Personlige Persson: ”Han är en fubbick”

Malmö FF är tillbaka på vinnarspåret. Och man är det via en solid och ur perspektivet var man kommer ifrån formmässigt, väldigt väl genomförd prestation. Nu gör inte en fluga sommaren, men det går inte att bortse från att hade man inte vunnit, så hade sommaren troligen varit förstörd och laget med sin ledning sjunkit ner i en kris som troligen börjat skaka om Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb. Ur det perspektivet går det alltså inte att överskatta hur viktig segern var. Men det är kanske det som kännetecknar en mästerklubb, att när stormen river som mest ger man allt!

Och allra längst fram stod han, som vanligt, och var den härförrare han varit de senaste åren.. Marcus Rosenberg. Jisses vad bra han var. Jag har skrivet det tidigare, han har sin egna dimension, när han själv vill. Och mot Djurgården lös det i ögonen på honom. Och när han på sin hemmaplan skulle ställas mot sin kompis Jonas Olsson, var det dessutom med ett leende som han tog sig an fighten. Roligt och otroligt uppfriskande att se.

Jag är dock inte lika benägen att ställa mig i hyllningskören för vad Jonas Olsson står för på fotbollsplanen. Jag tycker han är en medioker fotbollsspelare med sina fötter och en mittback av den gamla skolan. Huvudspelet är han grym på, men den larvigt överdrivna attityden, ofta sen in i närkamperna, och ständiga gapandet på domarna tycker jag är dåligt ledarskap och helt utan finess. Jag menar att hans knä i ryggen på Marcus skall vara rött kort direkt. Utan förmildrande omständigheter för att det är Jonas Olsson och vad han har åstadkommit tidigare. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen innan han åker ut förseelser som borde renderat hans andra gula kort och rött. Med det beteendet på plan förtjänar han det malmöitiska epitetet att på plan är han en riktig ”fubbick”.

Att han klarar sig undan med det beteendet leder in oss på domarspåret. Ekberg som dömde matchen hade en ganska halvdan dag på jobbet. Men det brukar han ha när han dömer Malmö. Ovanligt många 50/50 situationer som faller från Malmö, och två avgörande situationer, en vid det bortdömda målet och en i slutet, där Carlos är först på bollen innan Isaksson är de tydligaste där det dessutom kan vara helt avgörande. Han hade dessutom sällsynt dålig förmåga att släppa spelet vid fördel av bollen, och blåste av istället för att låta spelet gå vidare. Något som direkt påverkar ”flytet” i en match. Jämfört med alla de internationella matcher man ser när nu cuper och serier gått mot sina avgörande tycker jag att just känsla för spelet är en stor skillnad mellan allsvenska domare och internationella. Jag hoppas att den svenska domarkåren kan hitta fler domare som är duktiga på just detta. Frågan är om Ekberg någonsin kommer att klara av att vara en av dessa!?

För Malmö FF gjorde fyra nygamla fötter hela skillnaden. Rasmus Bengtsson lugn i centrala försvaret sätter hela backlinjen och det centrala mittfältet i rätt positioner. Hans förmåga att spela sig ur en press är om inte unik, så en av de bästa i allsvenskan. Ofta går passen på rätt sida om mottagaren och laget kan ställa om mot sin motståndare. Detta har saknats med Brorson och Nielsen som centrala backar, varför laget tappat boll istället för kunnat ställa om.

Och på mittfältet fanns då Bachirou tillbaka som den tekniska och bollsäkra dynamo han är. Det underlättar ju för försvaret att kunna sätta upp en boll på en mittfältare som kan ta emot en boll med motståndare i ryggen, och vända upp och vända på spelet. Han har kanske inte samma genombrotts och avslutsförmåga som AC hade, men det han gör är att Lewicki blir landslagsmässig. Jag har svårt för att sätta fingret på exakt vad det är i kemin mellan dessa två innermittfältare som gör att även Lewicki blir så mycket bättre med honom sidan om sig. Eller om det helt enkelt är att Lewicki kan slappna av eftersom han kan lita på att Bachirou gör sitt.. jag vet som sagt inte men något är det mellan dessa två innermittfältare som gör att båda blir bättre av varandra. Och då blir det så mycket enklare att kunna anpassa yttrar och anfall, för sitter defensiven blir anfallsspelet också bättre.

Så fyra fötter och en ruggigt bra kapten gjorde skillnaden mot Djurgården. Nu gäller det att ”ble ve” som vi säger här i Malmö. Att ta jobbet, och springa tills du dör, och hoppas på att dessa fötter får vara hela och på plan. För med en central linje med Dahlin – Bengtsson – Lewicki/Bachirou – Marcus Rosenberg, då är Malmö ett vinnarlag!
El Clasico på måndag, ännu en måstematch!

Vi ses på stadion!

Robert Persson