FotbollMalmö FFNyheterOles MFF-blogg

Uselt av MFF – och utan lärlingarna är truppen tunn!

MFF var inte förtjänt av mer än en poäng i Sundsvall.

Fråga nummer 1 blir då kan MFF spela så mycket sämre än så här?

Med följdfrågan varför det blev så uselt?

Fråga nummer 2 blir om MFF:s policy att medvetet satsa på få – men starka – etablerade spelare verkligen håller nu när skadorna och avstängningarna redan har börjat komma?

Egentligen sa Alexander Jeremejeff det bäst i CMore-intervjun efter matchen.

Om 2-1-målet:

“Det var skönt för stunden, men nu är det piss”.

Och om spelet:

“Vi var sjukt passiva”.

Alldeles för få tog jobbet som behövs för att 2018 års MFF ska fungera.

Först och främst måste det påpekas: GIF Sundsvall gjorde det bra. Om vi bortser från de två blandade A/U21-matcherna mot FC Roskilde och FC Nordsjälland var det första gången i år något lag lyckades göra fler mål än ett på MFF. Det flesta har inte lyckats göra något alls. Sundsvall var bollsäkert, klokt och i perioder rätt bra på att utnyttja MFF:s misstag.

Men glöm allt snack om att GIF Sundsvall är väldigt mycket bättre än folk tror. Det är fortfarande ett lag på nedre halvan och 2-2 berodde trots allt mest på att MFF var uselt.

Glöm också snacket om att Malmö FF fortfarande är obesegrat. En seger på tre omgångar är ingen bra start.

Egentligen fanns det bara två positiva perioder i MFF:s spel. Första fem minuterna när man borde tagit ledningen och satt prågeln på matchen och när man gick från 0-1 till 2-1 Resten såg det ut som om man lagt en stor blöt vante över spelet.

Tycker också att det bara fanns tre spelare som stack ut i gråmulenheten:

Alexander Jeremejeff givetvis. Det är en tunn gräns mellan fjantigt effektsökeri och sanningen när man utnämner en spelare som blir inbytt i 68:e minuten till lagets bäste. Men det var han.

Lyftet som kom när han tog plats i anfallet var så tydligt att det bara är att konstatera att det inte var han som skulle suttit på bänken när matchen startade.

Johan Dahlin hade otur på båda målen. Annars räddade han MFF ett par gånger och samspelet mellan honom och backlinjen satt betydligt bättre än mot AIK.

Sören Rieks ska också ha ett plus. i den första halvleken var han den enda dynamon bland utespelarna. I den andra höll han länge nivån uppe när MFF i alla fall blev lite bättre än första 45.

 

På sikt är dock fråga nummer 2 viktigare. Skitmatcher kommer och går. Det gäller bara att göra dem så få som möjligt.

Men med Andreas Vindheim och Rasmus Bengtsson borta en lång tid, Fouad Bachirou utbytt på grund av vad som såg ut att vara en bristning plus spelare som är avstängda (idag var det Franz Brorsson) eller måste vilas (snart kommer en period med sex matcher på 17 dagar) balanserar MFF på en ganska slak lina. Högt upp och utan balansstång. Dessutom kommer det ju hela tiden småskador och sjukdomar som gör att spelare måste stå över enstaka matcher.

Jag har flera gånger skrivit att flexibiliteten är MFF:s stora tillgång tillsammans med att de etablerade spelarna håller så hög klass. Det står jag fast vid. Utan den hade uppgiften i stort sett varit omöjlig.

Problemet är att MFF bara har 17 etablerade utespelare i truppen. Räknar man bort Bonke Innocent, som det allt mer står klart att MFF inte har någon större lust att använda, är antalet nere på 16. Lägg till att Isak Ssewankambo än så länge bara är inlånad med ett kontrakt som går ut den 20 juli och det blir väldigt tydligt hur små marginaler MFF spelar med.

Mot GIF Sundsvall hade Malmö FF tre spelare borta på grund av långtidsskador eller avstängning (Vindheim, Bengtsson och Brorsson) och fick två spelare skadade under matchen (Bachirou och Arnor Traustason, som fick ont i foten).

Som jag ser det måste MFF för att klara alla de högt ställda målsättningarna göra följande:

A) Värva en eller två etablerade spelare i sommarfönstret, kanske även förlänga med Isak Ssewankambo och plocka tillbaka Dennis Hadzikadunic från Trelleborgs FF. Hans låneavtal löper ut den 15 juli.

B) Använda lärlingarna!

Egentligen ligger draget som kan lösa upp knuten just här.

Idén att satsa på 16-18 etablerade spelare för att kunna öka kvalitén på dem och behålla dem längre i truppen med högre löner samtidigt som det blir en kortare våg in i A-laget för de egna unga talangerna är klockren. Men då måste lärlingarna användas till mer än att sitta längst ut på bänken eller stanna hemma och se matchen på TV!

Det snackas om att MFF har en bred trupp. För att det ska stämma måste man räkna in lärlingarna och tänker man inte använda dem är sanningen istället att truppen är tunn.

Och ska man ha talangerna som alternativ måste de ju få spela någon gång också. Hur ska de annars vara mogna att ta ansvaret när det blir nödvändigt?

MFF – och Magnus Pehrsson – måste helt enkelt bli modigare.

Jag har fått tydliga uppgifter på att Samuel Adrian är den av lärlingarna som ligger närmast att få ett fullvärdigt A-lagskontrakt – i alla fall efter Pavle Vagics skadeproblem under försäsongen. Hittills under säsongen när det bränt till i tävlingsmatcherna har MFF missat rätt många chanser att ge Adrian speltid.

Och om han är närmast. Hur långt ifrån är då de övriga?

Hittills har ingen lärling spelat en enda minut i en tävlingsmatch. Om sex spelare inte ens är aktuella för ett inhopp lever man farligt. Man har ju till exempel visat rätt tydligt att Bonke Innocent är långt från en startplats. Men han har fått göra ett par inhopp. Fast just i de matcherna har Samuel Adrian haft lite otur och inte varit med i truppen.

Våga mer! Och begär mer av vissa etablerade spelare. Annars kommer det här aldrig att gå…

Ole Törner

 

Relaterade artiklar

Close