Bengtsson och Bachirou ett lyft för MFF
Plötsligt såg det väldigt mycket bättre ut i MFF.
Och för MFF. I tabellen.
Men just där var det bara ett litet steg på vägen. Massor med jobb återstår och många kliv är kvar att ta. Utan att ta något från Hammarbys prestationer hittills håller jag dessutom fast vid att det är avståndet till AIK som är det intressanta.
Men strunt i det nu. För det viktigaste var:
A) Att spelet och prestationen var så mycket bättre.
B) Att den förbättringen gav ett konkret resultat i tre poäng. Efter Carlos Strandbergs 1-0 tyckte jag faktiskt att det syntes att det var ett lag som i ett par matcher i rad presterat sämre än väntat. Visserligen skapade Djurgården inte så mycket, men det var mer försiktigt av MFF än kontrollerat.
Mycket i förbättringen låg i attityden. Energin var rätt från start och alla tog jobbet. Som ett lag.
Men det är dessutom ofrånkomligt att lyfta fram att tack vare att Rasmus Bengtsson och Fouad Bachirou var tillbaka kunde MFF äntligen spela med den nästan optimala startelvan. Det finns en detaljfråga. Carlos Strandberg och Alexander Jeremejeff känns som en form-sak. Jeremejeffs senaste matcher gjorde det befogat att spela Strandberg och han tog chansen. Det finns även en skade-fråga. Om Andreas Vindheim når nivån han hade innan han gick sönder tycker jag att det är han som ska ha platsen istället för Eric Larsson. Sista 45 idag visade dock Larsson att han inte tänker ge sig frivilligt. Men baserat på de första sex omgångarna är det fortfarande fördel Vindheim.
I snacket efter matchen var Rasmus Bengtsson extremt ödmjuk och försökte låta trovärdig när han sa att skillnaden i insläppta mål med och utan honom i laget mest är en slump. Givetvis är det inte så. Rasmus Bengtsson är en klassspelare som sprider lugn och gör hela backlinjen bättre. Behrang Safari har till exempel varit bra länge. Mot Djurgården lyfte han sig ett snäpp till. Och Lasse Nielsen hittar – precis som Franz Brorsson – lättare sig själv bredvid Bengtsson. Enda missen kom när Rasmus och Johan Dahlin kommunicerade helt fel eller förmodligen inte alls vid en egentligen ofarlig situation.
Fouad Bachirou gör också MFF mer likt ett topplag. Med honom och Oscar Lewicki hittade MFF en bättre balans. Tillsammans vann de kampen om mitten och Mattias Svanberg hittade in centralt från kanten, gjorde det svårare för Djurgården och kom samtidigt själv fram till flera bra avslutslägen från distans. Sören Rieks och Arnor Traustasson gjorde det också bra. Rieks byttes ut för att han fick en låsning i ryggen. Att han kände av den redan efter fem minuter, men bet ihop och kämpade i 40 till samtidigt som det inte syntes säger en hel del positivt. Och Traustasson jobbade hårt och effektivt när han fick chansen.
Framåt gjorde Carlos Strandberg mål. Det behövde han – och MFF. Viktigast och bäst var dock Markus Rosenberg, som alltid kliver fram i viktiga matcher. Hans arbetsinsats var lysande och hans smartness briljant. Djurgården fick aldrig lugn och ro när han tryckte på. Bara domaren Andreas Ekberg stoppade honom från ett tidigt 1-0-mål och själv tyckte han att det var dåligt att pricka stolpen istället för målet i den 23:e minuten. Okej då Mackan, det var dåligt. Men bara för att det var du och det är rätt att ha ännu högre krav när det är det…
Jonas Olsson åkte ut. Lite försent. Till skillnad mot många tyckte jag att det räckte med gult kort för knäet i ryggen på Markus Rosenberg, men sedan borde han haft ett gult till två gånger innan han till slut fick det. Först för en fasthållning och sedan för en eftersläng på MFF:s inhoppare Samuel Adrian.
Till sist en elak fråga:
Om förlusten mot Kalmar FF enbart berodde på att MFF förlorade duellerna i straffområdena, berodde då vinsten idag mot Djurgården enbart på att man vann duellerna i straffområdena?
Ole Törner
