogna att ta det beslutet och MFF vill.

Ole Törner