I år kommer ödesmatcherna tidigt för MFF

Vet ni vad jag är trött på?

Folk som snusförnuftigt och lite Bror duktigt säger att man inte kan prata om ödesmatcher efter bara sex omgångar.

Klart att man kan.

MFF-Djurgården är en sådan.

Dels för att Malmö FF redan inlett Allsvenskan så pass uselt att det är på gränsen till vad som går att reparera om laget ska kunna vara med i toppstriden. Dels för att självbilden, självförtroendet och harmonin skulle lida så mycket av en ny förlust att det riskerar smitta av sig även på den viktiga cupfinalen som nu bara är åtta dagar bort och i förlängningen på Europaspelet lite längre fram i tiden. Inte minst om en utebliven seger mot Djurgården skulle följas upp av ytterligare en mot IFK Göteborg på måndag.

MFF måste börja vinna. Nu.

Hotet mot den höga ambitionsnivån – toppstrid! – försvinner inte även om MFF vinner.

Men det skulle öppna för rätt mycket positivt. Fyra av de sex matcherna som återstår innan Allsvenskan tar tidigt sommaruppehåll spelar MFF hemma på Stadion. Hittills har MFF spelat fyra av sex borta och det har ju inte gått så bra.

Spelprogrammet ger en möjlighet som det gäller att ta vara på. Lek med tanken att Malmö FF nu vinner alla de fyra matcherna hemma och minst en borta. Då har MFF 23 poäng efter tolv omgångar. Det ger ett snitt på 1,93 vilket fortfarande är under det som kommer att krävas, men ändå så pass bra att den dåliga starten är reparerad.

Och det är där jag menar att Malmö FF-Djurgården är en ödesmatch. Seger och det går att med åtminstone en gnutta trovärdighet prata om ett sådant scenario. Noll eller en poäng och man måste prata om något helt annat för att inte framstå som en lallande fåne.

Vad krävs då för att MFF ska vinna mot Djurgården?

Att MFF spelar mycket bättre än mot GIF Sundsvall och förra matchen mot Djurgården och väldigt mycket bättre än mot Kalmar FF är det enkla svaret.

Eter 0-3-fiaskot i Kalmar tycker jag att analysen i alldeles för hög grad stannat enbart vid vad som hände i straffområdena. ”Vi förlorade duellerna” har det hetat från MFF-ledningen.

Och jag förstår frestelsen att stanna just där.

MFF hade varnat för och noga förberett sig på Kalmar FF:s styrka på fasta. Till ingen som helst nytta. 0-1 var solklar hands, men det kom också efter ett långt inkast där försvaret flera gånger hade chansen att få bort bollen utan att lyckas. 0-2 var en frispark där det på förhand stora hotet Viktor Elm fick nicka in bollen. 0-3 kom sedan Mattias Svanberg pojklagsförsvarat och låtit Hiago skjuta i lugn och ro. Tre misstag – eller förlorade dueller om man så vill – som Kalmar FF kallt utnyttjade. I det andra straffområdet var det nästan hela tiden Kalmars försvarare som vann kampen mot Malmö FF:s anfallare.

Men det finns så mycket mer som inte stämt efter den första halvleken mot Elfsborg.

Att duellförlusterna blivit så framträdande kan ju bero på att MFF allt oftare hamnat i just de situationerna. MFF har en uttalad ambition att dominera matcherna och styra spelet. Gör laget det minskar betydelsen av det som händer i straffområdena. Det blir färre lägen att gå bort sig i det egna och fler möjligheter att utnyttja i motståndarnas. Då bli enstaka misstag inte lika avgörande,

Men då krävs det bland annat en betydligt högre energinivå, mer fart i uppspelen, ett vassare passningspel där man vågar ta lite större risker, bättre utdelning i presspelet och fler anfall där man får fram farligheter även på andra- och tredjebollar.

MFF har vunnit mot ett Elfsborg i kris och ett dåligt BP som backade som knappt något lag gjort förr. Matchen mot AIK faller lite utanför ramen eftersom det var en bra match mellan två starka lag som ”förstördes” av utvisningen på Franz Brorsson. I ingen av de övriga matcherna har MFF varit nära att etablera en dominans som gjort att motståndarlaget efter slutsignalen suckat och sagt att det var tufft och svårt att stå emot. Snarare tvärtom.

För mig känns det snarare som att Malmö FF:s problem är att laget alltid vill diktera villkoren för matcherna och hittills alldeles för ofta saknat kompetensen att göra det. Bättre blir det heller inte av att man efter flera år av stora framgångar blir frustrerat av den ovana situationen istället för att bita ihop och ta kampen för att få matcherna att se ut som man vill ha dem. I truppen finns det massvis med spelare som är bra på att jobba hårt. Elva spelare som gör det borde ge en rejäl kollektiv effekt, en urladdning i 90 minuter som borde göra motståndarna möra. För tillfället blir tillsammans-effekten mer av modellen kinapuff än dynamit.

…………………………………

Mot Djurgården kommer Rasmus Bengtsson att göra comeback efter lungkollapsen och spela från start.

Det ger ett rejält lyft. Bengtsson-Nielsen är ett högklassigt mittbackspar. Bengtsson-Brorsson är också bra. Nielsen-Brorsson kuggar inte alls. Ibland är det bara så.

Fouad Bachirou är tillbaka i matchtruppen och redo för spel. Men jag tror att han får börja på bänken mot Djurgården och gå in mot IFK Göteborg. Det blir också ett lyft. Bachirou har levererat direkt som nyförvärv. Det har inte de övriga. Just där ligger också en förklaring till att det sett ut som det gjort. När MFF tappade så starka spelare som laget gjorde efter säsongen fanns det ett behov att Sören Rieks, Eric Larsson och Arnor Traustasson snabbt skulle komma upp i samma standard som de höll i sina förra lag i Allsvenskan. Det har ingen av dem gjort.

Jag tror att de kommer att nå den nivån – teoretiskt borde de egentligen bli bättre av att spela i MFF – och givetvis är anpassningen till ett nytt lag och en ny miljö en process som normalt sett för många nyförvärv tar tid. Felet är bara att MFF egentligen inte hade den tiden. Allsvenskan är visserligen ett maratonlopp, men ramlar man ett par gånger i starten blir det ändå rätt svårt att nå ifatt på upploppet.

Där någonstans finns också en fråga som jag inte vet svaret på, men som nog måste ställas.

Åtskilliga matcher långt in på försäsongen använde MFF till att låta hela truppen spela. Nästan ingen fick 90 minuter. ofta bara 45 och det byttes friskt. När det blev skarpt läge slutade man att använda många av dem som tidigt fått massvis med speltid. Missade man med det upplägget många bra tillfällen att få in nyförvärven i spelet och tidigt trimma samman ett lag? Eller var upplägget nödvändigt av belastningsskäl, för att kunna genomföra rätt typ av träningar, få koll på hela truppen och ge alla en känsla av att vara uppmärksammade? Jag vet som sagt inte. Men håll med om att frågan är rätt intressant.

Ole Törner